ÅRGÅNG 4 NUMMER 4 — 19 MAJ 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Foto: Webshots.com

En sexa för sven
Av Theodor Stenevang

Jag hörde på radion häromdagen att pingsthelgen är årets mest populära bröllopshelg. Då säger folk ”ja” på löpande band i landets alla små och stora kyrkor.

Och kyrkor ska det vara nu för tiden, det är trenden – alternativa bröllop eller spartanska borgerliga är helt off. Pompa och ståt, bakelseklänningar i oskuldens vita färg (yeah, right...) och brudbuketter för 2 595 spänn. Gärna bortåt 100 gäster. Så ska det vara nu. Min sambos väninna och hennes tillkommande sliter för att spara ihop 100 papp – det är vad de behöver för att finansiera det kommande bröllopet. Trots retrotendenser och old school-glamour är det nog så att principen om att brudens far betalar i de allra flesta fall är annullerad och brudparet står själva för fiolerna.

Nu är det dock inte bröllop jag har funderat kring, utan det som föregår detsamma. Möhippa och svensexa. En kort förklaring för er som inte riktigt har grepp om vad detta är: möhippa och svensexa är överraskningsfester som ordnas för den blivande bruden respektive brudgummen av deras kvinnliga respektive manliga vänner. Hippa och Sexa är båda slanguttryck för fest – sexa är en god representant för 1800-talets studentvokabulär: läs ett par böcker av Strindberg. Därav det än i dag med glatt humör ofta använda namnet på studentkårernas festkommittéer, sexmästeri. Mö syftar på ungmö, det vill säga oskuld, och Sven är ett ord som i medeltida språkbruk betyder ogift yngling men i sammanhanget också syftar på svendom, alltså den manliga oskulden. Svensexans anor är äldre än möhippans och går möjligen tillbaka till den så kallade svenaftonen som det finns uppgifter om från 1600-talet. Den svensexa som firas i dag har dock sitt huvudsakliga arv från manliga, borgerliga 1800-talsmiljöer, bland studenter och officerare. Med andra ord samma sociala miljö där man älskade att frottera sig med varandra i slutna sällskap som kallades ”orden” eller ”loge” där kvinnor inte på några som helst villkor kunde tänkas vara inkluderade. Den viktigaste gästen på en svensexa hette alltid Alkohol. Under 1900-talet blev svensexan mer allmängods och spred sig i takt med att en allt större del av befolkningen kom att uppfylla kälkborgarkriterierna, tills endast dagens en procents överklass och nio procents underklass återstår. Och så gott som varenda jävel ska därmed ha en svensexa innan han gifter sig.

Möhippan är av yngre datum och med i viss mån omvända rötter i förhållande till svensexan. Den ska ha uppstått i början av 1900-talet bland kvinnliga konstnärer som ett svar på männens svensexa. Under perioden 1500-1800-talen firades något som kallas mökväll, men detta var en annan sorts fest av mer formellt slag anordnad av brudens föräldrar i dessas hem. Det är intressant nog så att det är i möhippans tidiga historia som man hittar de karaktärsdrag som numera gäller för båda festtyperna: överraskningsmomentet, desorienteringen och utklädningen. Vi kan alltså konstatera att de nya ingredienser som infördes genom den kvinnliga varianten var vinnande koncept som i dag är standard i såväl möhippa som svensexa: huvudpersonen, bruden eller brudgummen, ska överraskas, gärna luras riktigt ordentligt, och därefter transporteras till en för denna okänd plats, gärna föregånget eller följt av att han eller hon iklädes speciella kläder. Klädernas funktion och syfte kan vara olika: förödmjukelse och förlöjligande, hyllande, festtemauppfyllande eller för att förstärka något i huvudpersonens personlighet.

Jag har emellertid noterat att det finns några ganska markanta skillnader mellan dagens typiska möhippa och svensexa. På möhipporna hyr man in en duktig kock som tillsammans med bruden eller hela tjejgänget lagar mat hemma hos någon av dem. Eller så har de picknick i någon stadspark med vitt vin. Bruden får sedan en lektion i magdans eller så får hon sjunga in en egen CD-skiva med nån populär schlager i en ”pay & play”-studio. För att samla poäng till någon sorts belöning får hon svara på kluriga frågor om sin tillkommande make som de andra tjejerna redan vet svaret på. Så där fortlöper det – tjejerna gör saker tillsammans som de tycker är trevliga och har mysigt ihop eller låter bruden göra något nytt och minnesvärt som i och för sig inte sätter nerverna alltför mycket i darr.

På svensexorna å andra sidan ska brudgummen iklädas det mest anskrämliga i klädväg man kan tänka sig för att sedan fullgöra någon form av uppdrag på stan som involverar allmänheten. En riktig höjdare jag hörde talas om var en kille som vallades runt på en gågata naken med förbundna ögon, iklädd endast en plastsäck som han trodde var svart – men som i själva verket var genomskinlig. När sedan aktiviteterna tar vid så gäller ett ständigt återkommande drag hos dessa: de är äventyrliga och klichéartat manliga samt kostar mycket pengar. Syftet torde kunna identifieras som varande att uppfylla hjälte- och äventyrardrömmar som varken brudgummen eller de deltagande manliga vännerna annars någonsin kommer i närheten av. Tävling mellan svensexedeltagarna inom ramarna för aktiviteten är också en given ingrediens. Jag räknar upp några exempel: köra amfibiebil, hoppa fallskärm, delta i go-cartracing, tävla i bågskytte och yxkastning, styra litet flygplan, skjuta mufflonfår eller annat inhägnat däggdjur, leka krig med paintballvapen eller gå balansgång på en stock 18 meter över marken mellan två träd. Ska det ätas mat så bör det vara nåt flådigt på krogen, inget hemlagat – hur skulle det se ut, ett gäng grabbar som står och hackar lök tillsammans? I värsta fall kan man tänka sig att grilla, men i så fall gärna kött från vilt eller åtminstone ett helstekt djur på spett.

Svensexorna handlar om att rada upp spektakulära aktiviteter – likt klossar i ett torn på golvet i en femårings lekrum. Tornet ska bli så högt, så högt – högre än alla andra torn. Svensexegänget galopperar från den ena berg-och-dalbanan till den andra med en tidsplanering som tenderar att inte hålla. ”Var det kul?” frågar man frustande brudgummen, som frustar ett ”Jaa!” tillbaka. Och fyllda av tillfredsställelse rusar de vidare till nästa äventyrsmoment. Man ska tävla mot varandra i grenar som tydligen är så spännande att vuxna karlar i varmt blod och situationens hetta kallar varandra för otrevligheter. Dessa arrangemang blir på så viss ganska avskalade från den sociala samvaro och det umgänge som verkar prägla möhipporna. De sista rudimenten av intellektuellt utbyte och socioemotionellt engagemang sipprar naturligtvis ned i kloakerna i de fall då man väljer att fullfölja den gamla fina 1800-talstraditionen att supa brudgummen under bordet – allra helst ackompanjerat av ett idogt trugande om att brudgummen ska avslöja snaskiga detaljer om sitt privatliv.

Historien har visat att kvinnliga initiativ tidigare givit nytt blod till en ärkemanlig tradition som i annat fall garanterat skulle ha självdött. Förhoppningsvis får vi uppleva ytterligare vitaliserande transfusioner från det hållet innan svensexenormalen sjunker helt till botten.


Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat