Carl-Göran Ekerwald upphör inte
att förvåna. Inte
nog med att han genom åren utgivit en imponerande mängd verk
i skilda genrer; nu, när han närmar sig 80-årsåldern,
är han plötsligt mer produktiv än någonsin och utkommer
med en ny bok var och varannan månad. Nyligen kom första delen
av hans memoarer, i somras en 600-sidig bjässe med essäer —
och nu i höst publicerar han Filosofins ättestupa;
en brett anlagd studie om västerländska filosofers misstro mot
språket, från antiken fram till i dag.
Som så ofta hos Ekerwald kombineras en folkbildningsaktig ambition
med spekulativa soloåkningar där författaren kompromisslöst
brottas med fundamentala filosofiska frågor. Här bjuds såväl
lättläst som lärd filosofihistoria, och dessutom kommer
merparten av författarens valfrändskaper till tals eller ägnas
ingående porträtt.
Ett av de intressantaste kapitlen behandlar Nietzsches filosofi, som Ekerwald
med idéhistorisk nit kopplar samman med både föregångare
och efterföljare. Försöket till äreräddning av
Nietzsche framstår dock som en smula patetiskt — med slutorden:
”I grunden var hans uppsåt rent.”
Även hos Wittgenstein lyfts fram en civilisationskritik som tycks
tilltala Ekerwald — som tolkar den tyske filosofen sålunda:
”Vi är kloka i dunklet bakom ordens scen.” Ekerwald spekulerar
i antagandet att människans ”ordlösa tänkande”
kanske rentav utgör en högre grad av medvetande och klarsyn
än gängse tänkande i ord.
Carl-Göran Ekerwald har alltid varit en fribrytare i förhållande
till etablissemangen och har med åren mer eller mindre gjort dygd
av ett slags utanförskap — en roll som samtidigt givit honom
en ovanlig frihet. Han är en outsider ungefär som Rousseau eller
Ekelund.
Ekerwald citerar Thomas Manns ord om att det finns djupt uppkörda
tankespår som kan vara svåra att lämna. Ekerwald pläderar
för ett mer självständigt, ”anarkistiskt” sätt
att förhålla sig till den mänskliga kunskapen. Ekerwald
drar sig till minnes något från barndomen: ”I Jämtland
hade man den ordningen att den som gått vilse och upptäckt
att han gått i ring och kommit tillbaka till utgångspunkten,
skulle göra en kullerbytta. Därefter skulle han komma rätt.”
Författaren närmar sig emellanåt ett slags ”biologism”
och framhäver gärna det naturliga, det omedelbara. Häri
kan han påminna om åtskilliga filosofer inte minst under romantiken.
”Vår civilisation vill inte veta av den irrationella sidan
hos människan”, slår Ekerwald fast — och på
annat ställe talar han sig varm för barns förhållningssätt:
”ett underbart tillstånd av häpenhet inför världens
mångskiftande och alltid lika överraskande väsen”.
Ekerwald ondgör sig över ett samhälle som ”dränks
i ord” och kan inte låta bli att drömma om en ordlös
tillvaro ”utan så mycket som en bokstav”. Världen
är förgiftad av ord och borde, skriver han, ”befrias från
det gift som all denna kringflygande ordsmuts utgör”.
Det finns hos Ekerwald en längtan efter naturlighet som kan påminna
om Goethes uttalade vilja att efterlikna ”ljuset och friskheten
där ute”.