Första sidan
 
 

Prosa

Maran
Av Lydia Duprat


Hon tänkte ofta på det, på sin lilla "belägenhet". Hon tänkte på det nästan varje dag. Hon hade tänkt på det i går och hon tänkte på det nu. Hon kände sig med ens illa till mods, upplevde en känsla av skam, och en känsla av skam över att känna skam.

Hon ville så väldigt gärna veta att hon med fog kunde känna sig "normal". Hon ville vara övertygad om att hon var normal. Visserligen kände hon sig normal, men hon visste att andra skulle kunna ha synpunkter på det, komma med invändningar mot hennes "normalitet", om de bara visste.

Detta fyllde henne med ilska och ännu mera skamkänslor. Hon borde inte tänka på det här så ofta, älta det så mycket. När allt kom omkring rörde det sig inte om något annat än en bagatell, en trivialitet. En skitsak.

Hon var 33 år och ännu oskuld. Inget fel med det – eller hur? –, hon var säkert inte ensam, det måste finnas miljoner och åter miljoner av 30-åriga, och ännu äldre, oskulder i världen. Med tanke på HIV och allt sådant, dessutom, kunde det tänkas befogat att vara försiktig. Saken var emellertid den att hon var oskuld av egen fri vilja och avsåg att så förbli. Hon hade aldrig haft en pojkvän, eller en flickvän heller för den delen; det hade hon helt enkelt aldrig velat ha. Hon hade aldrig velat ha någon att älska. Hon hade aldrig längtat efter intimitet tillsammans med någon.

Hon hade sig själv. Det räckte gott.

Detta självvalda celibat utgjorde hennes banala dock påträngande problem. Ett problem som var tjatigt, efterhängset, som pockade på uppmärksamhet och fordrade alldeles för mycket psykiskt engagemang från hennes sida. Ett problem som krävde en lösning.

Hon sov litet, inte mer än några timmar varje natt, under vilka hon hemsöktes av de fasligaste mardrömmar. De handlade alla om en man; en man som hon kände väl och förväntades älska och respektera; en man som i skydd av nattens mörker smög in i systerns sovrum och där gjorde hemska saker, utsatte hennes syster för outsägliga, vedervärdiga saker, saker som övergick hennes barnsliga förstånd men som hon förstod var onda. I månskenet avtecknade sig skrämmande, underliga, kantiga skuggor på väggen, som rörde sig fram och åter. Så småningom genomträngdes den avvaktande, nervösa tystnaden av otäcka stönanden och grymtningar och ömkliga snyftningar. Sängen kved ängsligt som om den led under en hemlig och outhärdlig börda.

Susanna kunde inte förstå dessa drömmar. De förbryllade henne, gäckade henne. Hon hade inget som helst minne av att något dylikt skulle ha inträffat under hennes barndom. Relationen till hennes far var och hade alltid varit perfekt hövlig om än kylig. Vad hennes syster beträffade hade hon aldrig vare sig sagt något eller på annat sätt visat några som helst tecken på att ha varit utsatt för de kränkningar som natt efter natt skildrades i Susannas drömmar. Tvärtom verkade systern fullkomligt "normal" och hade man, tre barn och villa i Nacka. Vad låg då till grund för dessa vämjeliga, förskräckliga och förnedrande drömmar?

Hon visste det inte och hon kunde inte förstå det. Ändå styrde dessa mardrömmar hennes liv, de utgjorde den tonart i vilken hela hennes liv utspelades och de missunnade henne hennes nattsömn. Susanna kände på sig, hon anade starkt att dessa drömmar på något sätt intimt hörde ihop med hennes "problem". Även om Susanna inte var ett psykologisnille var hon heller inte dum. Hon kände att hennes val av livsstil och denna gåta, de var en och samma sak.


De hade repeterat i Folkoperans lokaler hela eftermiddagen. Om tre veckor skulle Carmen ha premiär och en viss spänning hade på sistone börjat genomsyra repetitionerna. Tyvärr verkade orkestermedlemmarna spattiga snarare än anspända, och den unge dirigentens ansträngda hjärtlighet förmådde inte få dem att fokusera på sin uppgift. Man spelade fel av ren och skär koncentrationsbrist. Så fort ett felspelande föranledde ett avbrott började man tjattra och fnittra nervöst. Det tog tid att få tyst på alla och börja om.

Detta irriterade Susanna, som för egen del aldrig spelade fel. Susanna var perfektionist och mycket hängiven sitt yrke och sin konst. Inte heller pratade hon under repetitioner, och än mindre fnittrade hon. Under repetitioner repeterade hon och hon följde dirigentens anvisningar med kompromisslös underkastelse och osviklig precision.

Klockan sex förklarades dagens repetition avslutad. Det var en fredag och Susanna såg fram emot kvällen, som hon skulle tillbringa i det bästa tänkbara sällskapet: sitt eget.

Hon lämnade Folkoperan kvart över sex, gick över Hornsgatan och in på ICA där hon handlade några varor. Väl hemma lagade hon en paj medan hon drack rödvin och lyssnade på barockmusik. Musik var hela hennes liv. Hon tröttnade aldrig på musik, hur mycket hon än repeterade, hur mycket hon än spelade, hur mycket hon än lyssnade på den. Så hon lyssnade på Bach medan hon åt och sedan medan hon diskade. När hon var klar med disken gick hon in i vardagsrummet och lyfte vördnadsfullt flöjten ur sitt fodral: nu skulle hon öva. Det gjorde hon i minst tre timmar varje dag utöver repetitionerna tillsammans med ensemblen. I början hade grannarna stundom klagat över att hon spelade flöjt så långt in på kvällarna och ibland in på nätterna, men till det hade Susanna slagit dövörat till. Hon kunde konsten att ignorera omvärlden när hon valde att göra det. Till sist hade grannarna resignerat.

Klockan tio satte hon sig framför teven och tittade på nyheterna. Sedan skrev hon ett långt mejl till en av de få vänner hon hade, och som numera tyvärr bodde i USA.

Efter sin omständliga kvällstoalett gick Susanna och lade sig. Under två timmar läste hon. Halv tre på natten släckte hon lampan.

Hon somnade nästan omedelbart och redan efter några minuter sov hon mycket tungt. Ännu inga drömmar: Susanna hade just påbörjat en stunds välförtjänt vila. Under en timme skulle hon ligga och guppa i ett underbart hav av medvetslöshet, innan hon abrupt överfölls av ännu en ohygglig mardröm.

Hon började så att drömma... men denna gång inte om hennes fars förstulna rörelser och obscena handlingar i nattens mörker. I stället drömde hon att någon låg vid hennes sida i sängen, tätt intill henne. Hon kunde förnimma hans varma, fuktiga andedräkt; den luktade fänkål. Hon kunde känna sval och sträv, riktigt sträv, hud längs den ena sidan av sin nakna kropp, och hon kunde förnimma – ungefär som man förnimmer en värmekälla – en vass och genomträngande blick riktad mot sitt ansikte.

Hon öppnar ögonen och hon är inte ensam, Susanna.

Hon är som förstenad av skräck. Hon förmår inte längre tänka, utan kan blott registrera intryck, på ett likgiltigt, mekaniskt sätt. Den här varelsen - för det här kan inte vara en människa - är ojordiskt ful. Det mest förskräckliga med hans utseende är just dess uppenbara, skriande övernaturlighet. Visserligen liknar han en man; men det här är inte en mänsklig varelse, och hans uppsyn är ytterst motbjudande. Hans ögon är gula som en katts, hans kropp liten, smärt och muskulös. Hans kropp verkar spänd som en bågsträng, och hans gula stirrande blick lika vass som en pilspets. Hans hud är till färgen svagt olivgrön, och han saknar alla spår av behåring. Han ler mot henne: hans tänder är så vita att de bländar henne. De får henne att blinka, och plötsligt och häftigt inser hon att hon vill dö. Nu med detsamma. Innan… vad? Det vet hon inte; hon tänker bara: jag vill dö, nu, innan, innan...

Fruktan har tagit herravälde över hennes kropp, en kropp som hon inte längre kan känna förutom för en åder som bultar någonstans, öronbedövande. Fortfarande utan att i egentlig mening tänka inser hon att inget - absolut ingenting, känt eller okänt - kan göra mera ont än denna häftiga, bedövande och allomfattande fruktan.

Han kysser henne, och hans fänkålstinkande andedräkt fyller henne med vämjelse. Han slickar henne i nacken och hans tunga har samma strävhet som en katts. Han biter hennes bröstvårtor, och den häftiga, plötsliga smärtan får hennes letargiska kropp att med en ryckning åter väckas till liv. Hon rör på sig, försöker knuffa undan honom, försöker glida undan från honom, men förgäves: han känns tung som en berghäll och onaturligt, oemotståndligt stark.

Susanna gråter nu, hennes ögon svämmar över och tårarna dränker hennes ansikte, hennes hår, hennes hals. Hon har tappat sin röst och förmår inte återfinna den hur hon än försöker. Allt vad denna varelse gör med henne gör ont, gör fruktansvärt ont. Han håller på att slita henne i stycken. Hennes kropp svider, skälver, dunkar, smärtar och blöder. Hon känner sig paralyserad, bedövad med en blandning av förblindande rädsla, obeskrivlig förnedring, häftigt hat samt övertygelsen att hon håller på att bli vansinnig. Ju längre detta martyrium pågår desto närmare nalkas hon gränsen till en främmande värld bestående av absolut mörker.

Och då, plötsligt, fullkomligt oförmodat, är hon åter ensam. Varelsen har försvunnit - formligen gått upp i rök - inför hennes förbluffade ögon. Tyngden är borta och kontrasten är så drastisk att hon under ett ögonblick inbillar sig att hon svävar i luften. Hon har lämnats darrande, dränkt i sina egna tårar, i sin egen urin, sin svett och sitt blod. Hennes lår känns klibbiga och det smärtar så i livmodern och bäckenet att hon betvivlar att hon någonsin kommer att kunna röra sig igen. Hon känner sig obeskrivligt kränkt, bestulen på hela sin självaktning och lika värdelös som sin urin och sin svett. Hon ligger orörligt i samma ställning under återstoden av natten. När morgonen kommer, finner den Susanna svagt kvidande.

Att hon inte kan ha fantiserat ihop den fruktansvärda händelsen vittnar hennes smärtande kropp och de många såren om. Hon har blivit våldtagen. Men av vem? Susanna kan inte förmå sig att tro att hon har hemsökts av någon sorts övernaturlig varelse. Övernaturliga varelser existerar inte, det vet hon åtminstone. Alltså måste det ha varit fråga om en tvättäkta våldtäktsman som angripit henne efter att ha dyrkat upp hennes lås och smugit in i hennes lägenhet medan hon sov. Men hur kan man förklara hans vedervärdiga utseende; hur kan man förklara att han upplösts i tomma intet inför hennes ögon! Nej, just detta måste vara frukten av en hallucination; hon var ju utom sig av rädsla och ångest. Så måste det vara.

Hon ringer till Folkoperan och sjukanmäler sig. Hon går med största svårighet, varje steg en pina, en övning i självövervinnelse. Att sitta är en omöjlighet. Ligga kan hon bara om det är på magen.

Susanna vet inte vad hon ska ta sig till. Hon gråter oavbrutet, oavbrutet rinner hennes näsa. Vad har hon gjort för att förtjäna det här? Har hon varit för självisk? för egocentrisk? för arrogant? Hon har varit oförmögen att älska och låta sig älskas. Hon visste att hon led av någon form av sexualskräck, är det därför hon blivit bestraffad? För första gången i sitt liv längtar hon efter att ha någon att prata med. Hon känner ett behov av att anförtro sig åt någon. Samtidigt känner hon ett behov av att få denna hemska upplevelse formellt bekräftad av en sakkunnig, en specialist, en läkare, ja inte vet hon. Någon. Någon som kanske kan förklara för henne vad i helvete hon har råkat ut för.

Hon ringer till sin gynekolog och får en tid redan samma eftermiddag. Efter det duschar hon, länge och omsorgsfullt, tvättar bort den äckliga blandning av utsöndringar som hon är nersmetad med. Vattnet som rinner av henne ser ut som te.


Läkaren blev förskräckt inför synen av de många bit- och rivsåren som täckte hennes kropp. Han förebrådde henne för att ha duschat före läkarundersökningen. Han bekräftade att mödomshinnan hade spräckts och var ytterst konfunderad inför den synbara avsaknaden av sädesvätska i hennes slida. Fast det, teoretiserade han, kunde förklaras vara en följd av att hon duschat, även om det märktes hur svårt han hade att övertyga sig själv om det. Kanhända våldtäktsmannen ejakulerat utanför slidan? Kanske han hade använt kondom? En omtänksam våldtäktsman i så fall? En våldtäktsman som är rädd för veneriska sjukdomar? Knivigt det här.

Susanna kunde inte besvara någon av hans frågor. Gråta var allt hon kunde.

Läkaren talade om för henne att hon måste anmäla saken till polisen och att hon måste undergå en undersökning utförd av deras egen läkare. Han sade att hon dessutom måste lämna ett signalement på våldtäktsmannen. Hade hon sett honom tydligt? Susanna skakade på huvudet och vägrade gå med på ett enda av den gode doktorns förslag. Han insisterade; han förmanade; han resonerade med henne och till slut vädjade till henne men till ingen nytta. Slutligen föreslog han att hon skulle kontakta en psykolog, för denna hemska erfarenhet måste bearbetas på rätt sätt, annars kunde återstoden av hennes liv arta sig fel.

Han bläddrade i en illa medfaren adressbok, krafsade ned några ord på en papperslapp och sträckte den till henne. Han tog ett urinprov på henne för ett graviditetstest och talade om för henne att hon måste uppsöka en av hans kolleger för ett HIV-test - allt detta för säkerhets skull. Återigen bläddrade han i sin utslitna adressbok och klottrade ner några ord på en annan papperslapp. Sedan verkade han tycka att det nog var bäst att ta det säkra för det osäkra och ringde själv till kollegan och bokade en tid för undersökning åt Susanna nästföljande dag.

Mer än så kunde han inte göra för henne, och Susanna kände sig mycket liten och mycket ledsen. Hon ville att han skulle hålla om henne. Att han skulle vagga henne i sina armar medan hon grät, ja, så länge som hon hade gråt kvar inom sig, vagga henne och viska tröstande ord tills gråten tagit slut, även om det tog dagar, år.

De skakade hand när hon skulle gå.


Susanna var en pragmatiker. Det ohyggliga som hänt hade hänt, och det kunde inte göras ogjort, det visste hon. Hon ville leva vidare trots traumat; trots att hon kände sig äcklig och äcklad, kränkt och hatisk och hämndlysten ville hon leva vidare. Alltså skulle hon glömma bort det inträffade. Så enkelt var det: hon måste glömma bort allting. Det måste hon helt enkelt se till.

Hon ringde till en låssmed och fick sina låsanordningar utbytta och förstärkta. Hon skaffade sig säkerhetskedja och inbrottslarm.

Hon var borta från repetitionerna i fyra veckor. Ett par dagar efter våldtäkten kunde hon gå någorlunda normalt igen. Under tiden hon var ledig gick hon långa promenader. Hon gick till Skinnarviksparken och betraktade utsikten därifrån. Hon satt i timmar på en bänk på Katarina kyrkas lummiga kyrkogård, lyssnade på fåglar och stirrade på den blanka svarta tavla som utgjorde hennes tankar. Hon gick till Sofia. Hon gick till Långholmen. Hon gick Riddarfjärden runt. Hon gick runt på Djurgården. Hennes ben värkte av ansträngningen. På väg hem från dessa promenader gick hon in i affärer och handlade. CD-skivor. Böcker. Blommor. Parfym.

Under de första nätterna sov Susanna knappt alls. Hon höll lampan tänd och läste tills solen gått upp. Då, när solstrålarna hade börjat tvätta väggar och golv rena från natten i hennes sovrum, gav hon vika för utmattningen och sov oroligt under ett par timmar. Så småningom började hon emellertid somna allt tidigare, och samtidigt blev hennes sömn allt fridfullare. Sedan våldtäkten hade hon inte haft några mardrömmar. På åttonde dagen efter hennes fasansfulla upplevelse somnade hon klockan elva på kvällen och vaknade först klockan sex på morgonen.

Mardrömmarnas upphörande utgjorde onekligen en fullständigt oväntad men mycket välkommen biverkning till våldtäkten. Susanna var inte dummare än att hon begrep att dessa två händelser hörde ihop. Hon kunde inte känna tacksamhet över det hon råkat ut för, men hon var glad över denna oförutsedda bonus. Måtte bara mardrömmarna vara borta för alltid! tänkte hon, och hoppades. Innerst inne visste hon att det förhöll sig så; men hon vågade inte vara säker på det eller på någonting annat längre.

Efter tio dagar köpte Susanna en kattunge. Plötsligt hade det blivit nästan outhärdligt att bo helt ensam och inte ha någon att tala med eller till. Hon var nästan säker på att hon skulle kunna älska en katt. Om inte annat kunde hon sjunga för den.


Efter dessa fyra veckor av sjukledighet, då hon försökt bota sig själv genom att promenera med fullständigt tömd hjärna och skämma bort sig själv så gott hon förmådde, kände Susanna att hon var redo att återgå till sitt gamla liv. Helt återhämtad skulle hon aldrig komma att bli, ja inte ens till hälften återhämtad. Även om hon inte behärskade psykoanalytisk terminologi visste hon intuitivt att det hon hade gjort var att tränga bort en traumatisk upplevelse i stället för att bearbeta den. Hur förresten skulle något så vidrigt som det som drabbat henne kunna bearbetas? Nej, hon måste lära sig leva med det och det gjorde hon bäst genom att låtsas att det aldrig över huvud taget hade hänt.

Småningom var allt nästan – nästan – som förr: hon repeterade under dagarna, köpte mat på väg hem; åt och diskade; läste och repeterade. Tittade på nyhetsprogrammen på teve. Närhelst hon satt eller låg fick hon sällskap av kattungen, som låg i hennes knä eller mot hennes mage och lät sig smekas och knådas medan den spann entusiastiskt och öronbedövande.

Nu somnade Susanna vid midnatt och sov till sju på morgonen. Varje natt.
En söndag åkte Susanna ut till Nacka för att hälsa på sin syster. Hon tog med sig leksaker och godis till barnen. Hennes syster anmärkte att Susanna såg lite tunn men samtidigt frisk och kry ut. Susanna visste att detta berodde på mardrömsfria nätter, men vågade ingenting anförtro åt sin syster. Ingen förutom hennes gynekolog skulle någonsin få veta vad hon gått igenom.

Tillsammans med sin syster och hennes familj tillbringade Susanna en härlig eftermiddag. Även om systern var förbryllad över Susannas förvandling sa hon ingenting. Hon hade aldrig upplevt Susanna som så informell och så… ja, glad, och hon ville inte riskera att förstöra den goda stämningen genom att ställa indiskreta frågor. Men inombords log systern: Susanna måste helt enkelt vara kär, antagligen för första gången i sitt liv! Hon var inte född i går och hon kände igen en förälskad människa när hon såg en. Det var ju på tiden också!


Åtta veckor hade förflutit sedan Susannas fruktansvärda upplevelse. På åttonde fredagen efter denna genomborrades Susannas sömn av ett förfärligt ljud, ett utdraget, gällt ylande. På en bråkdel av en sekund var Susanna klarvaken och stel av skräck. Hon låg blickstilla med ett häftigt bankande hjärta. Än en gång fann hon sig inte vara ensam i sängen: han hade återvänt. Katten, skrämd från vettet, hade rusat ut ur rummet efter att ha morrat och fräst åt den förskräckliga uppenbarelsen.

Under det som hon uppfattade som en lång stund betraktade han henne, som om han försökte läsa hennes tankar eller inpränta hennes ansiktsdrag i sitt medvetande. Hans ögon glittrade, gula och fluorescerande, som om en blek flamma brann däri, vacklande och just i begrepp att dö ut. Susanna stirrade tillbaka, gripen av rädsla men fascinerad på samma gång. Hon hade aldrig skådat något så otäckt och så vackert som denna blick, som dessa ögon. De betraktade varandra under en mycket lång stund. Så böjde han ner sitt huvud i riktning mot hennes ansikte, och hon ryckte till, medveten om att han tänkte kyssa henne och bita hennes läppar, precis så som han gjort förra gången. Genast vällde fram konvulsiviska känslor av avsky och hat hos henne. Förra gången hade fruktan helt dominerat och förlamat henne; den här gången, emellertid, var hatet den sinnesrörelse som hade det starkaste greppet om henne.

Hon försökte knuffa undan honom och till sin häpnad vacklade han, om än under ett mycket kort ögonblick. Ursinnigt sökte hon efter sin röst, en röst som tycktes vara räddare än vad hon själv var. Hon sade, hest, viskande:

"Vem är du? Varför gör du så här mot mig?"

Han log, och hon blinkade. Hans leende var dränkt i illvilja; hans ögon brann nu klarare igen, som om lågan därinne fått nytt bränsle. Långsamt sänkte han sitt huvud mot hennes bröst, och hon insåg hur omöjligt det var att undkomma honom, hur fåfängt det var att försöka hindra honom från att våldföra sig på henne igen.

Hans fänkålsluktande andedräkt fyllde henne åter med äckel, och åter borrade han sina vassa tänder i hennes kropp. Hans djävulska penis pucklade på hennes livmoderhals på samma sätt som en murbräcka utdelar mäktiga slag mot en väldig port, och smärtan var outhärdlig.

Den här gången kämpade Susanna emot av alla sina krafter. Hon slog honom upprepade gånger, klöste honom och bet honom även hon. Hon försökte sticka fingrarna i ögonen på honom; hon försökte komma åt hans underliv, i uppsåt att klämma åt hans testiklar, om där nu fanns några. Sedan alla hennes försök misslyckats, bad hon en bön. Hon betvivlade inte längre att han var något slags vålnad. Ingen människa kunde vara så grotesk, så frånstötande, och så onormalt tung och stark.

Han lät sig varken hindras eller distraheras av hennes bön; när han var klar med henne, när han var nöjd och först då, försvann han.

Susanna låg kvar i sängen, pryglad, sargad och fullständigt orörlig. Under en hel timme stirrade hon i taket, hennes väsen uppfyllt av äckel och avsky. Efter en lång stund hade katten tagit mod till sig att hoppa upp i sängen och kura ihop sig vid hennes sida. Då, långt om länge, grät Susanna.

Hennes tårar gnistrade mot kattens mjuka päls.

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème