ÅRGÅNG 3 NUMMER 3 — 20 MAJ 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Vuxen
Av Sofie Ursäter
Bildmontage: Lydia Duprat

För några år sedan stötte jag av en slump på en gammal klasskompis. Efter att ha småpratat om lite av varje sa han med en ironisk och lite skämtsam ton: "Oj Sofie…du har ju blivit vuxen! Lägenhet och sambo, egen bil och ett fast arbete; det är vad jag kallar vuxen".

Förbryllad gick jag vidare och med ett leende på läpparna undrade jag om det verkligen kunde vara så. Hade jag blivit vuxen utan att ens märka det? Jo, nog var det så. Jag var vuxen! En känsla av välbehag spred sig inom mig. Nu skulle jag minsann inte behöva sitta vid barnbordet på släktmiddagar, och - utan att ha alltför stora förhoppningar - kanske jag till och med skulle bli bjuden på ett glas vin. Det var ju trots allt några månader kvar tills jag själv kunde gå ut från systembolaget med en kasse i handen.

Men så hände något. Någonstans utanför Hagsätra började min bil att brinna. Min bil! En av nycklarna till den vuxna världen. Chockad stod jag där när brandmännen kom för att släcka elden. Ingenting blev kvar av bilen, men ett rökskadat, dyngsurt paraply hade av någon absurd anledning klarat sig och det fick jag med mig som minne av min älskade bil. Med tårarna rinnande ner för mina kinder gick jag hem.

När jag gläntade på dörren till min lägenhet upptäckte jag att det var något som inte stämde. Det var mörkt där inne. Med en underlig känsla i bröstet gick jag in. Tyst smög jag mig fram till soffan där min sambo satt och omfamnade honom. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men något hade förändrats. Eldflammorna som så länge funnits där hade slocknat, och det fanns inte den minsta glöd kvar. Kärleken hade dött ut. Vad var det egentligen som hade hänt? Ville jag verkligen stanna kvar? Efter en lång tids övervägande började jag packa ner mina saker i flyttkartonger och med ännu fler tårar i ögonen hyrde jag en bil och begav mig till en andrahands etta i Östberga.

Medan jag packade upp mina saker i min tillfälliga bostad började jag att fundera. När nu allt annat var upp- och nervänt i min tillvaro, varför skulle jag då fortsätta med min annars så trygga tillvaro med fast arbete? Jag fattade ett drastiskt beslut och innan jag visste ordet av hade jag slutat arbeta och istället börjat studera. Jag stiftade en närmare bekantskap med människorna på CSN. Jag har förstått att det är där man knyter kontakter för livet.

Så vad var det som hade hänt? Var jag inte vuxen längre, nu när hela min tillvaro hade förändrats? Istället för att ta bilen till arbetet som andra vuxna, åkte jag nu bussen till skolan som viken annan tonåring som helst. Och istället för att avnjuta delikata middagar med min käraste, åt jag nu allt oftare en pizza ensam i soffan framför teven. Jag kände mig till en början som det rökskadade och dyngsura paraplyt. Men jag hade ju överlevt. Och jag hade vuxit. Trots bristen på vuxenhetssymboler var jag nu mognare och vuxnare än någonsin.

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat