Högtravande om
Djingis Khan
Av Kerstin Gustafson

LITTERATUR
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Under den evigt blå himlen Anders Widén Hjalmarson & Högbergs förlag, 2003 Sidantal: 384 Cirkapris: 280 kr ISBN: 18-9660-20-X

Anders Widén debuterade 1994 med romanen Månskensligisten och han arbetar även som journalist och krönikör. Den nyligen publicerade romanen Under den evigt blå himlen handlar om Djingis Khan och bygger på en grundlig genomgång av det forna storriket Mongoliets historia. För den historiskt intresserade väcker romanen onekligen en nyfikenhet över hur författaren har gått tillväga i sina efterforskningar. Läsaren konfronteras nämligen med ett oändligt antal detaljer om allt från bostäder ute på stäppen till militära termer. Och det är häri romanens både styrka och svaghet ligger.

Under den evigt blå himlen handlar om den unge pojken Temudjin och hans uppväxt till att bli mongolernas ledare - khan. Romanen berör också mongolerna som folkslag och skildrar deras hårda strider med grannfolken i försök att uppnå fred. Vi får till en början följa Temudjins far Jessughei och dennes långa strider framförallt med tatarerna. Senare hålls fokuseringen på Temudjin som växer upp på den krigshärjade stäppen. Hans liv blir på ett sätt som en förlängning av faderns med förhandlingar och strider men också i skildringen av vardags- och familjeliv.

Detaljerad krigshistoria
Men även om det finns partier med skildringar av vardagslivet är det ändå runt krigen som berättelsen rör sig och därmed är denna roman inget för den som inte är intresserad av militärhistoria. Som nämnts tidigare är texten oerhört detaljerad vilket på ett sätt gör att berättelsen känns trovärdig men samtidigt finns det en risk för att läsaren drunknar i allehanda termer. Redan i början av romanen går det att läsa:

Arulads stam håller sig fortfarande med sin arroganta hållning
och med sig har han bayads, khorolas, suldus, ikivas och
khongirads.

Och lite längre fram finns ett annat exempel:

Ja, detta är mitt defensiva förslag till krigsföring, tills vi blir
starka nog, tills också arulads, bayauds, khorolas, suldus,
ikivas och khongirads tar sitt förnuft till fånga och går
samman med oss.

Författaren ger ingen förklaring till vilka dessa folkgrupper är och därmed är det som läsare svårt att känna någonting för berättelsen. De många främmande termerna skapar en distans mellan läsare och handling. Även om det finns en ordförklaring i slutet av boken och även om läsaren kan förstå av sammanhanget vad som är å färde så säger inte namnen någonting för den som inte redan är insatt. Vid några tillfällen förklarar författaren en del termer men det sker ofta långt efter att namnen redan har introducerats. Ett exempel är beskrivningen av en armés storlek:

En decurion var tio man. Tio decurions bildade en hecurion.
Tio hecurions bildade en tumen, det vill säga en styrka om
1000 man. Tio tumen bildade en kår.

Denna förklaring hade behövts långt tidigare i berättelsen. Resultatet blir nu i stället att läsaren fastnar i en snårskog av uttryck och namn och kommer på så vis aldrig ner på djupet. Detta är beklagansvärt då romanen i sin helhet bygger på ett stort bakgrundsarbete och bitvis är texten mycket vackert och realistiskt formulerad.

Ett annat problem som gäller allmänt vid författandet av historiska romaner är huruvida personer ska skildras och hur en dialog ska föras. Vi kan omöjligt veta hur människor i Mongoliet för 900 år sedan talade med varandra. Anders Widén använder konsekvent ett gammaldags och högtravande språk vilket i stora partier känns trovärdigt. Texten går på så vis i linje med tidsandan. Men när den nioårige Temudjin uttalar sig om det militära livet såsom:

Tar du ett eget initiativ och bryter mot stående order eller
annan order och därmed äventyrar din egen eller annans
trupp är detta klandervärt och kan straffas med spö, i värsta
fall med döden. Om du däremot improviserar, hittar på en
ny lösning, för att lyckas utföra en order bättre än vad som
var krävt är ditt beteende hedervärt.

känns det inte längre realistiskt då det knappast är troligt att en nioårig pojke, inte ens i 1100-talets Mongoliet, uttrycker sig på det viset. När Temudjin något senare träffar Byrte, som längre fram ska bli hans fru, och hon frågar vad han vill bli svarar han: ”Det ödet ålägger mig”. Även om det går att förmoda att den blivande ledaren för ett stort folk inte uppfostrades på samma sätt som andra pojkar är det svårt att komma ifrån att hans tal blir pekoral och att Temudjin som person är skildrad ur ett vuxet och nutida perspektiv. Han framstår som enormt lillgammal och snusförnuftig och i likhet med handlingen i sin helhet följer läsaren Temudjins liv på ett stort avstånd utan att dras med i berättelsen. Under den evigt blå himlen är ett stycke skicklig militärhistoria som dock gör anspråk på att vara något mera.