Nummer 11 - 25 juni 2001

Vargen förkroppsligar den obönhörliga naturen
Av Björn Gustavsson

Ordet varg kommer av fornsvenskans ”vargher”. Det flera tusen år gamla ordet användes dock även om brottslingar; jämför det urgamla uttrycket ”varg i veum”, som ju betecknade en fredlös person; en av samhället utstött; en paria.

En individ utstött ur den mänskliga gemenskapen jämställdes således med den hatade vargen. Ordet ”vargher” hade för övrigt även parallellbetydelsen ”strypare”, ”dråpare”. Brottslingen ansågs lika lömsk och primitiv som vargen.

Men varför har vargen genom tiderna varit så hatad? Kanske för att den konkurrerat om den jordbrukande människans försök att kultivera och behärska sin omgivning. Vargen har helt enkelt fått representera den otämjbara naturen: en destruktiv kraft.

Fram till 1800-talet var det i Sverige lag på att gårdar och byar skulle anlägga djupt grävda varggropar för att underlätta jakten på ett rovdjur som periodvis gick hårt åt tamboskapen, som vid denna tid ofta gick lös på skogen. Ända fram till slutet av 1800-talet anordnades dessutom väldiga ”skalljakter”. Bönder och andra beordrades genom statliga direktiv att bilda jaktlag, s.k. allmogedrev. Dessa skrämde vargen i riktning mot utplacerade jägare, eller, i andra fall, mot utspända nät (”vargnät”).

En modern parallell är den jakt som i våras bedrevs i Norge, då en hel vargfamilj förintades genom helikopterjakt, varvid djuren obönhörligt, på låg höjd, förföljdes över fjällvidderna, tills de stupade av utmattning. Liknande fall har på sistone förekommit i Norrbotten, där såväl varg som järv förföljts av jägare på snöskotrar.

Gång på gång framkommer än i dag en uppenbarligen djupt rotad vargrädsla. I den ena landsortstidningen efter den andra kan man se exempel på hur organisationer och privatpersoner vädrar sitt hat och sin skräck inför det faktum att det eventuellt kan finnas varg i området.

Varför detta oresonliga hat? Möjligen är det så att vargen på ett undermedvetet plan har fått representera en djupt känd skräck inför en värld som människan inte fullständigt kontrollerar. Vargen får därigenom företräda ett slags obönhörlighet i naturen, ett latent hot mot den samhällsbyggande människan.

Eftersom vargen inte låtit sig tämjas har den i stället utrotats. Endast i extremt glesbebyggda vildmarksområden har vargen fram till i dag kunnat överleva.

Vari består den ”ondska” man genom tiderna tillskrivit vargen? ”Ondskan” består i att vargen följt sin naturliga bestämmelse. Vargen ingår i ett ekologiskt komplex där ”ondskan” emellertid är relativ och beroende av aspekt. Om vargen är ”ond” är därför också den råttdödande katten ond - och lodjuret som sedan dödar katten.

Människans syn på vargen färgas av historiska erfarenheter och i många fall av en djupt liggande skräck för krafter i naturen som vi kanske helst av allt blundar för.