Musik
Nytt på CD
Översikt av Björn Gustavsson

Recenserade verk
***Claudio Monteverdi: Misso in illo tempore, Vespro della Beata Vergine, Magnificat; Bach Collegium Japan (kör och orkester), dirigent Masaaki Suzuki (BIS)

***Henry Purcell: Songs and Dialogues; Emma Kirkby, sopran, David Thomas, bas och Anthony Rooley, luta (Helios)

***Emma Kirkby/Royal Academy of Music: Händels ”Gloria”, samt Hillevi Martinpelto, Anne Sofie von Otter, Drottningholms barockensemble och Stockholms Bachkör: Händels ”Dixit Dominus”. (BIS)

***Händel, Il trionfo del tempo e del disinganno (opus 111)

***Händel, Sacred cantatas. Emma Kirkby, London baroque (BIS)

***Joseph Martin Kraus; samtliga symfonier, volym 3. Svenska kammarorkestern, dirigent Petter Sundkvist (Naxos)

***Johann Christian Bach, Salve Regina (cpo)

***Schubert-Lieder; Gunnar Klum, baryton, Stockholm Guitar Trio (nosag records)

***TrioMats. Pianotrios av Beethoven, Sjostakovitj och Ravel med Mats Zetterqvist, fiol, Mats Rondin, cello och Mats Widlund, piano (Daphne)

***Ingrid Tobiasson, mezzosopran, och hovkapellet. Verk av Richard Wagner m.fl. (Caprice)

***Ludwig van Beethoven, pianosonater, opus 109-111; Freddy Kempf, piano (BIS)

***”Nordic light”. Kungliga filharmonikernas stråkar under ledning av Magnus Ericsson.Verk av Grieg, Sibelius, Nielsen m.fl. (BIS)

***Hugo Alfvén, Symfoni nr 1 och Gustav II Adolf. Sveriges Radios symfoniorkester, dirigent Stig Westerberg (Prophone records)

***Ulrika Bodén, Välje å vrake, Drone Music AB

***Draupner (Henning Andersson, fiol, Görgen Antonsson, fiol och Tomas Lindberg, gitarr och mandola). (Caprice)

***Skivbolaget BIS har utgivit en förnämlig dubbel-cd där ”The Bach Collegium Japan” bjuder på dryga två timmar Monteverdi-musik. På skivan återfinns tre centrala sakrala verk (Monteverdi komponerade ju även, som en av de första tonsättarna någonsin, opera).

Den Tokyobaserade orkestern och kören har tidigare lovordats för bl.a. sina inspelningar av Bachs kyrkokantater. Lyssnar man till denna utgåva anar man varför ensemblen så ofta höjts till skyarna.

Att det är japanska musiker och körsångare som här tolkar Monteverdi (låt vara att även några europeiska sångsolister medverkar) kan näppeligen höras: framförandet ligger helt i linje med sedvanlig västerländsk uppförandepraxis.

Kören harmonierar här utsökt med orkesterns homogena klang och solisternas filigranarbete vad gäller framställandet av stämmornas sublimt inbyggda dramatik. Förutom den praktfulla, välbalanserade tolkningen av Monteverdis Mariavesper, komponerad 1610 och dominerad av flerstämmig vokalmusik av typiskt renässanssnitt (den förestående barockepoken kan dock anas, bl.a. i den vidgade instrumenteringen) imponerar den magnifika madrigalsången i Magnificat - här hyperdynamiskt, med nästan ekoeffekter mellan stämmorna.

***En utmärkt inspelning från 1982 med Emma Kirkby och David Thomas sjungande Purcell-duetter, ackompanjerade av Anthony Rooleys skira lutspel, har nu utkommit även som cd. Emma Kirkby böljar mellan hetta och svalka, oavbrutet hängiven de sublimt anlagda skiftningarna - liksom även den elegiskt böljande melodiken - ofta påminnande om ”Didos klagan” (”When I am laid in earth…”).

Purcell skrev en oerhörd mängd sånger. Välbekant är exempelvis körpartiet i ”King Arthur”, där sångarna framställer människor nedfrusna av ”Köldanden” men hur alla sedan tinas av Kärleken…

Det är något samtidigt både avmätt och brinnande intensivt över Emma Kirkbys lika liksom svävande sopranröst. ”Innocently sexy in the most charming way”, som en charmad kritiker i Grammophone uttryckte sig.

Över huvud taget en enastående inspelning - faktiskt är det svårt att tänka sig en mer kongenial tolkning av dessa kontemplativt anlagda sånger, hämtade ur olika Purcell-antologier. Hör och häpna!

***Världen runt spreds i vintras nyheten att ett tidigare helt okänt verk av Händel upptäckts i Royal Academys bibliotek. Visserligen har enstaka forskare känt till detta verk några decennier, men det är först nu som man - med den tyske musikforskaren Joachim Marx i spetsen - kunnat fastställa att det verkligen är Händel som komponerat den upphittade notkopian.

Varför noterna över huvud taget försvann från Händels eget bibliotek vet ingen - inte heller när och var denna kyrkomusik skrevs. Gissningsvis har den tillkommit under Händels Italienvistelse, 1706-1708, då tonsättaren var i dryga 20-årsåldern.

”Gloria”, som är strukturerat i de sedvanliga sju satserna, är till skillnad från kollegan Vivaldis kända Gloria (komponerat vid samma tid) skrivet för orkester och koloratursopran (eller möjligen för kastratsångare).

Efter 300 års törnrosasömn har det svenska skivbolaget BIS nu gjort en första inspelning av Händels bortglömda Gloria. Royal Academy of Musics egen barockorkester spelar klangfullt och innerligt den oerhört vackra musiken - därtill med Emma Kirkbys bländande ljusa sopran. Emma Kirkby, sedan årtionden fenomenal uttolkare av barockmusik, förmedlar subtilt sångstämmans dramatiska nervtrådar. Sats 2 och 6 är nog bland det vackraste Händel över huvud taget skrivit.

Den glänsande tolkningen (16 minuter lång) kompletteras med en spänstig tolkning av Händels ”Dixit Dominus”, kyrkomusik komponerad 1707 i Rom. Här återger skivbolaget en inspelning från 1986, där Anders Öhrwall leder en schvungfull orkester och kör och där Hillevi Martinpeltos sopran möter Ann Sofie von Otters uttrycksfulla alt i vad som emellanåt liknar hisnande trapetskonst.

***Ett annan rekommendabel Händel-cd är ”Tidens och sanningens triumf” (1707). Detta djupt fascinerande verk, tonsättarens första oratorium, är fyllt av underbara arior och baseras på en allegori av kardinal Pamphilii, där Skönheten, Kärleken, Tiden och Desillusionen tävlar om makten över människorna. Deborah Yorks glittrande sopran (”Skönheten”) inleder och avslutar denna ljuvliga dubbel-cd. Sara Mingardos kontraalt, Gemma Bertagnolis sopran och Nicholas Sears tenor tolkar rollerna sagolikt - och med Concerto Italiano därtill skimrar oavbrutet den inåtvända poesin i Händels operaliknande musik.

***Sopranen Emma Kirkby, som med sin ranka, klara röst blivit en barockmusikens firade popstar, har till dags dato sjungit in mer än 100 skivor. Nu kommer ännu en: tillsammans med välklingande London Baroque under Charles Medlams ledning tolkar hon tidiga motetter av Händel, komponerade 1707 under tonsättarens Romtid. Händel hade en kardinal som mecenat och levererade i gengäld kyrkomusik. Redan hos 22-åringen Händel är stilen omisskännlig: mogen musik med djupverkan. Detta är en skiva med så många guldglänsande spår att man blir rent lycklig.

***Örebrobaserade Svenska kammarorkestern, under ledning av Petter Sundkvist, har påbörjat en komplett inspelning av Joseph Martin Kraus symfoniska verk. Den tredje skivan i serien innehåller förutom två symfonier även en sinfonia och en uvertyr - alltsammans av samma höga klass som de tidigare volymerna.

Även internationellt har dessa inspelningar uppmärksammats. Den första cd-skivan utsågs till förstapristagare i klassen ”orkestermusik från 1700-talet” vid 1999 års Cannes Classical Awards, med musikkritiker från hela världen i juryn.

Joseph Martin Kraus (1756-1792) sökte sig från Tyskland till Stockholm, där Gustav III tog honom under sitt beskydd. Den begåvade kompositören spred musikalisk glans över hovet men kom att betyda mycket också för den allmänna musikaliska utvecklingen i Sverige.

Ciss-mollsinfonin kan ses som ett förarbete till c-mollsymfonin och är ett verk med sorgflor, skrivet kort efter mordet på Gustav III. Uvertyren i d-moll användes länge vid långfredagsgudstjänster. En mera typisk wienerklassicistisk karaktär märks i e-mollsymfonin. Över huvud taget lever Kraus musik i själva spänningen mellan en melodiskt tjusande wienklassicism och en mera tungfotad, storvulet anlagd barock.

Svenska kammarorkestern är i toppform: såväl detaljrikt som med vittblickande helhetsuppfattning återges spänsten och lystern i Kraus kompositioner. En skiva att glädjas åt, om och om igen.

***För första gången presenteras på cd tre sakrala verk av Johann Christian Bach. Den utsökta tyska L´Orfeo Barockorchester, specialiserad på 1700-talsmusik, ger tillsammans med solisterna Emma Kirkby (denna solglittrande sopran!) och tenoren Markus Schäfer (en världsstjärna även han) njutbara framföranden av denna neapolitanskt influerade musik: J C Bach låter mera som Pergolesi än som sin berömde fader. Såväl den sex-satsiga Salve Regina som vespermusiken och motetten är något att frossa i för alla som gillar barock med italiensk anstrykning.

***En nyutgiven cd med Schubert-Lieder sjungna av Gunnar Klum påminner om att denne dedicerade romanssångare är en av landets främsta (och likväl är han ännu bara i början av sin karriär).

Gunnar Klums baryton äger en säreget mjuk timbre; hans lena, varma röst ter sig som skapad för att tolka Schubert - en tonsättare som ju i sina sånger (sammanlagt cirka 600) utvecklade sin lyhörda nyanseringskonst till mästerskap. Här har spelats in ett tjugotal sånger hämtade från hela Schuberts tonsättartid, varför denna utsökta cd ger en god bild av bredden i kompositörens Lieder-produktion.

Det anmärkningsvärda med denna inspelning är att pianostämman transkriberats för gitarr (en av stämmorna t.o.m. för tiosträngad gitarr, för att inga toner i partituret skulle gå förlorade!). De tre musikerna i Stockholm Guitar Trio spelar skickligt. Sammantaget ger denna ovanliga sättning en ny, men mycket behaglig upplevelse. Gitarrackompanjemanget ter sig faktiskt nästan kongenialt i sin asplövskänsligt dallrande återgivning av den musikdramatiskt effektiva pianostämman.

Faktum är dock att flera musikforskare numera är övertygade om att många av dessa Lieder redan på Schuberts tid fanns i två versioner: en för röst och piano; en för röst och gitarr. Om Schubert själv eller hans förläggare gjorde dessa transkriptioner är emellertid oklart.

En hyperkoncentrerad, lysande inspelning!

***De tre ungefär jämnåriga musikerna Mats Zetterqvist, Mats Rondin och Mats Widlund har vid sidan av sina solistiska karriärer och annan verksamhet bildat ensemblen ”TrioMats”. Deras första cd innehåller en kvalificerad tolkning av Beethovens ”spöktrio”, en Ravelsonat från 1915 anlagd som rytmiskt pregnant impressionism samt en passionerad gestaltning av Sjostakovitj, där en glasartad skörhet andäktigt friläggs. Ett stort plus för det förtätade samspelet.

***I en nyinspelning med hovkapellet (här under dess 1:e hovkapellmästare sedan 25 år tillbaka: Sixten Ehrling) återskapas med varsamhet och stor inlevelse några av romansgenrens vackraste verk - här med Ingrid Tobiasson som lysande solist. Richard Wagners Wesendonk-Lieder görs briljant, liksom även Gustav Mahlers gripande Kindertotenlieder från 1905. Som avslutning Jaromir Weinbergers ”Under the Spreading Chestnut Tree” - en sällsam blandning av Dvorak, slavisk folklore och 1930-talstypisk filmmusik.

***Mot slutet av sitt liv komponerade Beethoven allt mer självständigt. Han gjorde sig fri från gängse formscheman och lät formen rätta sig efter innehållet. ”Först nu har jag börjat komponera”, lär han ha sagt.

Det centrala i Beethovens klaververk är de 32 sonaterna. Precis som i stråkkvartetterna och symfonierna kan man i sonaterna följa kompositörens utvecklingsgång - från stram klassicism till expressiv subjektivism.

Sonaterna har genom tiderna lockat världseliten av pianister. Schnabel gjorde en legendarisk inspelning av samtliga verk, liksom Brendel och Barenboim. Den endast 23-årige engelsmannen Freddy Kempf, som väckte sensation när han som 8-åring spelade Mozarts pianokonsert tillsammans med Royal Philharmonic Orchestra, har nu givit sig hän några av de sista sonaterna. Kempfs dynamiska och allmänt skiftningsrika spel väcker nytt liv i kompositionerna - och hans ungdomliga känslighet lyfter även fram lyriken; exempelvis adagiot i opus 110 spelas på denna cd med sådan sprödhet att Beethoven - underligt nog - med ens klingar som Chopin…

***Med Rackstadkonstnären Fritz Lindströms nationalromantiska målning ”Elden” (1906) som tjusande omslagsbild har Stockholmsfilharmonikernas stråkar utgivit ”Nordic Light” - en cd-skiva som vill spegla den musikaliska nationalromantiken kring förra sekelskiftet.

”Royal Strings” och ”Nordic Light” - visst är detta en exportmärkt cd-skiva. Det hindrar förstås inte att denna innehållsrika skiva lämpar sig även för inhemskt bruk.

Tolkningarna präglas av spelglädje, genomtänkt frasering och fint uppfattad formkänsla. Även de mest ”slitna” verk framstår som i morgonljus. Framförandena av Carl Nielsens ”Underlige aftenlufte” och Griegs ”Air” ur ”Fra Holbergs tid” är häpnadsväckande bra. Urvalet är i det stora hela ganska väl valt - men exempelvis Erna Tauros ”Höstvisa” är knappast exempel på nordiskt sekelskifte (ett för övrigt lika svårfångat som intressant begrepp).

***”Swedish Society Discofil” har påbörjat utgivningen av en ambitiös serie med Hugo Alfvéns orkestermusik. Det kommer att bli den hittills mest omfattande Alfvén-utgåvan, med sju cd-volymer. Den första inleds med Alfvéns symfoni nr 1, inspelad 1967 med Radiosymfonikerna under Stig Westerberg.

Detta verk, som innebar ett genombrott inte bara för den 24-årige Alfvén personligen, utan också för svensk symfonikonst, tolkas utomordentligt: med schvungfull spänst och kraftfulla accenter. Stig Westerberg, som redan på 1950-talet samarbetade med tonsättaren, förstår Alfvéns egenart och omhuldar såväl det klassiskt romantiska som den svärmiska melankolin.

Precis som hos den nästan jämnårige Stenhammar röjs influenser från Sibelius - men också spår av Tjajkovskij, Brahms, Dvorak… Redan i detta debutverk framträder samtidigt Alfvéns personlighet: det tjusande svårmodet, infallsrikedomen, de språngartade epifanierna…

Orkestersviten Gustav II Adolf, skriven till Ludvig Nordströms skådespel med anledning av 300-årsdagen av kungens död 1932, vittnar om Hugo Alfvéns särskilda talang för just musikdramatik. Han berättar ju för övrigt i sina memoarer, att han alltid såg syner framför sig när han komponerade.

Här återges den enda befintliga inspelningen av detta spännande verk, gjord 1967 med Westerberg och Radiosymfonikerna. Alltsammans är utmärkt. Här återfinns inte bara ”Elegi”, en pastellartad tonmålning som blivit ett av Alfvéns mest älskade stycken, utan också glasartat klar musik i den inledande ”Vision” (med en finstämd parafras på psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”) och exempelvis den nervfyllda bataljmålningen av slaget vid Breitenfeld - en musikdramatisk pärla. (Lyssna bara på de tre fagotterna föreställande trenne soldater på krogen drickande öl!)

***Ulrika Bodén är en sångerska som allt tydligare funnit sig tillrätta i det urgamla: i folkmusikens och skillingtryckens sjunkna Atlantis. I folkmusikpoppiga gruppen Kalabra (hittills två skivor på Caprice) med dess ”musikaliska wok” har hon dock inte riktigt kommit till sin rätt - det gör hon dock i detta urval av ångermanländska visor och låtar. Bodéns kulturgärning förmedlas av en röst som är unik i sin ljusa renhet. Somligt sjungs a cappella, somligt med ackompanjemang av t.ex. mandola och nyckelharpa.

***Med spelmanstrion Draupner uppenbarar sig en ny stjärnkonstellation på folkmusikhimlen. Gruppen, som specialiserat sig på hälsingelåtar, har en huvudsakligen traditionell spelstil - i somliga stycken låter dock arrangemangen (liksom det helt egna materialet) ana en lust att vidareutveckla och förnya.

Debut-cd:n som helhet är mycket övertygande. De medverkande (alla mycket unga) spelar med kraft och känsla, och det är uppenbart att folkmusiken för denna trio verkligen betyder något. Till höjdpunkterna hör ”Polska efter Persapojkarna” (upphovsmannen var beundrad för sin fingerfärdighet; det sägs att han ”krumelurade till låtarna så att man inte kände golvet”); liksom den vemodigt vackra brudmarschen efter Per Persson och en tjusig polska efter Olof Jonsson From - för övrigt en av de mest namnkunniga hälsingespelmännen, död 1876.

Draupner utgör ytterligare ett bevis på den svenska folkmusikvågens vitalitet; i tomrummet efter 70-talets spelmansboom, anförd av nyromantiska hippies, har under senare år en formidabel nytändning ägt rum.