CAFÉ
CRÈME I VÅR
A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman
I N T R Y C K
Första bilden från Mars!
P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet
P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven
Dylen såg nästan
nöjd ut
Av Andreas Hedberg
| KONSERT |
| • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • |
| Bob
Dylan Globen |
Åskådarna på parkettplats reser sig som en samling extatiska læstadianer till inledningsraderna av "Things Have Changed". Tjogtals rusar fram mot scenen för att vittna om sin hängivelse. Det skriks, slamras och snubblas över stolar som om det gällde en sopptilldelning under 1930-talets depression. Bara tjugo minuter senare går Bob Dylan av Globens scen. Ett oartikulerat muller av förvåning sprider sig bland raderna av sammanlänkande väntsalsstolar. Den tunnhåriga mannen med beige skjorta och spräcklig slips slänger ett misstroget ögonkast på sitt guldglänsande armbandsur. Det har inte alls gått tjugo minuter. Det har gått en och en halv timma."A worried man with a worried mind
No one in front of me and nothing behind"
Bob Dylan inleder kvällen vid elpianot. Han verkar ha roligast där. Under den instrumentala introduktionen till "Highway 61" hänger han visserligen på sig gitarren men ångrar sig och går tillbaka till klaviaturen. Intrycket av de första tre låtarna är bluesrock, bluesrock och bluesrock. Fyramannabandet gör vad de ska. Ett klagande gitarrsolo. Ett tvåtakters trumsolo. Snyggt och rätt. Men knappast spännande.
Med "It's Alright Ma' (I'm Only Bleeding)" ändras något. Konserten blir plötsligt mer intressant, kanske för att publiken känner igen 60-talslåtarna bättre. Sedan kommer "Boots of Spanish Leather" och därefter inleds det musikaliska väckelsemötet med "Things Have Changed".
Dylan gör sig bäst med gitarren och munspelet. Han använder paradinstrumenten mer efterhand och andra halvan av konserten påverkar tidsuppfattningen på ett märkligt vis. Det kommer som en överraskning när bandet lämnar scenen och teknikern släcker lamporna. En blonderad kvinna i ärmlös skinnblus ställer sig i mittgången och applåderar energiskt med händerna över huvudet. Hennes leende når ända upp till de piercade öronsnibbarna. Hon är inte orolig.
Och visst kommer han igen. "Like a Rolling Stone" blir andra extranummer och den stående publiken sjunger med. En fjortonårig grabb står och studsar bredvid sin flintskallige far i 55-årsåldern. Doften från ljudteknikerns rökelsekärl hänger blöt och tung över parketten. Ytterligare någon springer fram mot scenen, trots vakternas stränga förbud. Plötsligt blir Dylan så bra som han kan vara. Efter den avvaktande inledningen med en del slentrianmässiga arenaversioner känns extranumren som ett betydligt mer prunkande uttryck för legendens skapelseförmåga.
När publiken applåderar för
ett femte extranummer ställer
sig Bob Dylan längst fram på scenen och överblickar för
första gången den enorma lokalen. Han ser nästan nöjd
ut och står kvar någon halvminut för att lyssna till jublet.
Sedan går han av scenen för sista gången. Utan ett ord. 
Låtlista:
Extranummer:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
Webbredaktör: Lydia Duprat
