ÅRGÅNG 3 NUMMER 3 — 20 MAJ 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Jesus, två norrlänningar och jag — en sann historia
Av Thomas Lindqvist
Illustration: Anna-Maria Törnblom


Jag inledde kvällen med att tala kritiskt om journalistik med en nyfunnen kollega och i andra delar av lägenheten talades det kunnigt om ingenjörskonst. Men det dracks ju sprit och snart var konversationen som ett avsnitt av Sex and the City och sedan blev allt väldigt luddigt.

Det som utspelade sig mellan klockslagen 00.00 - 04.00 vet jag inte mycket om. Jag skulle kunna förmedla små lustiga minnesbilder av guld, men det skulle sakna stringens och struktur, och förmodligen skulle ingen tycka att det var roligt förutom vi som var där.

Någon gång efter 04.00 vaknar jag till i den kyliga morgonluften. Och från den här tidpunkten är minnet klart. Från Öresund drar en kall vind in. Jag huttrar lite i kylan och går med snabba steg mot Knutpunkten - det ställe i Helsingborg varifrån de flesta kollektiva kommunikationsmedel utgår. Det är min förhoppning att tåget ska ta mig snabbt hemåt till Malmö. Det visar sig snart att det är nära nog två timmar tills det första morgontåget går. Kylslagen stapplar jag in i bussen mot Landskrona. Det är ju ändå på vägen, resonerar jag och när jag väl kommit till Landskrona har jag ju fördrivit några minuter. Bättre i en varm buss än på en kall perrong.

När bussen rullar in i Landskrona och kommer till halt visar det sig att busstationen och tågstationen inte riktigt ligger så nära varandra som jag hoppats. Inte nära alls visar det sig. När jag kliver av bussen stöter jag på två glada medmänniskor av norrländsk härkomst som bär på skrymmande väskor och någon slags musikutrustning. Gentleman som jag är erbjuder jag min hjälp och bistår de två när utrustning och bagage ska transporteras från buss till taxi. Det hela fortlöper smärtfritt och snart är de två glada norrlänningarna borta.

Utan vidare framgång vandrar jag planlöst vidare upp och ner längs med järnvägsspåren på jakt efter en station där jag kan kliva på tåget mot Malmö. Det är kallt, men jag njuter av det underliga i situationen och går följaktligen omkring och fnissar, fortfarande rejält lurig på sprit, när taxin med de två norrlänningarna plötsligt uppenbarar sig vid min sida.

- Är du vilsen, frågar den kvinnliga norrlänningen och ler vänligt och jag förstår inte förrän senare den dubbla meningen i hennes fråga.

- En smula kanske, tillstår jag lika glatt och ler tillbaks ovetande.

- Hoppa in och häng med till vårt hotell och få i dig lite frukost, säger den manliga norrlänningen och ler ännu bredare än sin kollega.

- Visst säger jag, som hittills inte tackat nej till gratismat, eller en ny upplevelse och kliver in i taxin.

Vi småpratar lite om triviala saker under bilfärden och snart befinner vi oss i ett varmt gemyt vid ett dukat frukostbord. Konversationen som följer är inte exakt återgiven. Men andemeningen är helt sann.

- Var har ni varit då, frågar jag och mumsar på ett ägg.

- Vi har varit i Turkiet, säger flickan.

- Jaså, säger jag, vad har ni gjort där då?

- Det var helt otroligt, säger pojken, Guds ande svävade verkligen över oss den här helgen. Herre Jesus!

- Jaså? Säger jag och höjer på ögonbrynen. Ett sådant påstående förstår han väl själv att han måste utveckla, resonerar jag.

- Ja, vi har varit på en stor kristen sammankomst. Guds kraft är stor. Ja herre Jesus.

- Sannerligen säger jag och nickar över mitt ägg, mest för att inte stöta mig med mina värdar allt för mycket. Här mer eller mindre bjuder de här människorna på käk, det vore ju osnyggt att inte hålla med om ett sådant påstående. Så jag ger medhåll. Sannerligen, säger jag, Guds kraft är stor.

-Ja, blinda fick synen åter och handikappade blev helade. Det var fantastiskt. Gud är stor. Det var verkligen en fantastiskt helg, säger pojken.

På detta följde en ganska ingående diskussion om religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Det var mycket givande på alla sätt, och med min magisterexamen i religionshistoria i ryggen kunde jag ställa relevanta frågor till de två utan att för den sakens skull brista i respekt för deras övertygelse. Det blir dock för långt att återberätta här.

Nå, frukosten närmade sig sitt slut när den kvinnliga kristna norrlänningen frågar mig om de möjligen får be för mig, vilket jag entusiastiskt svarar att de självklart får. Vi lämnar matsalen och går till ett undanskymt ställe. De två slår sig ner på varsin sida om mig och lägger sina händer på mig. Flickan säger att jag inte ska vara rädd om jag känner herrens kraft under det som komma skall. Jag försäkrar henne att jag inte ska bli rädd. Och så sätter de igång. De sluter sina ögon och börjar be, ungefär så här:

- Herre Jesus, goda herre Jesus. Det var ingen slump att vi träffade Thomas här i dag. Hjälp Thomas så att han får se ljuset. Åh herre Jesus du är så god, jag är så glad att jag har fått känna din kraft. Jag ber dig herre Jesus att du låter din kraft skina över Thomas. Hjälp honom se bortom sina vetenskapliga meriter. Låt honom komma till dig herre Jesus.

Det fortsätter på samma sätt under någon minut och de två byter av varandra medan jag sitter berusad och lycklig som ett barn över att jag lyckats hamna i en så fantastiskt bisarr situation. Jag är fast övertygad om att det här är det underligaste jag har varit med om när den manliga av de två toppar det hela ytterligare genom att tyst börjar tala i tungor ungefär samtidigt som den kvinnliga norrlänningen ber herren Jesus att han ska hålla de dåliga kvinnorna borta från mig.

Så slutar de be för mig. Jag tackar för omtanken. Vi kliver in i en ny taxi. De släpper av mig vid tågstationen, vill inte veta av ett ekonomiskt bidrag för taxiresan och så är de borta.

Okej, fundera nu på det här: Om det var herren Jesus kraft som fick den manliga norrlänningen att tala i tungor. Var det då herren Jesus som gav den kvinnliga norrlänningen infallet att be honom hålla de dåliga kvinnorna borta från mig? Eller var det kvinnlig intuition? Och tänk om det är som en av mina vänner påpekade efter att jag nöjd berättade den här helt sanna historien för henne. Tänk om de bara drev med mig? Tänk om. Hur det än ligger till så var det ett oförglömligt möte. Det var Jesus, två norrlänningar och så jag i en hotellreception i Landskrona klockan sju på morgonen. Halleluja!

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat