ÅRGÅNG 4 NUMMER 6 — 22 OKTOBER 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Vem gagnas av offentliga hängningar i dag?
Några funderingar med anledning av den senaste tidens händelser
Av Måna Berger

DEBATT
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Vad hände med sekretesslagen? Pressetiken? Känslan för allmän anständighet? Eftersom jag nyss läst en historisk roman från 1400-talets Italien, där offentliga hängningars dämpande inverkan på en folkmassa beskrivs, kan jag inte låta bli att undra vad vi håller på med. På den tiden hängdes den (förmodligen ganska godtyckligt) dömde och hans kropp styckades sedan och spreds ut över staden; en arm här, ett ben där. I dag hängs den av kvällsdrakarna redan dömde ut på löpen, långt innan hans skuld bevisats i rätten, och hans privatlivs mest intima detaljer säljs ut. Drevet går, men inte efter sanningen. Den säljer inte lika bra som sensationsmakeri och smygläckande information från källor som egentligen lyder under tystnadsplikten. Ett ord här, ett ord där. Vem kollar sanningshalten? Vem ägnar anhörigas integritet och känslor en tanke? Vem hinner nyansera, när deadline är nu och konkurrenten kanske ligger steget före? Cynismen anas i undertexten; det lönar sig bättre att betala ett eventuellt skadestånd efteråt. Det är kränkande även mot läsarna, och kränkande mot tryckfrihetstanken. Men vi köper och läser, ryser och diskuterar med varandra. Den redan slarvigt sållade informationen antar vilda proportioner, vi vill ha mer, veta allt, bearbeta det hemska som hänt, delta och ta avstånd. Konsumenterna, alltså vi, är pressens uppdragsgivare, det ska inte glömmas bort i sammanhanget.

Psykiatrin har kritiserats, med visst fog men ofta onyanserat. ”Den” släpper ut ”tickande bomber” på gatorna, hävdas det i svepande ordalag. Många psykiskt sjuka känner sig orättvist stämplade och har följaktligen reagerat. Med rätta, för givetvis är man är inte en ”tickande bomb” enbart för att man har ont i själen, det ska mycket mer till. Men detta ”mycket mer” tornar upp sig som en växande skugga i samhället, där nya kärva besparingskrav, som slår hårt mot de redan utsatta, aviseras. Där barn far illa och drogerna, gamla och nya sorter, flödar och missbruket går allt lägre ner i åldrarna. Där skolans resurser urholkats samtidigt som de särskilda behoven bara växer och lärarna sliter ut sig. Där våldet blir allt råare och människor med trauman vi inte kunnat föreställa oss förgäves söker hjälp. Där ungdomar aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden medan medelålders som har arbete ”går in i väggen” på grund av stress och för hög arbetsbelastning. Där ohälsotalen och långtidssjukskrivningarna ökar. Samhällsklimatet har hårdnat, under knapphetens kalla stjärna, och som en följd av det slås allt fler ut.

Det finns alltid en viss procent människor som lider av psykisk ohälsa i ett samhälle, en grupp som har existerat och förmodligen kommer att existera, på grund av medfödd skörhet i den själsliga konstitutionen och miljöbetingade belastningar, tragiska familjeomständigheter och så vidare. Den kategorin har inte blivit mer våldsbenägen än förr och begår sällan våldshandlingar, bortsett från det våld de riktar mot sig själva i form av suicidförsök eller hälsovådligt beteende. När det talas om ”tickande bomber” åsyftas sannolikt personer med en psykiatrisk diagnos i kombination med ett missbruk, så kallade dubbeldiagnoser. Det är en grupp som växer i dag och samtidigt blir i genomsnitt yngre. Bidragande orsaker nämnde jag ovan. Men inte heller bland dubbeldiagnoserna är majoriteten våldsbenägen. De allra flesta far illa med sig själva, och skadar indirekt sina närmaste. Resurserna för att effektivt vårda och behandla dubbeldiagnoser är redan nu otillräckliga och det är både beklagligt och oacceptabelt, för dem och för samhället i övrigt. För en tid sedan läste jag någonstans att psykiskt lidande är det enda som avvisas av vården. Ingen blir hemskickad med brutet ben eller hjärtinfarkt. Men en trasig själ kan avvisas. Det är djupt inhumant och ovärdigt, och det leder till oöverblickbara konsekvenser. En missbrukande, missbrukad människa, som inte får den vård han eller hon behöver kan, jag säger kan, i värsta fall förvandlas till vad medierna kallar en ”tickande bomb”. Inte alltid. Många går stilla under i tysthet och skapar inga rubriker. Men några begår under inflytande av drogutlösta psykoser eller i en känsla av djup kränkning handlingar som för en tid ger eko på löpsedlarna och skapar debatt om psykiatrins tillkortakommanden. Frågan är då vad debatten leder till och hur länge intresset för den psykiatriska vården hålls levande, när nyhetsvärdet klingat av? Och om det inte är i senaste laget att ropa på tvångsvård av vuxna människor som redan på mellanstadiet i skolan försvunnit in i drogdimmorna?

Jag nämnde tidigare besparingskrav. Besparingar och nedskärningar hänger just nu som ett damoklessvärd över kommuner och landsting och det öppnar skrämmande framtidsperspektiv. Inte minst för psykiatrin. Den rymmer inom sig många olika specialistkompetenser, men generellt har den aldrig varit någon gyllene karriärstege. Det ger låg status att arbeta i psykiatrin. De stora anslagen till forskning och vidareutveckling landar inte där. Visionärerna får söka sig till andra områden eller ge upp. Bland vårdyrken råder också en hierarki och på det lägsta golvet jobbar psykiatrins fotfolk med ett Sisyfosarbete: att med sinande resurser försöka hjälpa dem som har det allra värst ställt i samhället. Från golvet ser man rakt ut i verkligheten. Den ser uppriktigt sagt för jävlig ut.

Frågan är, vem gagnas av offentliga hängningar år 2003? Blir vi lugnade, avledda, låter vi bli att ställa relevanta frågor till beslutsfattarna om vad som bäst behövde prioriteras när samhällsskutan kränger och brottsjöarna slår in? Vart tar de övergripande perspektiven vägen?


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

 

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat