Normandernas fel?

Av Hans Aili

I lumpen i Skövde marscherade min pluton dagligen förbi en liten röd stuga med skylten: SJUKVÅRDSFÖRRÅD med biupplysningen att dess expedition sköttes av förvaltare Nyblom (namnet fingerat). Eftersom jag inte hade något annat för mig reflekterade jag över att man alltså skulle ha kunnat benämna underofficeren i fråga, hans expedition och hans förråd så här:

SJUKVÅRDSFÖRRÅDSFÖRVALTAREXPEDITION

och listan över inventarierna på expeditionen kunde benämnas:

SJUKVÅRDSFÖRRÅDSFÖRVALTAREXPEDITIONSINVENTARIELISTA.

Svenskan är nämligen ett av de språk som kan göra denna typ av långa sammansatta ord. Den egenskapen delar det med de andra germanska språken, tyska, danska med flera. Alla utom engelska, i själva verket. Inte med de romanska språken (t ex franska). Men väl med grekiska, där ett antikt skämtepos hade titeln Batrachomyomachía, vilket utläses Grodmusstriden. Latinet, lärdomens språk, skulle i detta fall arbeta med genitivattribut: Pugna ranarum murumque (Grodornas och råttornas strid). Franskan är lydig sin mor och skriver La bataille des grenouilles et des rats. Prepositionen de är rent latinsk: i det talade språket (som lite olyckligt benämns "vulgärlatin") användes nämligen gärna prepositionsuttryck i stället för den böjda genitiven.

Och då inställer sig frågan: vad är det för fel på engelskan? "Frogmousebattle" går visserligen att konstruera i teorin men knappast i praktiken. Engelskan gör i stället som franskan och använder: "Battle of the frogs and mice", en översättning jag hämtat från mitt grekisk-engelska lexikon.

Som i många andra fall finner vi svaret på engelskans gåta i historien. Man kan uttrycka det kort: 1066. Man kan också uttrycka det mer utförligt. Fornengelskan ägde samma förmåga att bilda sammansatta ord som de övriga germanska språken. Simeon Potters utmärkta lilla handbok om engelska språkets historia och egenskaper (Our Language, Penguin 1966) tar upp sådana sammansättningar som wæstmberendnes "fruktbarhet" och rimcræft "räknekonst", som inte är sensationellt långa men ändå visar på förmågan. Mina kunskaper i fornengelska räcker inte till för att namnge en strid mellan grodor och råttor.

Men i Herrens år 1066 inträffade en sak som påverkade engelska språket djupt: landet invaderades sjövägen av en fransktalande armé under Wilhelm Erövraren. Kungahusets och adelns franska modersmål blev därefter hov- och ämbetsspråk under ett par, tre hundra år, medan engelskan förblev folkets språk. Det skandinaviska inflytandet backade inför det franska, i synnerhet när det gällde abstrakta ord eller sådana som hörde till adelns liv. Typexemplet är namn på djur och kött: engelsmännen fick hantera djuren (ox, calf, pig) medan adeln gav namn åt köttet (beef, veal, pork – alla tre ursprungligen latinska ord: bovis, vitellus, porcus).

Även förmågan till ordbildning påverkades: bort med de germanska sammansatta orden och in med de romanska bildningarna med de (översatta till engelska prepositionen of)!

När vi nu sitter i Sverige och Danmark (och, misstänker jag, i Tyskland) och klagar över att våra språk tappar sin förmåga till ordsammansättningar, så är det ytterst en effekt av den normandiska erövringen år 1066 vi sörjer. Och, naturligtvis, engelskans dominerande ställning idag.

En poäng till: de fransmän som invaderade England var normander, alltså ättlingar till de nordbor som slagit sig ner i norra Frankrike till följd av fördraget i Clair-sur-Epte 912. Den franske kungen Karl den enfaldige gav då den skånske vikingahövdingen Gånge-Rolf i uppdrag att hålla denna landsända, nu kallad Normandie, som grevskap. Wilhelm Erövraren var ättling till Rolf.

Så alltsammans är egentligen vårt eget (eller i alla fall våra förfäders) fel!