Musikminnen kan ofta bli bärare av
även andra minnen.
Lyssnar man till något som en gång gjort ett starkt intryck,
kan ens inre aktiveras så till den grad att det förflutna återuppstår.
Musiken väcker liv i stämningar och sådant man kanske
trodde man glömt.
Erinrar jag mig psalmen ”Den klara sol går åter upp”
förflyttas jag med ens till en dalsländsk småskola. Och
jag kan tydligt erinra mig hur vi står där bakom bänkarna
och sjunger, med blickarna riktade mot fröken framme vid tramporgeln.
Hör jag en viss låt av Genesis kommer tonårstiden tillbaka.
Jag drar mig till minnes tjejerna i sjuan; fortsätter jag att lyssna
kan jag till och med se dem stå och röka där vid trappräcket
till ungdomsgården. Det är nästan så att jag —
inne i den här musiken — kan gå fram till dem.
Eller jag spelar en gammal LP med Supertramp och minns exakt hösten
1978…
Somliga musikminnen förvaras särskilt djupt. En konsert i Yxnerums
kyrka våren 1970: barnkörens kristallklara stämmor i ”Maria
går bland törnrossnår” och den avslutande Bach-konserten
med flöjt och violin i solistrollerna. Hur jag liksom svävade
av lycka inför detta. Eller Budapest 1984: den förtätade
stämningen i Lizt-konservatoriets stora konsertsal när Sibeliuskvartetten
spelade, eller den varma, disiga höstkväll 1989 då Prags
stråkkvartett framträdde i en rokokovilla med utsikt över
floden — alltsammans med en så gnistrande klarhet och innerlighet
att flera i publiken efteråt satt och grät.
Musikupplevelser är känsloupplevelser — som sådana
lever de sitt eget liv. Ofta förstärks den grundstämning
vi redan har när vi kommer till en konsert. (På samma sätt
som alkohol sägs göra den ledsne mera ledsen och den glade ännu
gladare.)
Det man lyssnar till när man är förälskad kan fastna
särskilt djupt. Man får sin ”egen” musik.
Känner man sig till freds och öppen får man ut mer av
en konsertupplevelse än om man känner sig illa till mods; kanske
bekymrad, trött eller stressad. Musiken speglar i hög grad oss
själva. Vi hör det vi känner oss som.
Man kan vara mer eller mindre mottaglig — samtidigt talar musiken
till oss på en frekvens där vi i någon mening alltid
är skyddslösa. Murar rasar — man kan känna oväntad
glädje, kanske få lust att dansa. Man kan lyssna till musiken
som till en underbar dikt.
Visst, man kan sitta på en konsert och lyssna litet pliktskyldigt,
i värsta fall nästan motvilligt — men så, med ens,
händer något, och helt oförhappandes dras man med —
som om man öppnades för musiken och trädde in i den.
Det behövs inte en enastående tolkning av någon stor
symfoni. Det kan räcka att en viss passage berör; att något
görs oväntat bra eller medryckande: att musiken plötsligt
griper tag i en.
Det kan räcka med några pianotoner från ett halvöppet
fönster medan man gör förbi på gatan nedanför.
Och genast kan man känna sig oförklarligt lycklig.