Mamluk, 1641. Foto: John Lee. Tillhör Nationalmuseet, Köpenhamn	Tapuyaman,1641. Foto: John Lee. Tillhör Nationalmuseet, Köpenhamn

Konst med hemvist i berättandets sfär
Av Lydia Duprat

Mellan den 6 juni och den 14 september ställer Kulturhuset ut målningar av den holländske konstnären Albert Eckhout (1610-1664). Utställningen består av åtta etnografiska porträtt, den äldsta kända målning som skildrar en social begivenhet i den Nya Världen – en indiandans – samt ett antal stilleben.

Under några få år på 1600-talet koloniserade holländska Västindiska kompaniet delar av Brasiliens nordöstra kust – till portugisernas stora förtret. Kompaniet bildades i syfte att profitera på den mycket lukrativa triangelhandel där europeiska varor skeppades till Västafrika där de byttes mot slavar som sedan fraktades till Brasilien, Västindien och Nordamerika. Där byttes slavarna mot varor som socker, tobak och bomull, vilka skeppades till Europa.

I januari 1637 anlände greve Johan Maurits van Nassau-Siegen som generalguvernör till de holländska besittningarna i nordöstra Brasilien. I grevens följe ingick bland annat två målare: landskapsmålaren Frans Post, med uppdrag att dokumentera landskap och fältslagsscener, och Albert Eckhout, vars uppdrag i stället var att dokumentera människor och natur i den Nya Världen.

Under sin åtta år långa vistelse i Brasilien hann Eckhout med 26 tavlor. Dessa skänkte greve Nassau sedermera till sin kusin, den danske kungen Fredrik III. Alla utom två av tavlorna finns bevarade och tillhör i dag Nationalmuseet och Statens Museum för Kunst i Köpenhamn.

Albert Eckhout har länge jämförts med sin namnkunnigare kollega Frans Post, en jämförelse som inte varit till den förstnämndes fördel. Än i dag tvista de lärde kring det konstnärliga värdet hos hans målningar; somliga hävdar att målningarnas främsta värde är av dokumentär natur. Men eventuella konstnärliga eller tekniska brister förmår inte förta fascinationen som denna målningssvit från det koloniala Brasilien väcker hos betraktaren. Målningarna vittnar om en begåvning som överskrider gränsen för det specifikt bildkonstnärliga och till viss del har sin hemvist inom berättandets sfär.

I synnerhet i porträtten anar man en underliggande berättelse. Porträtten är en blandning av realism och exotism; de visar människor av kött och blod, medlemmar av Brasiliens ursprungsbefolkning: indianer, afrikaner och mestiser. Med hjälp av diverse rekvisita – inte sällan oväntade eller synbarligen malplacerade sådana som exempelvis för den lokala floran eller faunan främmande element – iscensätter Eckhout sina målningar, som därmed övergår i berättelser.

Kulturhuset har väl tillvaratagit samlingens kvaliteter och hängt tavlorna i en sådan ordning och på ett sådant sätt att dessa verkligen kommer till sin rätt. Bland annat hänger målningarna på en mörk bakgrund, vilket i samverkan med den genomtänkta belysningen åstadkommer en mycket intressant effekt: målningarna ser nämligen ut att vara upplysta bakifrån, blir självlysande och antar nästan karaktär av diapositiv.