Nummer 9 - 30 april 2001

Jag har allt fått mig en tankeställare

Man blir lätt hemmablind. När jag kom till Sverige för tjugo år sedan insåg jag att jag hade varit hemmablind i mitt hemland Brasilien. Man blir etnocentrisk när man inte har något att jämföra med.

Med att vara etnocentrisk menar jag att man har en tendens att tro att ens kulturella hemort eller livsstil har drag av absoluta sanningar eller är allenarådande. I Brasilien tror man till exempel att brasilianskt kaffe är godast, att brasilianska kvinnor är vackrast och så vidare. Man tar helt enkelt någonting som är karakteristiskt för sitt hemland och generaliserar det så att det upphöjs till att gälla globalt.

Det bästa med att flytta till ett annat land, i mitt fall Sverige, var att jag upptäckte hur ofantligt rik den mänskliga naturen - och kulturen - var. För bara mellan Sverige och Brasilien rådde det enorma skillnader i tankesätt, livsstil, klimat, smak. Jag utgick, förstås, från att man kunde räkna med lika stora skillnader vilka två länder man än jämförde med varandra. Jag insåg då att världen var stor, mycket stor, och hade otroligt mycket att erbjuda.

Jag lovade mig själv att aldrig bli etnocentrisk igen.

Tjugo år senare har jag blivit det på nytt. Tyvärr är detta alldeles sant, och det har jag upptäckt nyligen. Nu tror jag att Sverige - nej värre: Stockholm - är universums mitt. Och har en tendens att inbilla mig att det är så här man ska leva. Det är ungefär så här alla lever. Det finns inga alternativ.

Naturligtvis vet jag rent intellektuellt att det inte är så. Men det känns så - för mig. Det känns som om det här livet jag lever, den här livsstilen, är de enda möjliga. Jag är en produkt av min sedan många år svenska kultur, jag trampar på stockholmska trottoarer och samtalar med folk på mitt sätt, som förresten är allas sätt här. Här vet jag hur man gör, här går jag hem, och här är jag på sätt och vis osynlig.

Och då känner jag att det börjar bli dags att röra på sig. Igen.

Att bli etnocentrisk innebär i sig en fara och en förlust eftersom samtidigt som man börjar ta saker och ting för givet slutar man vara tacksam för dem. Man slutar att glädjas över sådant som är unikt för sin kulturella miljö, man avfärdar det i tron att det gäller överallt. Man tror, kanske, att överallt har man kommit så här långt med jämställdheten; att överallt får man lämna en vara i retur och få pengarna tillbaka; att överallt är våren så här ljuvlig.

Så är det inte. Så är det faktiskt inte överallt i världen.

Jag har på sista tiden även insett att jag inte behöver leva här, leva som jag gör. Jag har insett att jag visst har alternativ, att jag kan välja någonting annat. Jag kan till exempel välja att leva i ett färgstarkare land, i ett land där folk kanske är gladare men samtidigt mindre jämställda. Eller i ett land där man kan bada i havet året runt, ett varmt land där det inte finns några utpräglade årstider men därför heller ingen vår. Jag kan, om jag vill. Men när jag tänker på vad som jag måste avstå från om jag lämnar Sverige blir jag genast tveksam. Och jag börjar tänka på allt det där som man har här och som är bra; sådant som man tar för givet och därför tror att det gäller överallt.

Men så är det inte. Det gäller faktiskt inte överallt.

Och då inser jag att jag nog vill stanna kvar här.