Jaktens
själ Funderingar i älgjaktstider kring jakt
i det historiska perspektivet
Av Måna Berger
Jaktens själ, löd titeln på
en TV-dokumentär
för några år sedan. Jag minns inte längre om själen
lät sig fångas, eller ens beskrivas och det är naturligtvis
förmätet av mig att försöka formulera något
i den vägen; jag är inte jägare, en samlare möjligen.
En och annan aborrpinnes liv har jag väl på mitt samvete, då
som förevändning för att sitta i en eka på någon
skogsjö och meditera i ena änden av ett metspö. Därifrån
är steget långt till jägarens näst intill symbios
med det vilda. Men det är en bra titel, och jag lever bland jägare,
lyssnar på dem, diskuterar med dem, är hemmastadd i resonemangen.
Jag läser ibland jaktskildringar. Det ges ut en del sådana
böcker årligen, även om de oftast förbigås
med tystnad på kultursidorna. Och visst skymtar jag något
sådant som jaktens själ bland boksidorna. Med mitt hjärteblod
kan jag skriva under på vissa naturskildringar. Jag är helt
införstådd med tjusningen hos orrspelet en tidig vårvintermorgon,
liksom med ilningen av lycka och vördnad inför plötsliga
möten med det vilda. Där har jag egna upplevelser att referera
till. Det finns också hos jaktboksförfattarna en värdefull
samlad kunskap om och insikt i ekologiska samband som förtjänar
stor aktning. Däremot skummar jag igenom ändlösa skildringar
på stelbent prosa av hur taxen drev, sida upp och sida ner. För
att njuta av det måste man nog vara en Mycket Inbiten Jägare.
Lite ställd blir jag inför kategoriska påståenden
att jaktens själ är driften att döda. Där tycker jag
mig skönja en machomännens motsvarighet till kvinnlig livmodermystik.
Livet på jorden förutsätter dödande, men samspelet
mellan jägare och bytesdjur är så oerhört komplicerat
och bygger på en så finstämd balans att jag tycker påståendet
är snävt. Tvärtom existerar det åtskilliga arkeologiska
bevis på sedvänjor som har sitt ursprung i aktning för
det fällda bytet, i tacksamhet för att djuret skänkte sitt
kött och sin päls till människorna. I Lappland kan man
till exempel än i dag finna björngravar, som talar om att björnen
visades samma vördnad som man känner till att Nordamerikas urbefolkning
visat dödade vargar. Benen har omsorgsfullt samlats ihop och lagts
anatomiskt riktigt på plats, för att inte den dräpta björnens
hämnd skulle drabba folket.
Under den tidiga
stenåldern, då människan levde i kringvandrande flockar och
livnärde sig av vad skog och vatten gav, omgavs jakten av kraftfulla
ritualer. Förmodligen tjänade de såväl till att svetsa
samman stammen som att ha en stärkande och upplyftande inverkan på
jägarna. Riter och seder har i alla kulturer utformats för att fylla
en bestämd funktion och utarbetats under långa tidsrymder. Det
ligger åtskillig genuin visdom däri. Stenåldersmänniskan
levde helt på naturens villkor, lika utlämnad åt väder
och vindar, hunger och rovdjur som sina bytesdjur. Hon måste anpassa
sig därefter eller gå under. Att döda ett stort djur gav rikligt
med mat åt alla och värmande hudar, men det krävde också
flera jägares medverkan och samspel. Man kan jämföra med hur
vargarna jagar i flock. Det fanns heller inte så effektiva vapen. Människor
är i sig själva sårbara varelser i avsaknad av både
klor och huggtänder. Ett av de säkraste sätten att fälla
ett stort byte var då att driva djuren utför ett stup, eller ner
i ett vattendrag, där villebrådet blev försvarslöst.
Det gick åt många djur vid sådan jakt, men även jägaren
levde farligt. Det var långt ifrån säkert att alla återvände
från jakten, och i det perspektivet får hällristningar och
grottmålningar med jaktscener en mer än blott estetisk innebörd.
Min gissning är att avbildandet kunde ha varit ett sätt att göra
dramatiken greppbar och att bearbeta de traumatiska händelserna, alternativt
dokumentera och framhäva traditionens kraft. Som tidig bildterapi ungefär?
Man avbildade det mest centrala i livet. Och det man avbildat har man skaffat
sig en sorts makt över, det blir hanterligt. Det finns förstås,
ska tilläggas, mer prosaiska uttolkare som hävdar att hällristningarna
är exakta styckningssceman för älg, och med den kännedom
jag har om jägares praktiska sinnelag är jag böjd att hålla
även det för troligt.
Skillnaderna borde vara ganska stora mot i dag,
när varmt klädda, välnärda älgjägare med högeffektiva
skjutvapen sitter trygga på sina pass. Men det är slående
hur mycket som ändå överlevt in i vår tid, i form av
avbildningar, fasta ritualer — om än inte av magisk-religiös
betydelse — och socialt regelverk. I Sverige har vi kanske ett ganska
avspänt förhållande till jakten, men gå bara till Tyskland
och se; där förekommer ritualer! Ofta är de också förbehållna
männens värld, vilket jag finner aningen komiskt. Bland så
gott som alla större köttätande djur är honan, av rent
praktiska skäl och utan vidare ceremonier, den effektivaste jägaren.
Något som nutida, mer jämställda jaktlag också fått
erfara ibland.
Jaktens själ existerar. Den har vandrat genom släktet från
urtidsvaggan och alltfort. Genom att jaga och överlista bytesdjuren utvecklade
Cro-Magnonmänniskan sitt förstånd. John F Reiger skriver i
”Stora boken om jakt”: ”Numera hävdar vissa vetenskapsmän
att människans väg mot undergången inleddes när hon blev
jordbrukare, och att hon då inte bara förlorade mycket i andligt
hänseende utan också påbörjade sitt krig mot miljön
på allvar.” Jag ville tillägga att det även var då
som människans krig mot människan inleddes på allvar. När
den nomadiserande tillvaron övergavs för det tryggare, men också
mer ofria livet som bofast odlare och kreatursuppfödare, blev det aktuellt
att skydda egendom mot rövare och konkurrerande stammar, ett problem
som inte varit överskuggande för de kringvandrande grupperna. Där
någonstans föreställer jag mig att de som tidigare blivit
jägare, de starkaste, snabbaste och mest oförvägna unga männen
— eller kvinnorna — övergick till att vara krigare. Men det
var också början till civilisationen, till samhällsbyggande
och stadfästa religioner, skrivna lagar och rättsväsende. Frukten
från Kunskapens träd, frågar jag mig — var den möjligen
ett vetekorn?
Jakten genomgick också en förändring. De vilda djuren blev
konkurrenter om grödan och den inhägnade boskapen; från att
ha varit rituellt tillbedda villebråd blev de föremål för
konsekvent utrotning. Jaktens villkor förändrades när människans
resurser och vapenarsenal utökades. Nöjesjakten utvecklades, de
besuttnas nöje. Jag tar här ett raskt språng genom historien
för att inte bli långrandig, annars skulle jag gärna uppehålla
mig vid assyriernas lejonjakt med spjut eller pil och båge från
hästdragna vagnar; i jämförelse med golfsporten en inte helt
ofarlig sysselsättning som överklassnöje betraktad. Den medeltida
falkenerarjakten ville jag också gärna dröja vid, likaså
den gamla, så sent som under 1900-talet återupplivade —
livsfarliga — traditionen att jaga vildsvin med spjut eller kort svärd.
Sätten är många, symbolvärdena fler. Men jaktens själ
vandrar vidare och den spanske filosofen José Ortega y Gasset har uttryckt
det så här i sin bok Jaktmeditationer: ”Andra levande varelser
helt enkelt lever. Människan, å andra sidan, kan inte välja
att bara leva; hon måste hänge sig åt att leva.” Samme
författare hävdar också att jägaren mer än andra
är ”den vakna människan, ty endast jägaren, som efterbildar
det vilda djurets vaksamhet, ser allt”.
Åter till den svenske genomsnittsjägaren,
en medelålders man i Helly Hansen-tröja och Goretex-kängor,
en familjefar med begynnande flint, en karl som spar sista semesterveckan
till mitten av oktober för att jaga älg. Föga romantisk ser
han ut. Hur placera in honom i ledet av historiska förfäder? Just
nu sitter han på sitt pass, med ryggsäck och kommunikationsradio,
i ur och skur. Och visst finns den hos honom, driften att döda. I ett
visst givet läge är den total och behärskar jägarens hela
väsen. Men det är samme jägare som vid ett annat tillfälle
stupar fram i meterdjup snö och trotsar alla makter för att vinterutfordra
svältande rådjur. Handlade det bara om dödandet skulle han
kunna roa sig med att skära halsen av ett sådant medtaget djur.
Men så enkelt är det inte — såvida inte jägaren
själv håller på att svälta ihjäl, men det är
en annan historia. Jägaren är också viltvårdare, varmed
följer hans rätt att skatta sitt revir på överskottet,
inom överenskomna ramar. Bytet ska vara starkt, glänsande, vältrimmat
och i god kondition. Jägaren ska känna aktning för det vilt
han nedlägger. Då är det jakt, god kamp. De hederliga jägarna
är nog också de hederligaste djurvännerna, hävdar jag.
Verkligt hederliga jägare tillerkänner också vargen plats
i det ekologiska kretsloppet och visar tillbörlig aktning för konkurrenten.
Goda jakthistorier
ska gnistra av rimfrost och ånga av rött blod. De ska vara
spänstiga som unga stövare, stå i samklang med såväl
jägarfolkens historia som markens myller av liv, vara som fristående
utsnitt ur den hederligaste grenen av mänsklig verksamhet på
denna jord. Just så tycker jag det är. Så länge
människan var jägare och samlare levde hon på samma villkor
som allt annat levande.
Jaktens själ, till sist; den uppenbarar sig ljudlöst ur morgondiset,
när stortjuren med skovelhornen i majestätiskt gungande trav
korsar myren, mot bakgrund av färgglödande blandskog.