ÅRGÅNG 4 NUMMER 4 — 19 MAJ 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Ema eller nandu, den sydamerikanska strutsfågeln. Foto: lennart lundh

Några sköna dagar i utkanten av Pantanal
Av Lydia Duprat

RESESKILDRING
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Bonito är en liten stad i utkanten av Pantanal, det stora våtmarksområdet beläget i Mato Grosso-högplatån mitt på den sydamerikanska kontinenten. Bonito, som på svenska betyder ”vackert”, ”fagert”, är en oansenlig liten stad omgiven av en storslagen natur. Vi fem resenärer som besökt Bonito kan intyga att Bonito gör skäl för sitt namn.

Vår resa började på flygplatsen Santos Dumont i Rio. Vårt flygplan lyfte punktligt och en knapp timme senare landade vi i São Paulo. Litet senare gick vi ombord på det plan som skulle ta oss till Campo Grande, huvudstaden i delstaten Mato Grosso do Sul.

I Campo Grande blev vi mottagna av João, som skulle köra oss till Bonito. Det skulle visa sig att João, som är inflyttad från Brasiliens sydligaste delstat, Rio Grande do Sul, förutom sympatisk och tillmötesgående även var en mycket skicklig förare.

Resan var mycket behaglig. Vägarna var i mycket gott skick, vanen var luftkonditionerad och jag sov för det mesta. Henrique satt bredvid João och de två pratade oavbrutet under hela resan. De som var vakna såg ett antal emas, eller nanduer (en art småstrutsar) springa över slätten, och även jag fick en glimt av dem. Dessbättre missade jag den krossade jättemyrsloken som låg i vägrenen. Detta är ett sällsynt djur som dessutom är utrotningshotat. João berättade att många av dem blir ihjälkörda varje år.

Vi stannade för att äta lunch på en vägkrog som var typiskt brasiliansk och hur mysig som helst. Här kom vi i kontakt med lokalbefolkningen för första gången. Jag blev fascinerad över människornas litet naiva vänlighet. Här åt vi en god lunch och jag köpte dessutom några småkakor som jag inte ätit på år och dag.

Efter cirka tre och en halv timme anlände vi så till Bonito. Det första vi gjorde var att besöka vår resebyrå, Tamanduá, för att boka några utflykter utöver de två som ingick i vårt ”paket”. Under en timmes tid utsatte vi resebyråns ena försäljare, Ângela, för ett batteri av frågor. Med oändligt tålamod gav oss Ângela råd och förslag, hon förklarade och hjälpte oss på alla sätt. När vi till sist kom ut därifrån såg vårt schema ut så här:

Onsdagen den 16 april: Snorkling i källfloden Rio da Prata
Torsdagen den 17 april: Besök i Lago Azul-grottan
Fredagen den 18 april: Snorkling i källfloden Rio Sucurí
Lördagden den 19 april: Forsränning på Rio Formoso
Söndagen den 20 april: Vattenfallstrekking

Nu när detta var klart kunde vi åka till vårt hotell. Jag och Henrique hade roat oss med att håna hotellet, dess faciliteter och utseende långt före vår resa, med utgångspunkt från de bilder vi sett på nätet. Vi hade inte fått plats på något annat hotell och var säkra på att vi hade fått rum på det fulaste hotellet i stan. Först hade vi gnällt, sedan hade vi ägnat oss åt sarkasmer.

Men det skulle visa sig att hotellet var ett mycket bra val. Det låg inne i staden men samtidigt inte längs huvudgatan. Det var ett perfekt läge, för samtidigt som det var nära till allting var det tyst och lugnt. Hotellet var enkelt och inte särskilt snyggt, men servicen var utöver det vanliga. Ägarinnan/föreståndarinnan var tillfälligtvis borta, och Tânia, hennes mamma, tjänstgjorde i hennes ställe. Under vår vistelse förpestade vi Tânias tillvaro med begäran om tidig frukost, lån av paraplyer, värdesaker som skulle ut och in i hotellets kassaskåp och diverse annat. Vi blev varje gång bemötta med ett leende och ett jakande svar på alla våra önskemål. Även hotellets övriga personal uppvisade samma fantastiska välvilja, inte minst kökspersonalen som vid fler än ett tillfälle fick börja göra i ordning frukost åt oss vid halv sextiden på morgonen.

Bonito – den lilla landsortsstaden
Själva stan är som sagt anspråkslös – inte mer än en huvudgata och några tvärgator. Men serviceutbudet är mycket gott och invånarna vänliga och förekommande. Bonito har ett antal restauranger, flertalet specialiserade på sötvattenfiskar. En annan specialitet i staden är alligatorkött, ”carne de jacaré”. Man jagar inte jacaré här utan råvaran levereras från en alligatorodlare i Pantanal.

Stans hetaste ställe är baren Taboa. Här samlas alla vackra och mindre vackra om kvällarna. Taboa tillverkar och marknadsför sin egen cachaça, som också den heter Taboa.

Jaguaren. En av stans telefonautomater. foto: lydia duprat

Under vår vistelse i Bonito åt vi på ett antal olika restauranger och återkom ständigt till Taboa för drinkar. Ju närmare påsk vi kom desto livligare blev staden. Från att från början ha varit nästan öde blev Bonito som en minimetropol mot slutet av veckan. De flesta samlades givetvis på Taboa, men vi lyckades på något sätt alltid få ett bord där.

Det mest pittoreska med stan är dess telefonautomater. De flesta har formen av för regionen typiska djur. Den ena såg ut som en jaguar, den andra som en tukan. Den tredje såg ut som en lokal sötvattenfisk och så vidare. I de många souvenirbutikerna längs huvudgatan kunde man köpa miniatyrer av dessa djurautomater.

Dykning
Jag och Lennart ville dyka i Bonito, och Henrique ville prova. Jag hade redan i Sverige varit i kontakt med Ismael Escote, som driver Submundo Dive i stan. Nu gick hela gänget dit för att prata dykning.

Snart satt vi allihopa på Submundo Dive och pratade med Ismael Escote och en annan av dykoperatörens personal, Maria Alice, alla i munnen på varandra. Viss förvirring uppstod kring våra nationaliteter – var jag svenska eller brasilianska? Var Henrique brasilianare, fransman eller japan? Kunde Lovisa portugisiska? Kunde Lennart portugisiska?! Och Sônia, min mamma, åtminstone hon var väl brasilianska?

Vi förenklade det hela genom att kalla oss för det fransk-nippo-svensk-brasilianska gänget.

Vi och Ismael Escote kom överens om två dyk. Dagen därpå skulle jag och Lennart dyka i den så kallade Lagoa Misteriosa (Den gåtfulla lagunen); Henrique skulle följa med och snorkla medan vi dök. På fredagen skulle vi dyka i Rio Formoso, Henrique skulle vara med och provdyka.

F O R T S Ä T T N I N G  > >

 

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat