Urgammal tradition
svenskarnas nya höstfest
Av Lydia Duprat

Med sina bjärta färger och många lekar ter sig Halloween som ett välkommet avbrott från höstens dysterhet.	FOTO: WEBSHOTS.COM

Oktober drar obevekligt mot sitt slut för att stjälpa oss i november månads gråa sköte. I skiftet mellan dessa två höstmånader hedras de döda i kristen såväl som hednisk tradition. Den kristna traditionen heter Allhelgonahelgen, den hedniska Halloween, eller All-hallows Eve som betyder just alla helgons afton.

Det var inte så länge sedan som denna anglosaxiska tradition gjorde sitt intåg i Sverige. Närmare bestämt skedde det någon gång under 1990-talets första hälft. Sedan spreds den som en präriebrand. Efter bara ett par år hade Halloween-firandet fått ett starkt fäste i landet.

Många är kritiska till företeelsen och menar att det är marknaden som bär skulden för dess tillkomst; handeln smider ständigt ränker som alla har det gemensamt att de är ämnade att lura pengar av konsumenterna. Andra tror i stället att Halloween helt enkelt kommit för att fylla ett tomrum. Det är nämligen ont om helger och festligheter om hösten, då det också är som mörkast. Med sina starka färger och många lekar ter sig Halloween som ett efterlängtat avbrott från dysterheten. Denna tradition har med andra ord funnit sig en klockren nisch i det moderna svenska bondeåret. Det är långt mellan kräftskivan och Lucia, och att lägga blomsterkransar på släktingars gravar räcker ju inte långt i termer av muntration.

Svenska kyrkan har emellertid inte sett på nymodigheten med blida ögon och har å det bestämdaste motsatt sig att Halloween ska infalla på samma dag som den kristna Allhelgonahelgen. Handeln har hörsammat kritiken och i fjol beslöt man att Halloween firas den 31 oktober i Sverige liksom i USA, varifrån traditionen närmast kommer ifrån. (Innan den svenska statsmakten kom på att förlägga kyrkliga högtider till veckoslut inföll Alla Helgons Afton alltid den 31 oktober, vilket kan betraktas som en ödets ironi.)

På Samhain tände druiderna stora heliga bål där folk offrade spannmål eller djur, i tider av missväxt även människor. Folket klädde ut sig i pälsar och djurhuvuden och ägnade sig åt att spå varandra.

På Halloween, då man trodde att gastar flackade omkring på jorden, var man rädd för att stöta på dem om man lämnade sina hem.	FOTO: WEBSHOTS.COM

Förr var vintern en otrygg och skrämmande tid. Det var ont om mat och eftersom många människor var rädda för mörkret innebar vinterns korta dagar en källa till ständig oro. På Halloween, då man trodde att gastar flackade omkring på jorden, var man rädd för att stöta på dem om man lämnade sina hem. Folk klädde därför ut sig när de skulle gå ut så att spökena inte skulle känna igen personen i egenskap av människa utan ta henne för en annan ande. Man ställde också ut skålar med mat utanför sitt hem för att beveka spökena och hindra dem från att ta sig in.

Omkring år 43 e. Kr. hade romarna koloniserat merparten av kelternas territorier. Under de cirka 400 åren som dessa – med undantag för några enklaver där motståndet mot romarna var som mest rabiat – låg under romerskt styre kom två festligheter av romerskt ursprung att kombineras med kelternas Samhain. Den första var Feralia, en dag i slutet av oktober månad då romarna hedrade sina döda. Den andra var en dag till Pomonas ära, som var romarnas träd- och fruktgudinna. Pomonas symbol var äpplet, vilket kanske förklarar leken med att nafsa efter äpplen som ingår i det amerikanska Halloween-firandet.

Under 800-talet nådde kristendomen kelternas landsområden. Också under detta århundrade utsåg påven Bonifacius IV den 1 november till den dag då helgonen och martyrerna skulle hedras. Forskarna tror att detta var ett medvetet försök från påvens sida att ersätta kelternas firande av de döda med en likartad men av kyrkan sanktionerad helgdag. Med andra ord har Halloween och Allhelgonahelgen gemensamma rötter från allra första början. Det är kanske inte så konstigt att viss förvirring råder än i dag vad beträffar tidpunkten för deras respektive firande.

Det var europeiska immigranter, främst irländare, som tog med sig seden att fira Halloween till Nordamerika. När Irland drabbades av massvält till följd av potatispesten 1846 emigrerade irländarna i hundratusentals till USA. Amerikanarna tog snart till sig traditionen, som sedan dess har utvecklats och antagit den form den har i dag.

Kort därefter dog Jack. Gud ville inte släppa in en dylik skurk i himlen. Djävulen, å sin sida, var sur på Jack och hade dessutom lovat att inte göra anspråk på hans själ. Jack släpptes därför inte heller in i helvetet. Djävulen sände ut Jack i den mörka natten med bara ett brinnande kol att lysa hans väg. Jack lade kolen i en urgröpt rova och han har flackat omkring på jorden sedan dess.

Irländarna började kalla denna spökliga gestalt för ”Jack of the Lantern”, och småningom helt sonika ”Jack O’Lantern”.

På Irland och i Skottland började folket tillverka sina egna varianter av Jacks lykta genom att skära ut skräckinjagande ansikten ur rovor eller potatisar samt placera dem på fönsterbrädet eller vid dörren för att skrämma bort Snåle Jack och andra kringflackande onda andar. I England använde man sig av stora betor för det ändamålet. Det var immigranter från dessa länder som tog med sig Jack O’Lantern-traditionen till USA, där de upptäckte att pumpan, som är inhemsk i den amerikanska kontinenten, tjänade som utmärkta Jacklyktor.