ÅRGÅNG 4 NUMMER 4 — 19 MAJ 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Många läsvärda titlar
Några böcker utkomna under bokåret 2002/2003
Av Björn Gustavsson

Erik Bergqvist: Kring stenar, Edition Edda
Stewe Claeson:
Rönndruvan glöder, Norstedts
Maria Fagerberg:
Svart dam, Forum
Erik Janson:
Skansen, Wahlström&Widstrand
Hans Lagerberg:
Ivar och Eyvind, Ordfront
Barbro Lindgren:
När jag var prins utav Arkadien, Brombergs
Ingemar Lindh:
Stenar att gå på, Gidlunds
Alberto Manguel:
Läsa bilder, Ordfront
Lars Nordström:
Där du alltid är, Edition Edda
Anders Paulrud:
Ett ögonblicks verk, Albert Bonniers förlag
Mats Rehnman och Jenny Hostetter:
Berättelsens röst, Wahlström&Widstrand
Lars Sjöberg:
Svenska trähus, Prisma
Anton Tjechov:
Noveller, Norstedts
Per Wästberg:
Övergångsställen, Wahlström&Widstrand


Erik Bergqvist, som här om året debuterade med diktsamlingen Nerfrysningens konst, återkommer i vår med en ny volym poesi, betitlad Kring stenar. Det är en på många sätt stark och spännande samling - men ojämn.

Erik Bergqvist skildrar sinnestillstånd skiftande mellan uppgivenhet och hoppfullhet. Minnesbilder väcker smärta när ”det förgångna glimmar till” - men diktjaget finner kraft i naturen, liksom i mötet med andra människor, och återvinner lugnet - ungefär som båten i en av dikterna, vars vågsvall först river upp ”snabbläkta sår i det gröna vattnet” men där vattnet sedan stillnar.

Samlingen inleds en gråkall januaridag med landskapet ”i fosterställning” men slutar med att diktjaget tittar ut genom ett fönster under en nattlig flygning och ser ”Europas kretskort” flimra långt där nere. När flygplanet landat tar en ny dag vid. Det är som om diktjaget företagit en resa från ett slags nollpunkt fram till den nya utsiktspunkt som minnesarbetet möjliggjort. Under resan har han lärt sig att ”sammanföra avstånd”.

Ögonblick skingras, är omöjliga att famna, konstaterar någonstans diktjaget. Ändå är det just det han försöker göra. (Denna paradox äger för övrigt giltighet inom all diktning.)

Erik Bergqvist söker fortfarande sitt uttryck och växlar mellan ett genuint personligt tilltal och en pretentiös ton som bara allt för tydligt signalerar ”lyrik”.

Stilen växlar mellan det rena, enkla (”Sista november, en fingerborg ljus”), svulstiga lyrismer, absurdistiska sidosladdar (”en framtidsreflex stämplar något apliknande mot gryningen”) eller en allmänt yvig slängighet (”trakter som den här är större än allt annat”).

Emellanåt uppnår Erik Bergqvist i sin dikt en koncentration och ett allvar som lovar mycket gott. Det självklara blir mystiskt, svindlande. ”Björkdungens/ hemligstämplade glas /-/ Mörkervallen/ där de varma fåren/ makar på sig”…

Författaren Stewe Claeson, som till vardags undervisar på en författarkurs på en folkhögskola i Kungälv (där han även är rektor), väckte i höstas viss uppmärksamhet med sin roman Rönndruvan glöder - med Esaias Tegnér som huvudperson.

Denna mollstämda roman har alltså delvis sin bakgrund i historiska fakta (Tegnérs väl kända depression i 50-årsåldern) men är i mångt och mycket fritt fabulerad. Som skildring av medelålderskris är boken läsvärd, men Claeson frossar i tungsinnet på ett sätt som i längden känns enahanda. Jag får hela tiden intrycket att det skulle ha varit mycket intressantare att läsa den här berättelsen som en dokumentär och att Claeson då öppet redovisade vad han funnit i skriftkällorna samt att han även resonerade kring detta och därtill relaterade till andra litteraturforskares åsikter om den djupa kris som skalden råkade in i på 1830-talet (desto mer anmärkningsvärd som ju den unge Tegnér hade varit en så ljus och livsbejakande natur).

Hur vore det att drabbas av en obotlig sjukdom och ohjälpligt tyna bort i en sjukhussal, medan livet runt omkring försiggick som vanligt? Maria Fagerberg gör i sin debutroman Svart dam det djärva försöket att skildra en ung kvinnas tankar och känslor inför döendet.

Den tunna, episodiskt strukturerade romanen är uppbyggd som en jag-berättelse. Huvudpersonen, en 29-årig kvinna, har tagits in på sjukhus och försvagas relativt snabbt, trots den mängd mediciner hon ordinerats. Mannen och dottern blir mer och mer perifera, tankarna på det hon upplevt i livet, liksom på döden, gör sig allt mer gällande.

Här möter en ung kvinna som mitt inne i sin akademiska karriär tvingas lämna alla ambitioner. Hennes närmaste gör sina visiter, men hon intresserar sig allt mindre för dem.

Hon minns popmusik hon gillar, hon förfasar sig över svensk sjukvård (lasarettets vårdavdelningar beskrivs som ”smaklösa” och ”kontaktlösa”; ”svensk sjukvård är så grå så grå så grå”). En smula raljant drar hon sig till minnes Dante vid ingången till helvetet: ”Ni som här inträder, låt hoppet fara”.

Vad tänker den sjuka på? Knappast existentiella frågor, att döma av denna jag-skildring. Kvinnans tankar och känslor ter sig märkligt förflackade, som vore de tillkomna endast för att bli en roman…

Ingenting verkar vara riktigt på allvar - förrän de allra sista sidorna, när jagpersonen anar att hon håller på att dö. Då - men först då - fattar Maria Fagerbergs skildring eld och blir angelägen. Prosan övergår i staccatorartad poesi: livet försvinner som en kust vid horisonten.

Erik Jansons Skansen, med undertiteln Parken och trädgårdarna, är en utsökt liten volym: han förmedlar en god bild av Skansen av i dag men tecknar därtill huvuddragen av parkens utveckling sedan invigningen år 1891. Med kunskap och kärlek till sitt ämne berättar här den f.d. förlagschefen på Svenska turistföreningen om framför allt odlingarna på Skansen och den ökade vikt som man på sistone lagt vid att återställa en så autentisk flora som möjligt i anslutning till de olika husen och miljöerna i denna kulturhistoriska friluftspark - som dessutom under många år varit stilbildande för hembygdsgårdar etcetera runtom i landet.

Erik Janson sammanfattar upphovsmannens uppsåt med Skansen: ”Artur Hazelius gav sig själv uppdraget att rädda så mycket som möjligt av bondekulturen undan förgängelsen. I det ingick också idén att bygga upp ett Sverige i miniatyr, något som han måste ha funderat över i många år. När han väl fick chansen att förverkliga projektet körde han igång blixtsnabbt”.

Det är intressant att läsa om det pågående arbetet med utrotningshotade växtarter, förr så vanliga i det gamla bondesamhället. Flera arter är redan utrotade, andra ”stödodlas” för att de inte helt ska försvinna. Alla som är det minsta intresserade av prydnadsväxter, köksodlingar och fruktträdgårdar har mycket att hämta i denna bok.

Hans Lagerbergs ambitiöst upplagda bok Ivar och Eyvind, om förhållandet mellan Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson, är engagerat och kunnigt skriven och erbjuder stimulerande läsning. Förutom berättelsen om hur de båda vännerna efter hand glider isär och blir ovänner växer här fram ett perspektivrikt panorama över den svenska arbetarlitteraturen och dess utveckling från 1930-talet och framåt. Ivar Lo kom sedermera att representera arbetarlitteraturens mer dogmatiska form, Eyvind Johnson en form som av många ifrågasattes: kunde den äldre Johnson alls räknas som arbetarförfattare?

Emellanåt har det ibland i litteraturtidskrifter blossat upp små ordkrig mellan Ivar Lo-anhängare och Johnson-anhängare. Vad som i grunden gör Hans Lagerbergs essäliknande bok så angelägen och intressant är att han inte ställer författarna mot varandra. Tvärtom, han gör klart att han attraheras av båda; han vägrar att välja mellan Ivar eller Eyvind. Han väljer Ivar och Eyvind.

Hans Lagerbergs bok formar sig till en personligt laddad skrift där han går i närkamp med frågor som ytterst handlar om en konstnärs uppgifter, om hur en författare bör förhålla sig till sin uppväxt, sin klass och sin publik. Lagerberg resonerar också kring begrepp som ”sanning”, liksom motsatsförhållandena tradition-modernitet och kollektiv-individ. Frågorna har varit aktuella för honom i hans eget författarskap, och i polariteten mellan de ståndpunkter Ivar Lo och Eyvind Johnson senare kom att inta kan han spegla sin vånda och odla fruktbara resonemang.

Lagerberg skriver: ”Under fyrtio års tid har jag flitigt läst Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson, ibland företrädesvis den ene, ibland den andre. För mig är de två av de mest spännande författarna i svenskt 1900-tal, och paradoxalt nog har de allt mer framstått som en duo, Ivar och Eyvind, just genom sina olikheter.”

Boken är löst strukturerad och frågeställningarna driver stoffet än hit, än dit, i en vindlande stil där lusten att analysera lyser starkare än lusten att strukturera. Här vimlar det av lösa trådar och hugskott - infallsrikedomen är slående. Anmärkningsvärd är också den breda beläsenhet på området Hans Lagerberg demonstrerar.

Lagerberg ifrågasätter den äldre Ivar Los utsagor om att Eyvind Johnson aldrig varit någon riktig arbetarförfattare samt att de egentligen aldrig heller hade varit vänner. Lagerberg citerar en lång rad dokument som i stället visar att de stod varandra ganska nära från slutet av 1920-talet och framåt. Flera gånger skrev de dessutom uppskattande recensioner av varandras böcker.

Genom att lyfta fram de med åren allt mer antagonistiska Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson lyckas Hans Lagerberg på ett utmärkt sätt måla upp bredden av de frågor han här valt att diskutera. Det är i spänningsfältet mellan dessa både poler som Lagerbergs resonemang och diskussionslusta funnit sin gnista. Genom att syna de båda diktarnas bevekelsegrunder och skilda karriärer har samtidigt Hans Lagerberg kunnat belysa frågeställningar som funnits latenta hos även honom själv.

”Nu beträder jag åter minnets arkadiska bygder” skriver någonstans poeten Östen Sjöstrand; något liknande tycks ha föresvävat Barbro Lindgren i hennes senaste projekt: den mycket finstämda diktsamlingen När jag var prins utav Arkadien; en serie dikter som tillsammans bildar en lång kedja av komprimerade minnesbilder från barndomens Värmland.

Barbro Lindgren, född 1937 och med en mycket stor produktion bakom sig, erinrar sig här sin uppväxt i norra Fryksdalen. Hennes ytligt sett enkla dikter är fyllda av skönhet och koncentration. Här finns ett starkt känslotryck, men formen är återhållen, på gränsen till saklig.

Barbro Lindgren är kanske mest känd som barnboksförfattare. Att hon har skarp blick för barnets perspektiv framgår inte minst av dessa dikter, som sammantaget bildar en svit som har mycket att berätta om ensamhet och utsatthet, den lantligt trygga ramen till trots.

Barbro Lindgren bygger upp atmosfärrika bilder av en tidsålder som verkar otroligt avlägsen; ett levande landsbygds-Sverige som i dag återstår bara som minnesbilder.

Barndomsminnena rymmer både gemenskap och ensamhet. Diktjaget minns dagar när lyckokänslan kunde vara epifanisk. Som när hon sju år gammal ensam stod på tåget till Torsby och i doften av stenkolsrök stämde upp i sången ”När jag var prins utav Arkadien, jag levde jämt i prakt och glans”… Andra lyckominnen är exempelvis farfaderns lanthandel - ”himmelriket på jorden”.

De lågmält formulerade dikterna rymmer hela små världar och innehåller mycket av dofter, ljud och rörelser. Det är en huvudsakligen sinnlig poesi, påminnande om Lars Lerins glesbygdsakvareller. Barbro Lindgrens lyrik är mogen, perspektivrik, men samtidigt melankoliskt färgad.

Den originelle teatermannen Ingemar Lindh, död 1997 efter en kringflackande tillvaro med sitt ”institut för scenkonst”, skrev aldrig någon bok (inte ens denna); några av hans adepter har emellertid redigerat några föreläsningar av honom, liksom några intervjuer, som de givit ut i bokform: Stenar att gå på.

Boken utkom först i Italien, där Institutet för scenkonst länge var beläget; nu publiceras den även på svenska, i en påkostad volym utgiven på Gidlunds.

Ingemar Lindhs verksamhet från tidigt 1970-tal och framåt framstår - inte minst med kollektivboendet och de improvisatoriska övningarna - som tidstypisk, smått hippieartad. Som person tycks han förena intellektuell skärpa med vagt artikulerade, för att inte säga flummiga, teorier.

Tyvärr ges läsaren inte någon egentlig bild av Ingemar Lindhs teatersyn utifrån de fragment som här presenteras. Här saknas ett förord värt namnet, något slags perspektiv på den verksamhet som hans institution bedrev (och som fortfarande bedrivs, numera i Göteborgstrakten). Textfragmenten bildar ingen begriplig helhet. Utgivarna borde ha låtit teatervetare och andra uttala sig om Ingemar Lindh och hans metoder - kort sagt värdera dem.

Institutet för scenkonst förde en lika bohemisk tillvaro som dess upphovsman. Först fanns det i den jämtländska glesbygden, sedan i Genève, Vaudreuil, Markaryd, Holstebro, Pontremoli… (”bytandes land oftare än skor”, för att citera Brecht). Inriktningen var och förblev dock densamma: att utforska skådespelarkonsten och skapandets mekanismer.

Realismen är konstens reseledare till helvetet, påstod Ingemar Lindh, som i första hand ville inrikta sig på att frigöra skådespelarens ”personliga resurser”. En skådespelare kunde genom dagliga övningar bli lika känslig som en Stradivarius, hävdade Lindh, som efter en tid som lärare på mimlinjen vid Statens dansskola år 1971 blev ”dropout” och tillsammans med flera av sina elever sällade sig till grönavågen-rörelsen och började en ny tillvaro i övre Jämtland.

Men hur fungerade detta kollektiv? Hur var egentligen uppsättningarna som gjordes? Vad fick de för kritik? Hur har övriga teatersverige reagerat på Institutet och dess verksamhet? Stenar att gå på är en kryptisk bok som väcker många frågor.

Alberto Manguel blev känd här i Sverige här om året då hans bok En historia om läsning utkom i översättning (hittills såld i 23 000 exemplar). Nu återkommer han med en volym som i Margareta Eklöfs mycket kompetenta översättning givits den paradoxala titeln Läsa bilder.

Den kanadensiske författaren och litteraturhistorikern Alberto Manguel (ursprungligen från Argentina) är som vanligt mycket stimulerande att läsa. Låt vara att bokens tema är vagt inringat och brokigheten slående - författarens lärdom genererar ideligen blixtrande associationer och spännande korsvägar genom tid och rum. Jag läser denna bok nästan som ren idéhistoria.

Författaren hoppar hit och dit på sina tanketuvor, han lyfter fram bilder från tusentals år tillbaka och kontrasterar dem med senare bilder eller vår tids bilder - allt med samma intellektuella grundton och forskande iver. Bilderna leder honom till nya bilder, frågorna han ställer bilderna leder till berättelser. Han tolkar sina bilder med sådan lidelse att han gång på gång avbryter sig själv och frågar - vilket är en riktig, och fundamental fråga: ”Hur långt kan jag föra dessa läsningar?” Men intressant är det, hela den tjocka volymen igenom.

Lars Nordström väckte här om året en del uppmärksamhet med sin debutbok, den självbiografiska essäsamlingen Min vingård i Oregon, där han skildrar sitt liv som immigrant och vinbonde i det nya hemlandet USA. I vår utkommer han med sin andra bok, diktsamlingen Där du alltid är, utgiven på det nya lilla Uppsalaförlaget Edition Edda.

Lars Nordström, fil. dr. i amerikansk litteratur, visar i flera av dessa dikter en enastående lyrisk talang. Annat ter sig jämförelsevis lättviktigt och oengagerat.

Bäst är de naturlyriska impressionerna, som den förrädiskt enkla ”Stenbro” och den underbara ”Trött på sommarens bygge bad du mig lägga bort verktygen och sitta en stund i gräset”. Även den inspirerade sviten med motiv från Istanbul är anmärkningsvärt stark.

Somligt, som inledningsdikten och ”Tistlarna i den gamla hagen”, är överlastat och övertydligt symboliskt och parabelartat. Det är först när Lars Nordström förenklar sitt språk som han blir riktigt angelägen.

Med sin sinnligt öppna känslighet förmår han förvandla en paus med bröd och vatten till en mytiskt laddad pastoral, och när han i en svit naturlyriskt inramade dikter följer den romantiske skalden William Wordsworth i spåren genom att själv vandra genom det engelska landskapet, 200 år senare, skapar han självständig, stark dikt.

Lars Nordström ger i sistnämnda ”vandringsdikter” själv prov på en hel del romantiska inslag. ”Jag svävar stillasittande/ genom sfärerna och/ klamrar mig fast i temuggen”, bekänner diktjaget i skuggan av en engelsk rhododendron.

Lika litet som Woodsworth förmår Lars Nordström hålla sig till den äldre kollegans föresats att under sin engelska vandring skildra ”händelser och situationer ur vardagslivet”. Himlen, färgerna, de ljumma vindarna - naturen lockar såväl Woodsworth som Nordström bort från all vardag.

Aftonbladets kulturredaktör Anders Paulrud, som 1994 gjorde en ganska ostadig debut med den lilla romanen Det regnar i Wimbledon, har i vår utkommit med sin fjärde roman, betitlad Ett ögonblicks verk.

Två av Anders Paulruds romaner har varit skapligt bra, välkomponerade och relativt välskrivna, men den nu aktuella boken är dessvärre inte av samma klass. Här presenteras en melodramatisk uppväxtskildring där en äldre man, född i Blekinge men numera bosatt i Köpenhamn, berättar om sitt liv. Några av sina mest traumatiska upplevelser berör han dock knappt: grundkonflikten med brodern och upplevelsen som lägerfånge i Nazityskland.

Huvudpersonens ovilja att berätta om det svåra gör att han framstår som precis den Peer Gynt-gestalt han tycks ha varit som barn. Den jag-berättelse han här lägger fram framstår som ett luftslott utan särskild angelägenhetsgrad.

Problemet blir allt mer akut i denna roman, eftersom jag-berättaren hävdar att han kommer till insikt om sitt liv (”lögnerna skulle aldrig mer få fäste i mig, det visste jag”), i takt med att han här synar sitt liv. Huvudpersonen inser att han flytt det svåra i livet och tvingas efterhand konfrontera ”den verkliga verkligheten”. Den berättelse han här presenterar gör dock inte en sådan ambition trovärdig: snarare tycks han fortsätta att fly.

Precis som i tidigare böcker har Anders Paulrud svårt att gjuta liv i sina gestalter. Huvudpersonen i denna nya roman framstår inte som en människa av kött och blod, utan som en blodlös konstruktion, som ältar vad som mer och mer framstår som låtsasminnen.

I början av romanen klargörs berättarsituationen: jagpersonen står i badrummet en stilla söndagsmorgon och talar för sig själv, vänd till sin spegelbild. Ett ögonblicks verk är en statisk, monotont monologisk roman, skissartad till sin karaktär och på det hela taget egendomligt oinspirerad.

Det muntliga berättandet är en konstart som länge varit utrotningshotad men som under senare år fått uppleva en renässans. Det märks på många sätt - senast genom utgivningen av Berättelsens röst, med underrubriken ”en resa genom det muntliga berättandets Sverige”. Mats Rehnman, sedan länge verksam som ”scenberättare” och något av en talesman för den nya ”berättarrörelsen”, rapporterar här från en Sverigeresa, där porträtten av ”berättare” även avsatt en bifogad cd-skiva, där man kan lyssna till en lång rad personer och deras skiftande små berättelser (det är mycket spännande, låt vara att inslagen inte alltid är så lysande).

Mats Rehnman och journalisten Jenny Hostetter försöker tillsammans belysa vilken roll det muntliga berättandet kan ha i dagens samhälle, med den blandning av kulturer som dessutom tillkommit. Definitionen av ”berättande” är påfallande generös. Författarna konstaterar rentav att de flesta av oss sysslar med ett vardagligt berättande utan att kanske ens tänka på det.

Trenden med scenberättande kommer - som de flesta av våra trender - från the United States of America. Sedan ett drygt decennium tillbaka har det dykt upp en rad professionella scenberättare även i Sverige, liksom en hel flora av berättarkurser och berättarfestivaler (den i Ljungby är mest känd).

Boken skildrar möten med en rad personer som i varierande mån framträder som profeter eller apostlar för den nya berättarrörelsen. Bland annat Mikael Niemi intervjuas. Denne konstaterar att i det muntliga berättandet finns det sinne för dramaturgi som han eftersträvat som romanförfattare. Att det är skillnad på det muntliga berättandet och skönlitterärt författande är emellertid en aspekt som mera ingående borde ha dryftats. Ta en författare som Albert Viksten. Han var en omtalat god berättare - men som romanförfattare var han medelmåttig.

Boken behandlar nästan inte alls det muntliga berättandets historia och ej heller fördjupar den sig i historieberättandets särprägel och dramaturgi. Berättelsens röst kan betecknas som en reportageresa där ett antal personer som hoppat på det trendiga ”berättartåget” uttalar sig. Inte ointressant - men ett helhetsperspektiv på ämnet saknas.

Bokförlaget Prisma har utgivit en praktvolym med titeln Svenska trähus, där museimannen Lars Sjöberg berättar om den svenska trähustraditionen, företrädesvis genom konkreta beskrivningar av några utvalda hus; i detta verk är det främst ett antal herrgårdar från 1700-talet som han besöker. Precis som i den förra boken, Det svenska rummet, samarbetar han med fotografen Ingalill Snitt, vars estetiskt tilltalande foton här reproducerats på helsida efter helsida, så att bilderna gott och väl utgör hälften av denna bok.

Lars Sjöberg berättar bland annat om den herrgård han själv köpt och rustat (i centrala Närke), och företrädesvis dras han till miljöer präglade av den gustavianska stilen, där det enkla och raffinerade ingått ett slags symbios. Det finns mycket gott att säga om denna bok, men nackdelen är att den bara skummar på ytan; författaren visar upp ett antal vackra hus men når aldrig någon egentlig helhetsaspekt på sitt ämne. Slutresultatet blir med andra ord en smula pompöst, och såväl disposition som innehåll vittnar om att boken tillkommit utan något särskilt djuplodande skrivarbete.

Författaren snuddar vid det faktum att en stor del av de riktigt genuina gamla trähusen här i landet befinner sig i förfall: det gäller främst mangårdsbyggnader från 1700- och 1800-talen i inre Norrland, så avlägsna att de inte köpts upp och renoverats av aktieförmögna stockholmare och därtill sorgligt satta på undantag från 1960-talet och framåt av gårdsägare som från den tiden i allt högre utsträckning började bygga moderna villor vid sidan av de vackra gamla husen. Det räcker att färdas i nordjämtländsk glesbygd: många av de gamla trähusen är ruggigt förfallna, sida vid sida med parabolantennsförsedda villor av sjuttiotalssnitt.

En hel rad av Anton Tjechovs pjäser och noveller har under senare år utkommit i nyutgåvor; flera av dem i pocketformat. Nyligen kom en volym noveller, med utmärkta översättningar av ett trettiotal längre och kortare texter, gjorda av Magnus Johansson och Robert Leijon; många av dem presenteras här för första gången på svenska.

Den aktuella volymen, Noveller, ger en god uppfattning om Tjechovs breda spektrum som novellförfattare. Här återfinns tidiga humoresker (en del burleska i Rabelais stil, andra hejdlöst uppsluppna i Gogols anda), skissartade moraliteter, novellporträtt à la Maupassant, anekdotiska kåserier och psykologiska närstudier, men också längre, noggrant komponerade berättelser där den mogne diktaren blir synlig (”På hästskjutsen”, ”Bönderna” och så vidare).

Många av Tjechovs tidiga kortnoveller har en påfallande teatral dimension. Dramatikern Tjechov kan anas även i de enklaste texter. För ett tiotal år sedan turnerade den finlandssvenska teatergruppen Klockrikegruppen med en föreställning som byggde på ett montage av just Tjechovs tidiga humoresker. Här förmedlades en bild av Tjechov som gick stick i stäv med den gängse bilden av en svårmodig diktare, med verk fyllda av melankoli, tristess och uppgivenhet.

I flera av de tidiga berättelserna, ofta bara någon sida lång, möter temperamentsfulla karaktärer, prisgivna starka lidelser. Man skulle kunna betrakta Tjechovs tidiga novellistik som motsvarigheten till en bildkonstnärs skissblock.

Trots att denna omfattande volym innehåller ett antal ”nya” noveller av Tjechov återstår mycket att översätta till svenska. I utgåvan med Tjechovs samlade verk upptar hans prosa hela tolv band (!) - men dramatiken endast tre.

Som ett slags litterärt skissblock skulle man kunna beteckna även Per Wästbergs nya bok Övergångsställen, där författaren sammanfogat en samling välslipade texter; mer eller mindre fragment som ändå sammantaget bildar helheter. Alltsammans är utomordentligt stimulerande läsning, och med ett genomgående starkt personligt tilltal.

Texterna har löst fogats samman under rubriker som ”Resa” och ”Läsa och skriva”. Per Wästberg svingar sig mellan anekdoter, personporträtt och minnesbilder från olika tider, både i historien och det egna livet. Per Wästberg flanerar både i och i sina minnen. Som vanligt hos Wästberg handlar det också om äventyrslusta, om längtan efter att lära känna så mycket som möjligt om världen, om resor. Men det handlar också mycket om litteraturupplevelser, om dikt och diktning. Beträffande det sistnämnda skriver han insiktsfullt: ”Den stora dikten utgör en existentiell depå. Den lyser upp världen och visar oss vad som kunde vara. Den är en övningsbana för inlevelsen.”

Jag tycker att den här boken svarar utmärkt väl mot följande lilla passage hos Wästberg: ”Frånvaro av berättelse betyder död. /-/ Att oavbrutet beskriva världen och ge nya versioner är ett sätt att motstå makten. Att skriva och att läsa är att byta drömmar, känslor och fantasier som inte hinner stelna till dogm och utantilläxa.”

Per Wästberg har en särskild talang när det gäller att utifrån en detalj, kanske ett föremål, kanske några rader i en sekelgammal skrift, skapa en berättelse, ett utsiktstorn över en värld som flytt. Hos Wästberg förenas - märkvärdigt nog - en nostalgisk vurm för det förflutna med en osentimental och vaken hållning gentemot samtiden och dess problem.

I denna bok talar en författare där upptäckarivern går hand i hand med en betydande grad av mognad. Att han citerar följande av Jean-Philippe Toussaint är betecknande: ”Med att göra ingenting menar jag att göra det mest väsentliga: tänka, läsa, lyssna på musik, älska, ta en promenad, gå och simma, plocka svamp. Att göra ingenting kräver, i motsats till vad man förhastat föreställer sig, metod och disciplin, ett öppet sinne och djup koncentration.”

UPP
Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat