ÅRGÅNG 3 NUMMER 6 — 21 OKTOBER 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I DECEMBER

A R T I K L A R
Naturvårdens allt-i-allo
"Det finns alltid något att vara arg på"
Här får berättelserna en röst
Välkommen till din framtid, Stockholm!
En glimt av paradiset
Björnben nytt hopp i kampen...
Vassa gafflar och heta knivar
Blev Ismannen dödad under en strid?
Tankar kring julevangeliet
Chanukka under julgranen
Timmarna: ett försvar för dataspelet
Kort rapport från Bali
Förlorad

R E C E N S I O N E R
Fullt sjå med ostyriga älgbrorsor
Träffande om elvaårig tjej
Inspirerande om mobbning
Seg historia om blyg kille
En något överambitiös samling
Fränt om livet i storstaden
Kärlek, konkurrens och andra krafter
"Trasfröken på Villagatan"
Ensamhet mitt i familjens hägn
En bildningsresa genom Europa
Sidor av inspiration och skönhet
Julklappar till älskare av barockmusik

I N T R Y C K
Jag är din vän

L Y R I K
Ravin

P R O S A
Mona-Lisa

En längtan efter naturlighet
Av Björn Gustavsson


LÄST
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Filosofins ättestupa
Carl-Göran Ekerwald
Prisma 2002
Sidantal: 240
Cirkapris: 259 kr
ISBN: 91-5183-925-3

Carl-Göran Ekerwald upphör inte att förvåna. Inte nog med att han genom åren utgivit en imponerande mängd verk i skilda genrer; nu, när han närmar sig 80-årsåldern, är han plötsligt mer produktiv än någonsin och utkommer med en ny bok var och varannan månad. Nyligen kom första delen av hans memoarer, i somras en 600-sidig bjässe med essäer — och nu i höst publicerar han Filosofins ättestupa; en brett anlagd studie om västerländska filosofers misstro mot språket, från antiken fram till i dag.

Som så ofta hos Ekerwald kombineras en folkbildningsaktig ambition med spekulativa soloåkningar där författaren kompromisslöst brottas med fundamentala filosofiska frågor. Här bjuds såväl lättläst som lärd filosofihistoria, och dessutom kommer merparten av författarens valfrändskaper till tals eller ägnas ingående porträtt.

Ett av de intressantaste kapitlen behandlar Nietzsches filosofi, som Ekerwald med idéhistorisk nit kopplar samman med både föregångare och efterföljare. Försöket till äreräddning av Nietzsche framstår dock som en smula patetiskt — med slutorden: ”I grunden var hans uppsåt rent.”
Även hos Wittgenstein lyfts fram en civilisationskritik som tycks tilltala Ekerwald — som tolkar den tyske filosofen sålunda: ”Vi är kloka i dunklet bakom ordens scen.” Ekerwald spekulerar i antagandet att människans ”ordlösa tänkande” kanske rentav utgör en högre grad av medvetande och klarsyn än gängse tänkande i ord.

Carl-Göran Ekerwald har alltid varit en fribrytare i förhållande till etablissemangen och har med åren mer eller mindre gjort dygd av ett slags utanförskap — en roll som samtidigt givit honom en ovanlig frihet. Han är en outsider ungefär som Rousseau eller Ekelund.

Ekerwald citerar Thomas Manns ord om att det finns djupt uppkörda tankespår som kan vara svåra att lämna. Ekerwald pläderar för ett mer självständigt, ”anarkistiskt” sätt att förhålla sig till den mänskliga kunskapen. Ekerwald drar sig till minnes något från barndomen: ”I Jämtland hade man den ordningen att den som gått vilse och upptäckt att han gått i ring och kommit tillbaka till utgångspunkten, skulle göra en kullerbytta. Därefter skulle han komma rätt.”

Författaren närmar sig emellanåt ett slags ”biologism” och framhäver gärna det naturliga, det omedelbara. Häri kan han påminna om åtskilliga filosofer inte minst under romantiken. ”Vår civilisation vill inte veta av den irrationella sidan hos människan”, slår Ekerwald fast — och på annat ställe talar han sig varm för barns förhållningssätt: ”ett underbart tillstånd av häpenhet inför världens mångskiftande och alltid lika överraskande väsen”.
Ekerwald ondgör sig över ett samhälle som ”dränks i ord” och kan inte låta bli att drömma om en ordlös tillvaro ”utan så mycket som en bokstav”. Världen är förgiftad av ord och borde, skriver han, ”befrias från det gift som all denna kringflygande ordsmuts utgör”.

Det finns hos Ekerwald en längtan efter naturlighet som kan påminna om Goethes uttalade vilja att efterlikna ”ljuset och friskheten där ute”.


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat