I gränslandet mellan livet och döden
Av Björn Gustavsson

FOTO: MATHIAS JOHANSSON

Etienne Glaser i Lars Noréns pjäs "Stilla vatten".

”Den här pjäsen är ju bara fragment, som om den vore sönderklippt”, säger i programbladet Lars Norén i samtal med Pia Forsgren, chef för Judiska teatern i Stockholm, dit Norén alltså förlagt premiären på sin ”Stilla vatten” — en av flera pjäser skrivna under senare år med döden som sammanbindande tema.

Föreställningen utspelas i ett ingenmansland — i en egenartad svävning mellan liv och död. Ena stunden är pjäsens glammande middagssällskap högst samtida, högst levande; i nästa stund får man känslan av att de medverkande redan avlidit och nu träffas för att pussla samman minnesfragment och rekapitulera en jordisk tillvaro som redan tagit slut. Det är som om dessa människor vore levande i döden — eller döda mitt i livet.

Och vem är den objudne gästen, den askgrå Jonas? Är han med sin mörka silhuett i periferin måhända att betrakta som en kall fläkt från dödsriket? Är han inkarnationen av de andras dödsmedvetande?

”Stilla vatten”, med urpremiär i Berlin häromåret, genomsyras av en plågsam insikt om livets flyktighet men också, inte minst, av en identitetsproblematik, som länge funnits i Noréns dramatik men här ställs på sin spets. Våra identiteter framstår i ”Stilla vatten” som lika tillfälliga boningar som våra kroppar. ”Är det jag som heter Jonas?” frågar pjäsens Jonas.

De sju personerna — ett tvärsnitt ur en intellektuell, välbärgad medelklass — ältar olika slags förluster. Förlust av kärlek, förlust av lycka, förlust av ungdom, förlust av släktingar som dött. Flera av pjäsens personer är av judisk börd och lever - efter Auschwitz — med förhöjd insikt om utsatthet.
Lars Norén regisserar själv sitt manus och gestaltar skeendet på en nästan tom scen, där fondens bokhyllor lika gärna kan betraktas som ett krematorium. Vattenglas syns sida vid sida med urnor: liv intill död…

Precis som när Norén iscensatte sin November på Det norske teatret härom året dominerar en uppbruten, stiliserad form — en renodling som passar väl samman med en text som mindre ägnar sig åt gestaltning i vanlig mening utan snarare förvandlats till ett slags undersökande av inte bara teaterns gränser — utan också av språkets: i vad mån är språklig kommunikation alls möjlig?

Samtalet mellan de medelålders paren har en biton av avvaktan: å ena sidan lust att meddela sig med de andra; å andra sidan en tendens att sluta sig och i stället hänge sig åt ett ytligt konverserande. Konversationen fladdrar norénskt mellan trivialiteter och fundamentala spörsmål. Alla dessa brottstycken bildar en fresk som av livet självt: vardagliga små bitar som tillsammans bildar något större. Allvaret blir hängande i luften; samtalen havererar i raljanta salongskvickheter och det man egentligen ville prata om ackumuleras, kanske läcker ut i små monologer.

Det är som om dessa tragikomiskt kvicka samtal utspelas i ett språkligt brus som omöjliggör gängse dialog. Samvaron imploderar i en olycksbådande babylonsk språkförbistring — som endast här och var ger vika; som i den underbara scenen med judisk musik — eller den långa fina dialogen mellan bröderna, där drömmen om ett slags gemenskap tar form.
Vilka är vi — och vad har vi att säga varandra? ”Stilla vatten” är strukturerad som en mollstämd symfoni där vissa teman återkommer och där atonala virvelstormar växlar med lugna passager där Noréns lyriska geni firar nya triumfer.

Föreställningens avklarnade yta, experimentella form och underliggande filosofiska frågeställningar smälter samman till stor konst inte minst tack vare en underbart samspelt ensemble, där högst olikartade skådespelare ger iscensättningen en bred färgskala. Etienne Glaser kvicka ironier sveper som ett ensamt fyrljus över en mörk sorg, Charlotta Larsson gör kongenialt en kvinna vars tomhetskänsla förvandlat henne till stelnad stereotyp, Stefan Sauk spelar mästerligt en man vars kärlekssorg anas som en vulkanisk oberäknelighet, Bengt C W Carlsson gör en psykiater med en psykopats potentialer, Annika Hallin är som klippt och skuren att spela en neurotisk, livshungrig Norénkvinna, Eva Millberg gestaltar en uppgivenhet ojämnt balanserande mot döden själv — och Per Burell uppvisar stor elegans vad gäller insikten om att hushålla med en rolls möjligheter.