Vad hände med sekretesslagen? Pressetiken?Känslan
för allmän anständighet? Eftersom jag nyss läst en historisk
roman från 1400-talets Italien, där offentliga hängningars
dämpande inverkan på en folkmassa beskrivs, kan jag inte låta
bli att undra vad vi håller på med. På den tiden hängdes
den (förmodligen ganska godtyckligt) dömde och hans kropp styckades
sedan och spreds ut över staden; en arm här, ett ben där. I
dag hängs den av kvällsdrakarna redan dömde ut på löpen,
långt innan hans skuld bevisats i rätten, och hans privatlivs mest
intima detaljer säljs ut. Drevet går, men inte efter sanningen.
Den säljer inte lika bra som sensationsmakeri och smygläckande information
från källor som egentligen lyder under tystnadsplikten. Ett ord
här, ett ord där. Vem kollar sanningshalten? Vem ägnar anhörigas
integritet och känslor en tanke? Vem hinner nyansera, när deadline är
nu och konkurrenten kanske ligger steget före? Cynismen anas i undertexten;
det lönar sig bättre att betala ett eventuellt skadestånd
efteråt. Det är kränkande även mot läsarna, och
kränkande mot tryckfrihetstanken. Men vi köper och läser, ryser
och diskuterar med varandra. Den redan slarvigt sållade informationen
antar vilda proportioner, vi vill ha mer, veta allt, bearbeta det hemska som
hänt, delta och ta avstånd. Konsumenterna, alltså vi, är
pressens uppdragsgivare, det ska inte glömmas bort i sammanhanget.
Psykiatrin har kritiserats, med visst fog men ofta onyanserat. ”Den” släpper
ut ”tickande bomber” på gatorna, hävdas det i svepande
ordalag. Många psykiskt sjuka känner sig orättvist stämplade
och har följaktligen reagerat. Med rätta, för givetvis är
man är inte en ”tickande bomb” enbart för att man har
ont i själen, det ska mycket mer till. Men detta ”mycket mer” tornar
upp sig som en växande skugga i samhället, där nya kärva
besparingskrav, som slår hårt mot de redan utsatta, aviseras.
Där barn far illa och drogerna, gamla och nya sorter, flödar och
missbruket går allt lägre ner i åldrarna. Där skolans
resurser urholkats samtidigt som de särskilda behoven bara växer
och lärarna sliter ut sig. Där våldet blir allt råare
och människor med trauman vi inte kunnat föreställa oss förgäves
söker hjälp. Där ungdomar aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden
medan medelålders som har arbete ”går in i väggen” på grund
av stress och för hög arbetsbelastning. Där ohälsotalen
och långtidssjukskrivningarna ökar. Samhällsklimatet har hårdnat,
under knapphetens kalla stjärna, och som en följd av det slås
allt fler ut.
Det finns alltid en viss procent människor som lider av psykisk ohälsa
i ett samhälle, en grupp som har existerat och förmodligen kommer
att existera, på grund av medfödd skörhet i den själsliga
konstitutionen och miljöbetingade belastningar, tragiska familjeomständigheter
och så vidare. Den kategorin har inte blivit mer våldsbenägen än
förr och begår sällan våldshandlingar, bortsett från
det våld de riktar mot sig själva i form av suicidförsök
eller hälsovådligt beteende. När det talas om ”tickande
bomber” åsyftas sannolikt personer med en psykiatrisk diagnos
i kombination med ett missbruk, så kallade dubbeldiagnoser. Det är
en grupp som växer i dag och samtidigt blir i genomsnitt yngre. Bidragande
orsaker nämnde jag ovan. Men inte heller bland dubbeldiagnoserna är
majoriteten våldsbenägen. De allra flesta far illa med sig själva,
och skadar indirekt sina närmaste. Resurserna för att effektivt
vårda och behandla dubbeldiagnoser är redan nu otillräckliga
och det är både beklagligt och oacceptabelt, för dem och för
samhället i övrigt. För en tid sedan läste jag någonstans
att psykiskt lidande är det enda som avvisas av vården. Ingen blir
hemskickad med brutet ben eller hjärtinfarkt. Men en trasig själ
kan avvisas. Det är djupt inhumant och ovärdigt, och det leder till
oöverblickbara konsekvenser. En missbrukande, missbrukad människa,
som inte får den vård han eller hon behöver kan, jag säger
kan, i värsta fall förvandlas till vad medierna kallar en ”tickande
bomb”. Inte alltid. Många går stilla under i tysthet och
skapar inga rubriker. Men några begår under inflytande av drogutlösta
psykoser eller i en känsla av djup kränkning handlingar som för
en tid ger eko på löpsedlarna och skapar debatt om psykiatrins
tillkortakommanden. Frågan är då vad debatten leder till
och hur länge intresset för den psykiatriska vården hålls
levande, när nyhetsvärdet klingat av? Och om det inte är i
senaste laget att ropa på tvångsvård av vuxna människor
som redan på mellanstadiet i skolan försvunnit in i drogdimmorna?
Jag nämnde tidigare besparingskrav. Besparingar och nedskärningar
hänger just nu som ett damoklessvärd över kommuner och landsting
och det öppnar skrämmande framtidsperspektiv. Inte minst för
psykiatrin. Den rymmer inom sig många olika specialistkompetenser, men
generellt har den aldrig varit någon gyllene karriärstege. Det
ger låg status att arbeta i psykiatrin. De stora anslagen till forskning
och vidareutveckling landar inte där. Visionärerna får söka
sig till andra områden eller ge upp. Bland vårdyrken råder
också en hierarki och på det lägsta golvet jobbar psykiatrins
fotfolk med ett Sisyfosarbete: att med sinande resurser försöka
hjälpa dem som har det allra värst ställt i samhället.
Från golvet ser man rakt ut i verkligheten. Den ser uppriktigt sagt
för jävlig ut.
Frågan är, vem gagnas av offentliga hängningar år 2003?
Blir vi lugnade, avledda, låter vi bli att ställa relevanta frågor
till beslutsfattarna om vad som bäst behövde prioriteras när
samhällsskutan kränger och brottsjöarna slår in? Vart
tar de övergripande perspektiven vägen?
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.