Bilden och minnet
- Udda veckor på Moderna museet
Av Kerstin Gustafson
KONST |
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • |
På Moderna museet vid Klarabergsviadukten pågår
just nu den sista av museets så kallade udda veckor. Under fyra månaders
tid har nio konstnärer visat olika former av konstnärliga uttryck.
Museets udda veckor är en utställningsserie som är speciellt
utformad för den tillfälliga adressen vid Klarabergsviadukten.
Det är fri entré och idén bakom utställningen är
att det ska vara lätt samt gå snabbt att slinka in och ta del
av det som visas.
Charlotte Gyllenhammar
Under den sista veckan är det konstnären Charlotte Gyllenhammar
som visar ett konstverk i form av en installation. Tema är minnet och
hur en bild kan relatera till minnet. Betraktaren kommer in i ett mörklagt
rum med en filmduk, en filmprojektor och små dockor i ett gråbrunt
vävt material som sitter placerade framför duken och betraktar
det som visas upp, ungefär som en gles publik i en biosalong. På så vis
blir installationen som ett slags bild i bilden. Museibesökarna betraktar
dem som betraktar filmduken. Men betraktaren ser också på duken
som visar ett utklipp av ett kidnappningsdrama i Italien 1973. Paul Getty
III, son till en känd amerikansk oljemagnat, hade hållits fången
i fem månader och det vi får se är när han blir hämtad
i en bil och förd till en stor byggnad som skulle kunna vara en domstol
eller en polismyndighet.
Gömda och slutna rum
Charlotte Gyllenhammar blev mest känd för den breda publiken då hon
1993 hängde ett upp- och nervänt träd över Drottninggatan
i Stockholm. Vid en inspelad intervju får hon frågan om hon arbetar
med ett omvänt perspektiv som tema men det anser hon inte att hon gör
utan hävdar att hon i stället har kretsat runt det flygande eller
fallande. På senare tid arbetar hon också med slutna och gömda
rum som till exempel katakomber, rum under jorden eller rummet där Anne
Frank höll sig gömd under kriget. Det slutna rummet ska skydda
från yttre faror. Charlotte Gyllenhammar menar att ingenting är
okrossbart och att de slutna rummen blir uttryck för rädslan för
att det vackra och värdefulla ska förstöras eller på något
sätt tas ifrån oss.
I installationen på Moderna museet handlar det också om slutna
rum även om det är på ett mer abstrakt plan. Charlotte Gyllenhammar
fokuserar på motsättningen mellan inre och yttre rum och en kidnappning
kan betraktas som ett brutalt intrång i den inre, individuella sfären.
Och med en svartvit, rörlig bild från ett sådant drama förs
vi trettio år tillbaka. Bilden för fram det glömda i ljuset.
Det blir en rörelse från det inre rummet till den yttre sfären
och gränsen dem emellan blir tydlig för betraktaren
|