Nummer 9 - 30 april 2001
En
delfin förklädd
Text och foto: Lydia Duprat
Vill man lära sig dyka behöver man inte göra det i kalla Sverige: man kan göra det på någon av de otaliga dykskolor som finns runt om i världen. Och har man turen med sig får man lära sig dyka för en riktigt kompetent och därtill mycket trevlig instruktör, som till exempel norrmannen René Ekeheien.
Tänk
dig en riktigt sympatisk kille som älskar det han gör, nämligen
att dyka och att lära folk dyka, och som dessutom är riktigt
duktig på det. Tänk dig vidare att den här killen talar
fem språk, däribland svenska: där har du René Ekeheien
i ett nötskal. EuroDivers kan alltså skatta sig lyckliga som
lyckats lägga vantarna på honom.
René är 32 år har dykt sedan 1984. Han lärde sig dyka som 16-åring på Mallorca, vilket var hans mammas idé: hon ville hitta på något som han kunde engagera sig i och som kunde förmå honom att hålla sig borta från barerna. De sålde därför hans vindsurfingsbräda och använde pengarna till en dykkurs. Renés mamma kunde då omöjligen ha vetat att hennes son skulle komma att bli den duktiga och uppskattade dykläraren han är idag.
René har hela världen som sitt hem och arbetsfält. Han är född i Québec, i Kanada efter en norsk pappa och en tysk mamma. För den språkliga rättvisans skull växte han upp med engelska som modersmål. Han har bott i olika delar av världen ända sedan barnsben. 1990 tog han en examen i International Affairs vid George Washington University i Washington. Det var under hans tid vid universitetet som han började ägna sig åt dykning på allvar. 1988 tog han alltifrån ett PADI Open Water Diver- till ett Divemaster-certifikat för en duktig och inspirerande lärare där.
Efter det jobbade René i ett år med att sälja tågbiljetter till Vinter-OS i Norge. Pengarna använde han till att åka till Thailand. Där utbildade han sig till dykinstruktör, och redan en vecka efter examen hade han fått jobb. Han stannade i Thailand, närmare bestämt på Phuket och Phi-phi-ön, i två år.
Sedan dess har René hunnit jobba som dykinstruktör på Bali, Maldiverna, Fiji (där han dessutom läste Marine Affairs i ett års tid), i Ungern - den här gången som segelinstruktör - och sedan på Maldiverna igen. Det var där jag träffade René och hade turen att få honom till instruktör, och hade jag inte varit gift, tjejer…
Det känns väldigt bra som nybörjare att ha en dykinstruktör som verkar vara så hemma på det han gör att inget kan rubba hans lugn. René är i alla lägen avspänd och samtidigt i kontroll, och han är alltid på gott humör. Han vet helt enkelt vad han gör och han trivs bra med det. René känns som helgjuten som dykinstruktör, hans kropp, hans kroppsspråk, hans psyke, allt är helt enkelt strömlinjeformat. På samma sätt som man kan beundra en delfins eleganta förmåga att orientera sig i sitt element kan man beundra Renés fullständiga ease som dykare och dyklärare. Killen är ju en delfin förklädd!
René tycker att det allra bästa med dykning är lugnet man upplever under vattnet, samt, paradoxalt nog, att man aldrig vet vad kan kommer att möta där. Det är de marina djuren som bestämmer om och när en kontakt med dykaren ska ske. En gång hade René en riktig close encounter med en sköldpadda som simmade nyfiket fram till honom och tittade in i hans ögon från några centimeters håll. Den upplevelsen har tydligen satt sina spår! Man kan aldrig förutse vad som kan hända under ett dyk, och det är det som är tjusningen - förutom lugnet.
Renés bästa dykupplevelse hittills ägde rum på Bali. Där fick han se fem stycken riktigt stora Sunfish (den största var över 5 meter). Han har låtit pränta en stämpel efter en egen teckning på en sådan fisk, och den stämpeln använder han sig av när han undertecknar dykares logböcker på skolan där han är verksam.
Sunfish
i Renés tappning
Jag undrade naturligtvis vad som ännu återstår av dykdrömmar för hans del, och han svarade att han gärna skulle ville få dyka med valar och pingviner. Och därför vill jag här fråga honom: Kan vi göra det tillsammans, René!
Bästa dykstället på Maldiverna är enligt René definitivt ett rev som kallas för The Aquarium. Vad Maldiverna beträffar anser han förresten att de här atollerna utgör ett av de fem bästa dykställena i hela världen. På en fråga om vilka andra ställen ingår i de där "top 5" svarar han: Röda havet, Truk Lagoon i Mikronesien, Honduras och Scapa Flow (vrak) i Skottland.
Fördelarna med att jobba på Maldiverna är, förutom de fantastiska dykställena, att man har bra dykskolor där utbildningen är proffsigt upplagd och där man är noga med säkerhetsaspekten. René trivs därför med att jobba här. Nackdelen med att jobba här är att man måste så långt från Europa…
Jag undrade naturligtvis vilka specialkurser han har tagit i dykning, och hans lista är diger: djupdykning, nattdykning, torrdräktsdykning, fiskidentifiering, undervattensnaturalist, avvägning, båtdykning och strömdykning. René har alltså dykning på sina fem fingrar och som elev märker man det varför man kopplar av och lyssnar på den här killen. Han vet verkligen vad han snackar om.
Det bästa med att vara dykinstruktör är - gissa - att man får dyka. Man får helt enkelt ägna sig åt det man älskar. Men det finns nackdelar också: man befinner sig för det mesta långt borta från familjen och vänner och man har svårt att få nya vänner här där de flesta man träffar är turister som snart ska återvända hem. Vill man jobba som instruktör inom dykning får man också glömma allt vad festande heter för trötthet, alkoholkonsumtion och dykning är inte kompatibla ting. Man för, med andra ord, ett tämligen lugnt och regerligt liv som dykinstruktör. För att lyckas som dyklärare måste man vara intresserad av folk och deras svårigheter i samband med dykning. Man måste ha tålamod och drivas av en vilja att hjälpa folk lösa de problem som uppstår.
Det som dykare och dykelever har gemensamt, tycker René, är att de drivs av en längtan efter nya erfarenheter. Vissa människor lyckas emellertid inte lämna den vardagliga stressen hemma, och därför fungerar de inte som dykare. Vidare är det så att alla blivande dykare har någonting som de är rädda för, någonting som det gäller att komma över. Europeiska och amerikanska elever har normalt mindre problem än asiatiska eftersom de har bättre simvana. Å andra sidan avskyr alla elever övningsmomentet som går ut på att man tar av sig masken under vattnet.
På ett sådant här dykcenter utbildar man inte bara folk utan man organiserar också dykutfärder. Det är sällan som René och hans kolleger, i egenskap av dykledare, har problem med dykare som blir besvikna på sina dyk och som därför låter sin frustration gå ut över arrangörerna. De allra flesta dykare förstår att naturen inte går att styra och att man därför inte kan räkna med att få se sådant som man förväntat sig. Också samarbetet med kolleger - andra dykinstruktörer, divemasters, assisterande instruktörer och så vidare - flyter vanligtvis fint. Konflikterna är små och lätthanterliga.
Jag frågade René vad en person som vill lära sig dyka bör tänka på. Han svarade att vederbörande bör ha en skaplig fysisk kondition och inte lida av astma eller cirkulationsproblem. Har man sådana problem är det särskilt viktigt att man söker upp en läkare innan man lär sig dyka. I övrigt bör man ta sig en funderare kring vad det är man vill med sin dykning, vad man har för mål med det, och sedan skaffa sig relevant utbildning.
Jag undrade naturligtvis vilka de största farorna med dykning är. Enligt René är de flesta olyckorna helt onödiga och beror på idel dumhet: man brister i planering före ett dyk; man tänker inte på vad som kan gå fel och vad man ska ha för säkerhetsåtgärder i ett sådant fall; man följer inte dyktabellen/dykdatorn, man genomför dyk som man inte har träning för, som till exempel att undersöka en grotta eller vrak eller att dyka djupare än man har utbildning till.
Enligt René är dykning en säker sport om man följer reglerna. Och vad jag har kunnat se följer René reglerna. Han är så pass erfaren att han inte behöver ta några onödiga risker eller bevisa någonting, vare sig för sig själv eller andra: René trivs som fisken i vattnet - och det är i vattnet han hör till.
 |
|
.