Balbierz är något mycket
viktigt på spåren
Av Björn Gustavsson

Hjalmar Bergman-Samfundet utger i vår en reviderad version av Jan Balbierz avhandling Det är inte alls någon självbiografi. Utifrån en närstudie av Jag, Ljung och Medardus diskuterar Balbierz motsättningar och spänningar i Bergmans romantexter. Balbierz intresserar sig för diskrepanser mellan yta och djup i dessa romaner och för en lång rad intrikata resonemang kring förhållandet mellan textuella och utomtextuella dimensioner.

Balbierz postulerar ett nära samband mellan Bergmans romankonst och det tidiga 1900-talets litterära strömningar i Centraleuropa; avhandlingsförfattaren hävdar att Bergman väl passar in i dåtida uppfattningar om både den litterära textens och själva verklighetens status; Balbierz betraktar honom som en nordeuropeisk kusin till Freud, Schnitzler och Kafka.

Balbierz anser att Bergmans skönlitterära texter befinner sig ”i en nebulös gränszon mellan det kända och det gåtfulla” men också att själva deras konstruktion undergrävs av inbyggda motsättningar. Bergman således både bygger och river. Hans texter ”diskuterar sin egen otillräcklighet”. De är, fortsätter Balbierz, kameleontiska och outgrundliga. Sistnämnda faktum hindrar honom dock inte från att systematiskt frilägga strukturerna i denna outgrundlighet.

Det finns några intressanta passager i avhandlingen, bland annat om Bergmans förmåga att subjektivisera verkligheten genom att återge dess mörka och dolda skikt. Förutom anknytningar till Freud och psykoanalysen vill Balbierz placera Bergman i den centraleuropeiska expressionismens tradition, liksom i den dåtida modernismens ”dekadenta” fåra, företrädd av exempelvis den unge Thomas Mann; såväl där som hos Bergman gestaltas ”borgerlighetens undergång”.

Vidare lyfter Balbierz fram filmens, pantomimens och teaterns påverkan på Bergman; han spårar detta även i texterna, i form av ”visuella och auditiva narrativa tekniker”. Man önskar att avhandlingsförfattaren ytterligare fördjupat denna aspekt.

Jan Balbierz är något mycket viktigt på spåren i det han utsäger att Hjalmar Bergman bygger upp en tvådimensionell struktur i sina texter: ”bakom den yttre, fysiska och kroppsliga bilden spåras fragment av en inre text som berättar om protagonisternas läggning.” Av stort intresse är bokens slutord (tänk om Balbierz spunnit vidare i stället för att här avsluta sin text): Å ena sidan blottlägger Bergman diskrepansen mellan det offentliga och det hemliga; å andra sidan använder han virtuost samma språk ”som kamouflageverktyg”.

Jan Balbierz teoretiserande men gängse litteraturvetarprosa är delvis svårtillgänglig; värre är dock att man som läsare inte riktigt kan överblicka resonemangen, eftersom föreliggande verk (trots att det upptar flera hundra sidor) utgör en, som det heter, ”mycket förkortad” version av den tidigare avhandlingstexten. Vad har lyfts bort från originalet, och varför? Vem har utfört dessa operationer? Balbierz själv?