Porträtt av ett helgon
Heliga Birgitta talar ut om mesiga män

Av Hans Aili
Bildmontage: Lydia Duprat

Den heliga Birgitta är vårt lands enda erkända helgon, tillika EU:s skyddshelgon. Hon var inte bara en märklig person utan ännu mer en märklig författare, hur man än läser henne: visionär, kyrkopolitiker, rättshaverist, reformivrare, moraltant ...

Ett rätt vanligt synsätt nuförtiden är att se henne som en stark kvinna (vilket hon definitivt var) och förebild för feminister. Där blir jag tveksam. Medlemskap i en ism förutsätter att man på något sätt känner sig maktlös i tillvaron, men om det var något Birgitta inte kände, så var det just maktlöshet. Hon regerade tämligen ohämmat med de flesta som kom i hennes väg, oavsett kön och världslig eller andlig rang. Just i fråga om hennes eventuella feminism kan man diskutera en av hennes kortaste och allra minst kända uppenbarelser. Den gömmer sig djupt inne i den väldiga textmassa som utgör bok 4 av Revelationerna, där den utgör kapitel 84. I latinversionen, som är den äldsta bevarade (den fornsvenska texten är en återöversättning som är minst tio år yngre än latintexten), lyder uppenbarelsen så här i sin helhet. Jesus uppenbarar sig i en syn för Birgitta:

Filius loquitur: "Tres leguntur supplantati propter mulieres. Primus erat rex, quem amasia sua percussit in faciem, quando non arrisit sibi, quia fatuus erat et non refrenabat eam nec curabat de honore suo. Iste erat similis asino coronato, 'asino' propter fatuitatem, 'coronato' propter dignitatem. Secundus erat Sampson qui, licet esset fortissimus, tamen a muliere victus est. Iste habuit cor leporinum, quia non potuit domare unam mulierem. Tercius erat Salomon, qui fuit quasi basiliscus, qui visu interficit et speculo interficitur. Sic Salomonis sapiencia omnes excedebat, attamen facies mulieris occidit ipsum. Ideo oportet, quod mulier subdita sit viro."

Sonen sade: "Man läser att tre blivit lurade på grund av kvinnor. Den förste var en kung, vars älskarinna slog honom i ansiktet, när han inte log mot henne, ty han var dum och tyglade henne inte och bekymrade sig inte som sin ära. Denne var lik en krönt åsna, 'åsna' på grund av sin dumhet, 'krönt' på grund av sin rang. Den andre var Simson som, trots att han var väldigt stark, likväl besegrades av en kvinna. Han hade en hares hjärta, eftersom han inte förmådde tygla en enda kvinna. Den tredje var Salomon, som var liksom basilisken, som dödar med sin blick och dödas av en spegel. Så överträffade Salomons visdom alla andra, men likväl dräpte en kvinnas anlete honom. Därför bör en kvinna vara underdånig sin man."

[latintexten efter min edition från 1992, översättning min egen; i den fornsvenska återöversättningen lyder den sista meningen (enligt Klemmings utgåva från 1860) "Thy tilbör at qvinnan skuli vara hörogh ok vndirbughin mannenom"; om Simson står att läsa i Domarboken 16:15 och om Salomons sorgliga slut i Första Kungaboken 11. Basilisken och dess obehagliga egenskaper beskrivs av Plinius d.ä. (Naturalis historia 8:18)]

Detta är hårda ord av Jesus. Till allra största delen drabbar de därtill männen, som trots rikedom och vishet ändå går på kvinnors enkla knep. Temat känner man utan vidare igen från sagornas värld och det brukar sammanfattas i ordspråket "kvinnans list övergår mannens förstånd". Det som är besynnerligt här är uppenbarelsens sista mening, som plötsligt och en smula ologiskt vänder upp och ner på alltsammans.

Redan från början måste vi ställa frågan, om den sista meningen verkligen är autentisk och av Birgitta själv. Det finns nämligen en möjlighet att någon av Birgittas tre herrar - de två översättarna, magister Petrus Olavi från Skänninge, prior Petrus från Alvastra, eller hennes redaktör, Alfonso Pecha från Spanien - tog chansen att rätta till uppenbarelsens mansfientliga tema i riktning mot en mera ortodox framställning. De fornsvenska översättarna hade - män som de var - naturligtvis ingen anledning att ifrågasätta den sista meningen. De hade faktiskt samma problem som jag: betyder subdita sit "vara underdånig" eller "vara underkuvad av"? De löste frågan på sitt karakteristiska vis med en dubbelöversättning "vara hörogh ok vndirbughin".

Även om möjligheten att sista meningen är en förfalskning inte kan avvisas, har jag svårt att tro på den, framför allt därför att Birgitta hade tämligen god kontroll på vad de två översättarna gjorde (hon sägs ha granskat allting de översatt till latin med skarpblick) och knappast hade missat ett tillägg av det här slaget. Att Alfonso skulle ha lagt till denna mening efter hennes död är också otroligt, eftersom han inte gjorde särskilt mycket med fjärde bokens uppenbarelser. Hans huvudsakliga verksamhetsområde var rubrikerna och bok 8 (den s k Konungaspegeln, som han själv kom på att sätta ihop av uppenbarelser delvis hämtade från andra böcker).

Om Birgitta uppfattade att denna uppenbarelse framförts av Jesus (som hon säger), kom hon säkerligen inte på idén att ifrågasätta dem utan återgav dem precis som hon ansåg sig ha mottagit den. Jag utgår helt hädiskt från att orden ändå är Birgittas egna. Logiken är som som sagt inte alldeles glasklar för oss moderna människor: om nu tre så upphöjda personer ur Bibeln och det världsliga livet lät sig behandlas så illa av sina kvinnor (och de är inte de enda karlar som gått på en kvinnas list), varför framställer hon det då som en oundviklig slutsats att det är tillbörligt att mannen är överordnad kvinnan? Är det Birgittas ärliga uppfattning att kvinnor normalt lurar sina män, att dessa är enfaldiga som låter sig luras och att det därför är mannens rätt att hålla sitt kvinnfolk så kort att de aldrig får någon chans att bedra honom?

Skulle Birgitta ha sett med gillande på talibanerna? Då hade väl Gudrun Schyman fått huka sig? Sannerligen inte en kvinna i Birgittas smak.

Jag vet inte om man behöver tolka Birgitta så modernt. Det finns en annan möjlighet. Birgitta var van att utöva självkritik i just den här formen: Jesus visar sig för henne och påpekar att hon förgått sig i något avseende. Det kan ju vara så, att någon av hennes biktfäder (vars andliga auktoritet hon respekterade även om hon körde med dem ganska ogenerat i andra frågor) hade kritiserat henne för något högmodigt yttrande om mäns mjäkighet. I det perspektivet blir uppenbarelsen en elegant övning i botfärdighet: Birgitta får in sin kritik mot männen till priset av ett litet frammumlat ödmjukhetsprov på slutet.