ÅRGÅNG 4 NUMMER 4 — 19 MAJ 2003 | ||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
Den skapande fantasin
DEN SKAPANDE
FANTASIN… Kanske är fantasin en Pandoras ask, som om man lyfter på locket släpper ut allsköns förvisade eländen och kvar på kanten hänger bara det nötta gamla hoppet, om vaddå? Kanske är fantasin en själens jäsande sumpmark av halvsmälta
intryck Kanske är fantasin ett kalejdoskop innehållande 28 bokstäver, tre grundfärger, ljus och mörker. Inte vet jag. Kanske fantasin är ett sovande urtidsdjur som bor i det förmedvetnas farstu. Jag har nyss läst Edna O’Briens utmärkta biografi över
James Joyce. Där beskriver hon hur han bröt ner sitt språk
(samtidigt med sin lever och sin syn) i en självförbrännande
vilja att nyskapa orden som ännu inte existerade, orden han behövde
för att uttrycka det som inga ord ägde. Naturligtvis sa hans samtida
att han var galen eller värre. Alla kan inte vara genier, lyckligtvis. Men ibland, även hos oss andra, blixtrar ett ord till, en mening faller, ner i sumpen och något bringas i rörelse. Man vet med hela sin varelse att här är någonting som vill tydas och att det aldrig hittills blivit utsagt. Det har inte form eller färg. Den okända bokstaven fattas, det kan inte skrivas. Det existerar och det är oerhört, obeskrivligt livsviktigt. Det går inte att fästa blicken på, det är bara en undflyende skymt i ögonvrån just när man vänder sig om. Men när man en gång känt fantasins urtidsväsen röra sig är man fast. Hela livet jagar man rörelsen och det är jämförbart med att fånga snöflingor på tungan. Borta. Tom mun. Törst. Och behovet växer, suget efter ett eget uttryck som ska rymma mer än beskrivandet, som ska fånga en upplevelse och förmedla den, låta andra uppleva samma sak. Bryta en existentiell isolering. Skapa ett Vi för en sekund. Man skriver en massa skit och slåss med väderkvarnar mesta tiden. Ibland lyckas man… nästan… med ord snara en sprittande aning av det outsägliga. Ens ögon tåras av tacksamhet och förundran. Men det mesta är redan sagt, och bättre
dessutom. Vi kan inte. Vi är beroende. Den skapande människans hjärna tillhandahåller den häftigaste drog som någonsin existerat: fantasin. Det är den som gör oss mänskliga, underbara och fruktansvärda.
Du och jag lever på en annan punkt på tidsaxeln, i samma roll av observatörer och uttolkare, inte ett uns närmare livsgåtans lösning. Teknik och utveckling i all ära, men utan skapande fantasi skulle vi långt innan Altamira ha satt tänderna i varandra och gjort slut på historien. Med skapande fantasi håller vi på att göra det med alltmer avancerad vapenteknologi, kan invändas. Men förmågan att omsätta inre bilder i konkreta uttrycksformer är grunden också för empati och humanism. Med fantasi byggs världsbilden och konstnären och diktaren befinner sig alltid några steg före. I väglöst land är de seismografiska instrument som registrerar det kommande och synliggör det vardande. Ett väl tilltaget, osorterat minne är en tillgång för den skapande processen. Ju rörigare inuti huvudet desto mer kreativ fantasi. Värdelöst vetande från jordens barndom till i dag, idiotiska infall, drömmar, dofter, smaker och syner; allt kan komma till användning och kaos gör det teoretiskt möjligt att avbilda vad som ännu inte har hänt. Bokstavlig, kronologisk ordning hör inte ihop med skapande fantasi. Kreativiteten ligger inte i märkta fack, den växer vild bland skräphögar. Man ska vara förvirrad. Man ska förvåna sig. Men det räcker inte. Magin ska till. I all skapelsehistoria finns en gnista som antänder, ett ”Varde ljus” och blixten slår ner i ursoppan, fantasin tänder på alla cylindrar och varelserna därnere i det trögflytande mörkret börjar gestalta liv. Den skapande människan är både gudars like och en olycksalig doktor Frankenstein som nedkallar krafter hon inte kan styra. Hon är gud och offer. Men varifrån kommer drivkraften? Fantasins innersta hemlighet bor i det fördolda. Fantasi är mystik. |
|||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||
|