Första sidan
 
 

Prosa

Den lilla blå
Av Björn Gustavsson


Samtliga medlemmar av familjen Blom hade samlats för att fira att Albert nu skulle uppnå den aktningsvärda åldern av sextio år.

Redan tidigt på födelsedagens morgon rådde febril aktivitet på nedervåningen i det gamla huset, framför allt i köket. De fem barnen samt ett antal barnbarn sprang kors och tvärs, som en samling yra höns; somliga i pyjamas; andra i flaxande morgonrockar.

Med sömngångaraktig säkerhet iordningställdes allt som hörde dagen till. Redan i vanliga fall var det viktigt att det blev som Albert ville, men en dag som denna var det viktigare än någonsin.

Greta, hustrun, hade med ett häftigt ryck vaknat redan klockan fyra, långt innan väckarklockan skulle ringa. Full av vånda hade hon sömnlös legat kvar i sin bädd, oavbrutet repeterande det arbete som förestod. Albert sov djupt och vältrade sig av och an, och med sådan tyngd att madrassen gungade och gnisslade. De hackigt snörvlande snarkningarna följdes av långa fräsande ljud, pyrande som stubintrådar. Den andedräkt han utstötte var ovanligt frän och hon tvingades flytta sin kudde längre och längre ut mot kanten.

Hon måste nog - bara hon tordes! - be honom att gurgla sig litet oftare…

Trots att barnen hade lovat att vara redo senast kvart över sex, dröjde det till halv sju innan hon hade lyckats få alla samlade i köket.

Oändligt mycket skulle hinna förberedas innan uppvaktningen, som var bestämd till prick klockan nio. Albert krävde precision när det gällde tider. I det fallet var han obeveklig. Hade man bestämt en tid, skulle den också hållas. Fastställda klockslag skulle strängt respekteras och fick ruckas bara under extraordinära omständigheter. Det var möjligen en yrkesskada Albert åtdragit sig, denna fixering vid tider, men vid det här laget var det nog för sent att göra något åt den saken. Det enda som kunde göras, var att hålla klockan under noggrann uppsikt. Nu när han dessutom fyllde jämna år var det extra angeläget att alla verkligen ansträngde sig, inskärpte Greta, som med stigande oro upptäckte att både barn och barnbarn slarvade i viktiga detaljer.

"Men visst tusan är han kinkig!" erkände hon för sig själv där hon rödflammig och med nypermanentat hår skyndade av och an mellan göromålen. Det var tusen saker att bestyra, och allt måste bli korrekt, vilket krävde hundraprocentig uppmärksamhet. Att göra honom besviken kunde redan i normala fall få ödesdigra konsekvenser, men en dag som denna vore det katastrofalt.

Hon kände tungt det ansvar som vilade på henne. Hon kände det i form av en snabbt tilltagande huvudvärk.

Hon svalde en tablett och fortsatte i oförminskat tempo. Det var hennes ansvar att det inte uppstod några tidsförskjutningar. Om den sedan länge upprättade tidsplanen inte kunde hållas skulle "födelsedagsbarnet" (ack ja, han var verkligen ett barn!) bli på ett förfärligt humör; i värsta fall (och det var tyvärr inte alls otänkbart) skulle maken under återstoden av sitt liv anklaga henne för att ha "förstört sextioårsdagen".

Det späckade dagsprogrammet upptog bland annat besök av vännerna i bridgeklubben (kl. 14.00), påhälsning av en delegation från Lions (15.00), följt av styrelseledamöterna i Föreningen Norden (15.30), och något senare var det dags för kassören i golfklubben (ankomsttiden var dock en smula osäker, beroende på en viktig träningsmatch).

Födelsedagsprogrammet hade planerats sedan månader tillbaka. Inledningsvis hade Albert förevisat några schemautkast. Dessa preliminära förslag hade sedan stötts och blötts under utdragna kvällsöverläggningar mellan makarna. Hon mindes ännu hans upprördhet när hon ifrågasatte hans förslag om att abonnera festsalen i Stadshotellet. Han slöt sig som en mussla och svarade inte på tilltal. Först några dagar senare kunde diskussionerna försiktigt återupptas. Motvilligt accepterade han tanken på att tillbringa födelsedagskvällen i hemmet. Efter avslutade förhandlingar fick hon i uppdrag att verkställa planerna och ta kontakt med berörda personer. Hon fick även mandat att justera klockslagen, om detta skulle visa sig nödvändigt. Albert gav henne i detta avseende fria händer - så länge det handlade om smärre justeringar, vill säga.

Så snart födelsedagsprogrammet hade överenskommits, vägrade han i vanlig ordning att över huvud taget kommentera vad som beslutats: från och med nu var han en liten pojke och ville inte ens bli påmind om att han snart hade födelsedag. Allt skulle, när det blev verklighet, framstå som underbara överraskningar.

Men nu var den stora dagen äntligen här! Greta skyndade av och an i det rymliga köket för att ombesörja detaljer som hon av erfarenhet visste var särskilt viktiga. Trots att hon hela tiden utdelade order till höger och vänster litade hon inte helt på att barnen gjorde saker och ting korrekt utan övertog därför de ena bestyren efter de andra. Å andra sidan började det bli ont om tid, och alla måste därför hjälpa till.

Under bordet upptäckte hon emellertid en smitare: där satt i godan ro ett av barnbarnen och smaskade i sig chokladpralinerna avsedda för tårtan; strax senare upptäckte hon en sondotter grävandes i en förbjuden kakburk. Förargad skickade hon ut småttingarna i trädgården och bad dem att fortast möjligt plocka två deciliter smultron. Hon bad äldsta dottern följa med som övervakare och samtidigt plocka ängsblommor till kransen som skulle ligga kring kaffekoppen - och om hon även ville vara vänlig och plocka en stor bukett löjtnantshjärtan: det fick heller inte glömmas…

Trots att Gretas barn varit med om många uppvaktningar och vid det här laget var vuxna människor, misstrodde modern deras lojalitet. Några av döttrarna kom med trotsiga invändningar när hon tog fram strykbrädan för att stryka den skrynkliga lilla kaffeduken; en annan, den yngsta, förklarade nonchalant att födelsedagsrutinerna knappast var heliga och att det viktigaste väl ändå var att alla äntligen var samlade.

Men Greta vågade inte ta några risker och kunde därför inte tillåta något slarv. Detaljerat angav hon vilket porslin som skulle tas fram, vilka kaffeskedar som skulle användas, vilka kakor som skulle serveras, och på vilka fat…

Allt som denna morgon var ägnat hennes make, granskade hon kritiskt och eftertänksamt. Särskilt noga kontrollerade hon den stora presentbrickan; den som - med kaffekoppen längst fram - skulle bäras ända fram till sängen. Den brickan, ville hon, skulle riktigt stråla av skönhet…

Vid det här laget, efter trettiofem års äktenskap, visste hon exakt hur Albert ville ha sin bricka. Det var viktigt att allting blev på ett visst sätt, och särskilt viktig var brickan. Det vore fatalt att slarva med just den. Somligt fick man helt enkelt inte glömma. Det hade hon grundligt fått erfara.

Han är fantastiskt känslig, tänkte hon medan hon pyntade. Visserligen kan han emellanåt uppföra sig som en ångvält - men känslig är han…

Och plötsligt vällde en flod av ömhet för honom fram. Hon greps av stundens allvar och avslutade under stark sinnesrörelse smyckningen av brickan. Med minutiös noggrannhet ställde hon i ordning alltsammans; ingenting fick lämnas åt slumpen.

Så var det dags att uppsöka gömstället och - dagen till ära - hämta den blåa lilla kaffekoppen.

Det var en mycket speciell kopp… "Den lilla blå", som hon och Albert brukade kalla den, var tillverkad av skört porslin, utsökt formad och därtill vackert glaserad, med sirliga blomsterrankor i guld. De hade köpt den i en gammal prylbod, samma år de gifte sig. "Den lilla blå" hade snart kommit att bli Alberts särskilda födelsedagskopp. Den fick numera, enligt makens stränga anvisningar, tas fram endast på julafton och när han fyllde år. Däremellan var det som om den blåa kaffekoppen över huvud taget inte existerade. Den låg då undangömd i köksskåpet, längst uppe till vänster på översta hyllan. Hon var tvungen att använda köksstegen för att nå dit. En gång hade hon ställt den i glasskåpet inne i vardagsrummet. Han hade blivit mycket upprörd över att se koppen stå framme och hade - med händerna för ansiktet - krävt att hon ögonblickligen gömde den, och dessutom på ett säkert ställe så att han omöjligt kunde hitta den.

Det var som om hans älskade kopp inte fick utsättas för vardagens ljus… Hon log sorgset medan hon varsamt tog sig upp på köksstegen.

Albert hade även tidigare, som barn, haft en födelsedagskopp. Det brukade han ofta prata om. Hans föräldrar hade gjort allt för att uppfylla hans önskningar just den dagen och hade behandlat honom som en kunglighet.

För varje år som gick fick den blåa lilla koppen allt större betydelse. Det var märkvärdigt, men med tiden hade den kommit att bli nästan helig…

Det är obegripligt, sade hon sig, att litet porslin kan betyda så mycket… Försiktigt smög hon in handen mellan det extra skyddspapper som hon klistrat upp i hörnet, så att gömstället skulle förbli hemligt.

-Hallå mor!

Hon ryckte till och vände sig om. Äldste sonen kom inrusande med ett fång björklöv i famnen. Hon hjälpte honom att arrangera löven till ett vackert knippe, som hon placerade i den nyinköpta lerkrukan.

Just som hon rätade till kvistarna ryckte sonen bryskt åt sig alltsammans.

-Men de ska ju stå i kopparbunken! hojtade han. Där har de alltid brukat stå.

Det hade hon glömt, var hon tvungen att erkänna. Skamsen jäktade hon vidare. Nu var det hög tid att brodera med jasminblommorna. Kransen med ängsblommor låg redan på plats, närmast kaffekoppen; jasminblommorna skulle nu placeras ut i en vid yttercirkel. Albert var så svag för just jasminblommor, men vita skulle de vara. Det fick han alltid på brickan. En gång hade hon inte hittat några. Hon mindes inte varför; kanske hade frosten tagit dem; kanske fanns det inga det året; kanske hade hon helt enkelt inte haft tid att leta. Han hade blivit djupt besviken och hade sedan tjurat hela dagen.

På en av serveringsbrickorna, bredvid den jättelika frukttårtan, som hon specialbeställt på konditoriet, ställde hon fram en glasskål, till brädden fylld med sega råttor - röda, gula, gröna och orange. Albert var egentligen inte särskilt svag för sötsaker, men just sega råttor fullkomligt älskade han, av någon obegriplig anledning. Han skulle säkert ha kunnat äta sega råttor även som middag. Han tycktes aldrig kunna få för mycket. De gånger hon ville göra honom riktigt, riktigt glad, köpte hon sega råttor. Det var ett knep som nästan alltid fungerade. Dessa sega, egendomliga sötsaker, tillverkade av gelatin, hade makten att förvandla honom.

Slutligen ställde hon sig att betrakta den nu iordningställda brickan. Det såg fint ut. Säkert skulle han bli nöjd.

Så föll blicken på den bräckliga, blåa lilla kaffekoppen. Än en gång stod den fram för hennes blick som i begynnelsen, och hon kunde inte ta ögonen från den; det var som om den ville henne något, och hon drabbades av en underlig svaghet. Hon svalde och svalde, hon fick lust att gråta, och hon kunde omöjligt förstå varför.

"Den lilla blå", som väl i grunden var en kaffekopp vilken som helst, kantstött och med svarta sprickor, tycktes ruva på något; det var rentav som om den dolde en hemlighet, något som hon anade men inte visste.

Hon lyfte koppen, hon höll upp den mot ljuset, och tårar sprang fram i hennes ögon.

Familjen Blom - denna morgon en ansenlig skara - ställde upp sig på led. En minut i nio inleddes marschen upp till sovrummet. Greta gick först, med ett fast grepp om den fullastade presentbrickan. Framme vid trappan satte hon i att sjunga; snart genljöd trapphallen av den gamla födelsedagsvisan, som unisont sjöngs av såväl ljusa, välmodulerade som raspiga, falskt tonande stämmor:

Vakna och vakna, se himlen är klar

vi hälsa en dag från det höga

det är ju din födelsedag i dag

en dag till din ära och prydnad…

Ett av barnbarnen sprang före och öppnade dörren. Trots att rullgardinerna var neddragna syntes konturen av den voluminösa kroppen, hopkrupen under buktande lakan.

Men inte en rörelse förmärktes; inte minsta livstecken…

Greta gav tecken och började sjunga på nytt, starkt och gällt, och även kören stämde in i sången. Efter ännu en repris och sedan alla hunnit ropa "Grattis!" och "Har den äran!" anades långsamma rörelser under täcket. Men först sedan ett av barnbarnen ivrigt petat på det oformliga byltet stack försiktigt ett rufsigt huvud fram mellan lakanen…

Albert satt upprätt i sängen, iklädd sin kycklinggula pyjamas, och smaskade på sina sötsaker. Han såg inte bara lycklig ut: han såg fullkomligt salig ut. Framför honom på lakanet stod födelsedagsbrickan, med ett berg av presenter. Ännu hade han dock inte rört paketen.

Runtom, uppkrupna i sängen eller sittande på extrastolar, satt barn och barnbarn och tittade förundrat på den ätande.

Han åt kopiösa mängder. Han åt så mycket att han under lång tid knappt förmådde säga ett ord, inte ens när han tilltalades. Han var fullt sysselsatt med att tugga.

Gång på gång grabbade han åt sig ett fång - och så lassade han in på nytt…

Man kunde ju tänka sig att han velat bjuda de andra, nu när han faktiskt hade fått så mycket godis, ett helt kilogram, och dessutom med barnbarnens lystna blickar riktade mot sig - men i stället satt han och höll krampaktigt i skålen, tätt intill bröstet, som vore han beredd att till vilket pris som helst försvara sina råttor.

-Du älskar verkligen de där, sade Greta kärleksfullt. Hon log matt åt sin make, som ivrigt fortsatte att tugga, till synes utan att ta notis om sin omgivning.

Middagen serverades vid långbord i trädgården. Den litet formella stämningen hade förbytts i avspänd samvaro. Himlen lyste rödviolett, luften blev långsamt svalare. Greta gav order om att papperslyktorna i träden skulle tändas. Sedan utbringade hon en skål för "vår käre sextioåring".

-Va? Sextio, sa du? Så mycket fyller jag väl ändå inte! Albert såg sig kaxigt omkring. -Jag som är så ung! Eller hur? Han blinkade mot gästerna, varefter han vände sig mot hustrun: -Ut med språket: är det inte i själva verket femtio jag fyller - är det inte lika bra att vi säger som det är?

Greta vågade inte annat än nicka.

-Just det, fortsatte han. Ni har alltså anlänt till ett femtioårskalas - allt annat är falska rykten.

-Utspridda av fienden, lade han till.

Några kraftiga harklingar - sedan reste han sig, med näven stadigt kring vinglaset.

-Jag känner mig så ung! utbrast han glatt. Kinderna blossade, ögonen glänste.

-Så ung! upprepade han triumfatoriskt.

-Ja men det är du ju! bedyrade Greta.

Albert stod kvar bakom sin stol. Det här var ett stort ögonblick.

Han var inte riktigt säker på varför det var så stort, men han var övertygad om att han just nu upplevde en av livets verkliga höjdpunkter. Ögonblicket var så stort, att han alldeles kom av sig. Förgäves försökte han erinra sig de väldiga tankar som nyss hägrade för hans inre. Han satte sig tvärt.

Sedan han druckit ytterligare några rejäla klunkar rann inspirationen till på nytt. Han reste sig återigen. För säkerhets skull fattade han tag i bordskanten.

-Skål, mina vänner! utropade han med stort patos. -Skål för sommaren, skål för den svenska trädgården med alla dess blommor!

De församlade gästerna skålade, muntert glammande.

-Skål för vita jasminer! Skål för Sverige! ropade han.

Det skålades på nytt.

Albert, gripen av sin förbluffande uttryckskonst, betraktade sitt höjda vinglas, som blänkte i aftonljuset.

Ack, vilken sällhet att få leva! Vilken outsäglig lycka i att finnas till! Det kändes som om han när som helst kunde explodera av glädje.

-Skål för fäderneärvda dygder! utropade han exalterat.

De kringstående skålade ännu en gång, alla med glasen höjda mot den skimrande himlen.

När de äntligen kom i säng framåt morgonen kröp hon tätt intill honom och frågade i vanlig ordning om han var nöjd med födelsedagen och vad som hade varit roligast. Trots att hon bara fick mörka grymtningar till svar visste hon att han som vanligt ville frågas ut på detta vis.

Jo då, han var nöjd.

Det blev tyst en stund. Så andades han in kraftigt några gånger.

Det lät som om han skulle börja gråta.

-Men kära nån då…, mumlade hon hjälplöst.

-Ni glömde att sjunga "ja må han leva", hulkade han och torkade sig i ögonen.

-Jag sjunger den nu i stället, sade hon ömt.

-Spelar ingen roll längre, snäste han.

Och strax därefter - och nu lät han så orolig att hon retirerade från sängen:

-Råttorna! Ropade han. Var är mina råttor?

Hon vågade inte säga att några av barnbarnen hade ätit upp alla råttorna. Hon ljög och sade att de naturligtvis fanns någonstans i huset.

Han lugnade sig så småningom, och en stund senare sov han djupt.

Hustrun tyckte att Albert själv såg ut som en råtta där han låg utbredd under filten och snarkade.

 

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème