Debatt
Bostadspolitik enbart för rika?

I Stockholm råder stor bostadsbrist. Under år 2000 flyttade över 10 000 personer in till Stockholmsregionen och under samma år byggdes 690 bostäder. Bostadssituationen i staden är tydligt ohållbar. Idag saknar vi visionära lösningar som innefattar alla människor på bostadsmarknaden. Det är dags för politikerna att ta sitt ansvar och det stundande valet är ett bra tillfälle.

Det är nu absolut nödvändigt att förändra det ensidiga och ekonomiska tänkandet inom bostadsplaneringen. Idag är det marknadskrafterna som allt mer styr bostadspolitiken. Att förändra detta är ingenting som enbart staten, kommunerna eller de privata byggherrarna enskilt kan åstadkomma, här krävs ett samarbete.

Stat och kommun måste öka sin inblandning i bostadsproduktionen och åter öka subventionerna till bostadsbyggande, framför allt för att gynna låginkomsttagarna. Inför valet i höst bör dessa frågor få hög prioritet. Vi skulle önska en kompromiss mellan 60-talets statliga kontroll och marknadskrafternas styrning. Samtidigt måste de privata byggherrarna sträva efter att erbjuda billigare bostäder, genom att satsa på nya lösningar.

Bostadsbristen påverkar direkt eller indirekt alla. Den stora bostadsbristen leder till en ökad konkurrens om de bostäder som finns skapar minskad valfrihet för stadens invånare. De svagaste grupperna drabbas värst då de har svårt att slå sig in på bostadsmarknaden.

Bostadsbrist i Stockholm är inget nytt fenomen utan har varit ett problem under olika perioder. Därför är inte heller behovet av lösningar någonting nytt. Under 1900-talets tidigare bostadskriser har planerare, arkitekter och politiker kommit med visionära lösningar för allmänheten i stort.

En vision som föddes under 1900-talets början var idén om trädgårdsstaden. Tanken med den idylliska förstaden med egna små hus var att lösa bostadsproblemen för arbetarna i staden. Trädgårdsstaden var vid den här tiden en radikal idé då lösningarna var nya, och det skulle skapas förstäder åt folket.

Ytterligare en stor vision för att lösa bostadsproblemen var funktionalismen, och i Sverige de uppmärksammade miljonprogramsområdena från 60-talet. Tanken var att på tio år bygga en miljon bostäder. Gemensamt för dessa visioner var att det i samhället skulle finnas bra bostäder som alla hade råd med. Det skapades en solidarisk bostadsmarknad som blev unik för Sverige.

Utfallet av visionerna finns det skilda meningar om. Vad vi vill poängtera är att man då försökte finna en lösning, och delvis fann en. Idag saknar vi visionära lösningar och bygger samtidigt bort välfärden på bostadsmarknaden som en gång skapades.

Även om vi inte ser de stora visionerna ser vi idéer för hur nya bostäder ska planeras. Skillnaden är dock att lösningar för samhällets alla grupper saknas. Visst byggs Hammarby Sjöstad med 8000 lägenheter och visst ska Liljeholmen förvandlas till en levande del av innerstaden med sina 3000 bostäder, men inget av dessa projekt innehåller lösningar för dem som verkligen är drabbade av bostadsbristen.

Flertalet bostäder som byggs är bostadsrätter till högt pris. De få påkostade hyresrätter som byggs har högre hyra än en normalinkomsttagare klarar av. En tanke med denna bostadspolitik är att de som flyttar in i nybyggda områden ska lämna billigare bostäder till bostadsmarknadens förfogande. I dagens situation med höga lägenhetsvärden är detta inte ett rimligt antagande. För många stockholmare är det en självklarhet att inte lämna ifrån sig en attraktiv lägenhet.

Ytterligare en konsekvens av lyxbyggandet är att stora delar av befolkningen aldrig räknas med i planerandet. Detta är ett planeringsförfarande som ett demokratiskt och jämlikt samhälle inte kan stödja. Denna så kallade bostadspolitik skrämmer oss.

Dagens bostadsdebatt domineras av begreppen stadsmässighet, gluggförtätning och dyra bostadsrätter. Detta har inte löst situationen för de många trångbodda eller bostadslösa som inte har tillräckliga ekonomiska resurser.

Det vi ser är nya områden med lyxbostäder som inte kommer den breda allmänheten till godo. Det är tydligt att utvecklingen pekar mot ett mer segregerat bostadsbyggande.

Kritiken mot miljonprogrammet har varit massiv och det kan ha bidragit till dagens försiktighet mot storslagna visioner hos våra politiker. I vårt snabbt föränderliga, mångkulturella samhälle fungerar kanske inte en sådan universallösning. Idag krävs istället öppenhet för nya idéer samt ett regelverk som gör det enkelt att prova okonventionella lösningar.

Är det hållbart att Stockholm ska växa hur stort som helst? Under de kommande 30 åren beräknas staden växa med ytterligare 600 000 personer. Tydligt är att bostadsplaneringen är i stort behov av nytänkande, inte bara i ord utan också i handling! Om bostäder ska kunna byggas för alla måste politikerna ta sitt ansvar!

Fem 70-talister studerande på Samhällsplanerarlinjen vid Stockholms universitet :