ÅRGÅNG 3 NUMMER 3 — 20 MAJ 2002 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Vuxen För
några år sedan stötte jag av en slump på
en gammal klasskompis. Efter att ha småpratat om lite av varje sa han
med en ironisk och lite skämtsam ton: "Oj Sofie
du har ju blivit
vuxen! Lägenhet och sambo, egen bil och ett fast arbete; det är
vad jag kallar vuxen". Men så hände något. Någonstans utanför Hagsätra började min bil att brinna. Min bil! En av nycklarna till den vuxna världen. Chockad stod jag där när brandmännen kom för att släcka elden. Ingenting blev kvar av bilen, men ett rökskadat, dyngsurt paraply hade av någon absurd anledning klarat sig och det fick jag med mig som minne av min älskade bil. Med tårarna rinnande ner för mina kinder gick jag hem. När jag gläntade på dörren till min lägenhet upptäckte jag att det var något som inte stämde. Det var mörkt där inne. Med en underlig känsla i bröstet gick jag in. Tyst smög jag mig fram till soffan där min sambo satt och omfamnade honom. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men något hade förändrats. Eldflammorna som så länge funnits där hade slocknat, och det fanns inte den minsta glöd kvar. Kärleken hade dött ut. Vad var det egentligen som hade hänt? Ville jag verkligen stanna kvar? Efter en lång tids övervägande började jag packa ner mina saker i flyttkartonger och med ännu fler tårar i ögonen hyrde jag en bil och begav mig till en andrahands etta i Östberga. Medan jag packade upp mina saker i min tillfälliga bostad började jag att fundera. När nu allt annat var upp- och nervänt i min tillvaro, varför skulle jag då fortsätta med min annars så trygga tillvaro med fast arbete? Jag fattade ett drastiskt beslut och innan jag visste ordet av hade jag slutat arbeta och istället börjat studera. Jag stiftade en närmare bekantskap med människorna på CSN. Jag har förstått att det är där man knyter kontakter för livet. Så vad var det som hade hänt? Var jag inte vuxen längre, nu när hela min tillvaro hade förändrats? Istället för att ta bilen till arbetet som andra vuxna, åkte jag nu bussen till skolan som viken annan tonåring som helst. Och istället för att avnjuta delikata middagar med min käraste, åt jag nu allt oftare en pizza ensam i soffan framför teven. Jag kände mig till en början som det rökskadade och dyngsura paraplyt. Men jag hade ju överlevt. Och jag hade vuxit. Trots bristen på vuxenhetssymboler var jag nu mognare och vuxnare än någonsin. |
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|