Första sidan
 
 

Prosa

Mobiltelefonlandet
Av Wilhelm Tell, alias Björn Gustavsson


På försättsbladet till den glassiga turistfoldern såg jag det första exemplaret: över hela framsidan syntes nämligen bilden av en hypermodern mobiltelefon.

"Kom på besök i framtiden!" löd huvudrubriken, placerad tvärs över siffertangenterna.

Jag hade bokat en veckolång charterresa och väntade nu i avresehallen. Genast förstod jag vilket plan vi skulle resa med: längs hela långsidan på den ankommande jumbojeten hade målats en jättelik mobiltelefon. Färgen var skrikigt röd.

Fyllda av förväntan inför besöket i det land som enligt foldern var "världsledande i teknologi" bänkade vi oss i bekväma flygstolar. Överallt fanns datorskärmar inbyggda i ryggstödet framför.

Alla fascinerades av möjligheten att surfa på Internet och se dvd-filmer på de kristallklara skärmarna. Flygvärdinnorna försökte förgäves intressera passagerarna för en måltidsbricka. Till slut var de tvungna att återvända med sina matvagnar. Ingen verkade ha tid att ens tänka på mat.

När planet närmade sig målet utdelades gratis mobiltelefoner; det var en gåva från det främmande landets näringsdepartement, upplystes vi om. Även en veckas abonnemang ingick, generöst nog.

Yr av glädje och cognac knappade jag ivrigt på min snyggt designade telefon.

Så glad hade jag inte varit sedan jag fick min första leksaksbil.

Jag surfade jorden runt medan planet långsamt sjönk genom molnen.

Strax innan landning upptäckte jag att flygledartornet hade formen av en mobiltelefon. Jag ämnade fråga flygvärdinnan varför, men just som hon närmade sig ringde hennes mobiltelefon. Hon lyfte den snabbt till örat och log beklagande.

Tulltjänstemannen i den flotta terminalbyggnaden vände upp och ned på mitt bagage. När han fick syn på min hypersnygga lilla mobiltelefon slutade han dock tvärt sin undersökning. Han visslade till och började fingra på apparaten. Han verkade helt förälskad i den lilla mobilen.

Nu inleddes ett formidabelt förhör. Var hade jag hittat denna modell? Hur mycket hade jag betalat? Fanns det IPS-anslutning? Var den bra även som WAP-telefon? Hur många timmar kunde den stå stand-by? Vad vägde den? Fanns det inbyggd radio?

Den ivrige tulltjänstemannen pepprade mig med frågor. Men jag var ingen telefonförsäljare: jag var här för att turista. Jag hade inga svar att ge.

Nu hördes de två första takterna ur Beethovens femte symfoni; han ryckte till sig sin egen mobil (en stor klumpig apparat) och viftade iväg mig.

Äntligen kunde jag röra mig fritt i det främmande landet…

Under bussresan in till huvudstaden passerade vi jättelika förortsområden. De hade vuxit fram på bara några år, berättade vår guide, en blond kvinna som påpekade att den nya tekniken skapat en enorm framtidstro här i landet. Tyvärr avbröts hon ideligen av sin mobiltelefon. Vi fick sällan höra mer än några meningar av det hon skulle berätta. I stället uppfattade vi lösryckta fraser medan hon talade i telefon: "fläskkotlett", "barnen på dagis", etcetera.

Mina medpassagerare lärde sig under tiden att använda sina egna telefoner. Överallt pratades det högljutt. Både guiden och mina medpassagerare pratade i sina mobiler. Nu och då spelades en mängd melodier när det ringde. Under resten av färden uppfattade jag bland annat ett largo av Händel, en sekvens ur Bachs Matteuspassionen, "Ave Maria" av Mozart, och en lång melodislinga ur Gershwins "Porgy and Bess".

Min egen telefon var inprogrammerad att skaka i stället för att spela musik. Om jag kände en kraftig darrning i vänster ficka betydde det att någon ville tala med mig.

När vi installerat oss på hotellet var det dags för sightseeing. Först skulle vi följa med en rundtursbåt. Jag blev inte förvånad när jag upptäckte att den hade formen av en mobiltelefon. Varje gång guiden skulle berätta något hördes först högljudda ringsignaler i högtalarna.

Hela båten var en mobiltelefon! Till och med kakorna till kaffet hade designats som små mobiler.

När vi återvänt till bryggan fick varje passagerare en mobiltelefon som minne av båtresan.

Till en början kändes det lyxigt att gå omkring med två telefoner. Snart förstod jag att två emellertid var ett minimum. Jag mötte åtskilliga som bar på ett helt hölster med mobiltelefoner - alla fästade vid ett bälte kring midjan. Särskilt bland ungdomar var det populärt att bära en krans telefoner. Och helst skulle de tydligen vara neonfärgade.

Jag undrade hur man bar sig åt om det ringde i flera samtidigt. Det dröjde inte länge förrän jag uppmärksammade en ung kille, vars bälte förmodligen innehöll ett tjugotal telefoner. När han gick förbi i parken hörde jag att det plötsligt ringde i flera av telefonerna. Blixtsnabbt ryckte han loss fyra av mobilerna.

Till min förvåning började han jonglera - som vore dessa dyrbara apparater cirkusbollar. Ögonblicket innan han fångade upp en telefon ropade han ett eller annat - och kastade den snabbt vidare. Utan synbar ansträngning skötte han på detta vis fyra telefonsamtal. Hela tiden bollade han skickligt med telefonerna, vilkas rörelser bildade en vacker cirkel mot den djupblå himlen.

På stadens bättre restauranger fanns exklusiva, läckert designade minimobiltelefoner. De var för säkerhets skull fastkedjade vid borden. Avsikten var - enligt information i menyhäftet - att man dels skulle använda dem om man ville ha betjäning, dels om man exempelvis ville se över sin aktieportfölj och tala med sin fondförvaltare.

På konsertevenemang etcetera uppmanades publiken att stänga av sina telefoner - men alltid var det någon som glömde detta. När jag i konserthuset skulle lyssna på Schuberts "Die Winterreise" hördes plötsligt - och detta i en av de mest känsliga passagerna - en discolåt som uppenbarligen kom från en mobiltelefon i närheten. Jag hörde en kvinnoröst som mera stönade än sjöng: "Give me love, baby".

Solisten på podiet ställde sig med händerna i sidan och stirrade upprört mot publiken. Uppenbarligen tänkte han inte fortsätta förrän ordningen var återställd. En distingerad herre bredvid mig fingrade förtvivlat i kavajfickorna. Högröd ryckte han åt sig telefonen och sökte desperat efter avstängningsknappen. "Det är min dotters", försvarade han sig.

När jag efter en veckas intensivt turistande lämnade tillbaka min mobiltelefon vid utcheckningsdisken kände jag först en oerhörd saknad. Nu, återkommen till mitt hemland, förefaller det drömlikt, allt detta telefonerande.

Jag minns en sociolog jag träffade. Det var på en stimmig krog - enligt resehandboken samlingspunkt för intellektuella (ty fortfarande fanns faktiskt sådana i landet). Sociologen berättade att många inte kunde leva utan sina telefoner. Tog man telefonen ifrån genomsnittsmänniskan tog man livsglädjen från henne. Enligt undersökningar var det många som somnade med mobilerna påslagna. Telefonerna låg stand-by under kudden medan ägarna vilade sina trötta huvuden.

Efter ett stort antal glas avslöjade sociologen att han i protest mot utvecklingen gjort sig av med sina mobiltelefoner. Han ville pröva om det gick att leva vidare ändå.

Efter ytterligare några stop öl (som jag bjöd på) förklarade han - och nu kom rösten lägre - att det gick inte. Han hade fått svåra abstinensbesvär redan samma dag.

Jag såg att han skämdes.

Så här i efterhand drar jag mig till minnes att begravningsbyråerna annonserade om kistor som såg ut som mobiltelefoner. Man kunde surfa på begravningsbranschens hemsida (www.sistavilan.com) och välja mellan tusentals modeller. Det berättades att många i sina testamenten förklarade att de ville ha med sig sina älsklingsmobiler till den sista vilan.

Det fanns också en kista med en liten antenn på. Den var avsedd för personer som oroade sig för att de skulle dödförklaras trots att de kanske bara var skendöda. Tack vare denna specialmodell kunde de i så fall ringa ett SOS-nummer från gravens djup.

I mobiltelefonlandet lämnades inget åt slumpen.

Man får väl hoppas att Gud Fader hänger med i utvecklingen, så att dessa telefonberoende människor kan ringa vidare även uppe i himlen.

 

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème