Thaïs Machado-Borges föreläser om brasilianska tevesåpor.	foto: lydia Duprat

Med huvudet fullt av vetenskap
Av Lydia Duprat

Aula Magnas foajé sjuder av liv denna torsdagsmorgon som inleder årets upplaga av Forskardagarna. Det är svårt att tränga sig igenom folkhavet som i mångt och mycket består av mellanstadiebarn och gymnasieungdomar. Vuxna finns förvisso också på plats, unga vuxna och mogna vuxna, äldre gråhåriga damer och herrar. Just de äldre tillhör nog Forskardagarnas trognaste publik, det är de som återkommer år efter år, bevistar föredrag efter föredrag, ställer frågor – inte sällan initierade sådana. Intresserar sig för vetenskap, hänger med i utvecklingen.

Rektor Gunnel Engwall hälsade välkommen för en stund sedan och därefter var det dags för programmet Fråga forskare i Aula Magnas vänstra hörsal. Under 50 minuter kunde folk ställa frågor till forskare inom en mängd olika discipliner som till exempel zoologi, fysik, etnologi, molekylärbiologi etc.

Snart börjar dagens första föredrag. Fyra föredrag hålls samtidigt i olika hörsalar och de pågår vardera i 35 minuter, med frågestund inräknad. Ibland blir folk splittrade, de har sin håg till två eller fler tidsmässigt konkurrerande föredrag. Några föredrag, förmodligen de som antas dra till sig störst publik, ges två eller tre gånger under Forskardagarna, men de flesta ges en enda gång antingen under torsdagen, fredagen eller halva lördagen.

Jag väljer föredraget om prästerskapet i 1600-talets Sverige. Det äger rum i en rätt liten hörsal, Bergsmannen. Lokalen är fullsatt och flertalet åhörare är antingen skolbarn från Sonja Kovalevsky-skolan eller gymnasister från Internationella gymnasiet. Föreläsaren, en dam vid namn Febe Crafoord, är idéhistoriker och disputerade nyligen med sin avhandling om prästerskapet som bärare av en ideologi som både var religiös och politisk.

Med hänsyn till publikens ålderssammansättning lägger hon fram texten så pedagogiskt som möjligt i början men efterhand blir föredraget likväl allt mindre genomskådligt och kärnfullt och i stället allt lösare i kanterna. Mellanstadiebarnen verkar uttråkade men gymnasisterna är på hugget och två unga killar ställer relevanta frågor i anslutning till föredraget.

I rasten efter föreläsningen om prästerskapet träffar jag på två killar från Sonja Kovalevsky-skolan. De har bevistat föredraget ”Information och identitet” av statsvetaren Lucas Pettersson i höger hörsal och verkar misslynta. Jag undrar vad de tyckte om föreläsningen. Var den intressant?

- Definitivt ingenting för oss, svarar den ena grabben medan den andra skakar på huvudet.

De tittar längtansfullt på världen utanför det stora glasfönstret och ser ut att vilja befinna sig någon helt annanstans.

Nästa föredrag går under titeln ”Påverkar människan jordens klimat”? Föredraget hålls i höger hörsal, en riktig föreläsningssal den här gången och Aula Magnas största. Intresset är som väntat stort, människor intresserar sig för väder och klimat i allmänhet och för eventuella klimatförändringar i synnerhet.

Snöpligt nog handlar föreläsningen inte om växthuseffekten och den globala uppvärmningen utan om hur mänskliga utsläpp av aerosolpartiklar i atmosfären påverkar molnens egenskaper vilket har en avkylande effekt.

Några stolar bort sitter en gymnasiekille och knäpper foton med sin mobiltelefon. Hans kamrat verkar betydligt tröttare, han ligger med pannan lutad mot skrivskivan. Två gymnasietjejer tycks däremot väldigt intresserade av föredraget, de kommenterar det sinsemellan och för anteckningar.

Förmiddagens sista föreläsning för min del blir ”Celler i farten” av Maria Nyåkern Meazza. Den handlar om de mekanismer som möjliggör för cellerna att röra på och förflytta sig. Föreläsaren visar ett flertal bilder, diagram och filmsnuttar. Det är ett fängslande föredrag som emellertid snart blir tämligen esoteriskt och därmed mindre intressant för lekmannen.

Lunchföredraget skippar undertecknad till förmån för en snabblunch. Eftermiddagen inleds med ett föredrag om brasilianska såpor. Föreläsaren, socialantropologen Thaïs Machado-Borges, berättar att de brasilianska såporna utgör en gemensam kulturell referensram för stora delar av den brasilianska befolkningen. De sänds ut till hela landet, sex dagar i veckan och ses av cirka 40 miljoner tittare varje dag. Undertecknad, som också är född och uppvuxen i Brasilien, är benägen att hålla med. Kväll efter kväll sitter folk som fastklistrade framför sina teveskärmar och glor på ”telenovelas”: besökare eller kontaktsökande per telefon göre sig icke besvär under denna tid på dygnet.

Machado-Borges framhåller att tevepubliken inte bara diskuterar händelserna och intrigerna i såporna utan använder dem för att reflektera över ämnen som klasstillhörighet, kropps- och skönhetsideal samt interagera med ett ständigt flöde av impulser och idéer.

Ytterligare två föredrag hanns med under denna torsdag: Eva Mintens ”Romarnas syn på barn” och Gunilla Erikssons ”Vad åt man egentligen på stenåldern?”.

Enligt Minten är det en myt att antikens vuxna inte hyste varma känslor för sina barn och heller inte brydde sig om dem. Eva Minten har undersökt gravstenar och sarkofager som tillhört barn och på dessa funnit bilder på barn och vuxna inhuggna, ofta tillsammans med en gravinskrift. Både bilderna och inskriptionen vittnar om romarnas inställning till barn men även till begreppet barndom: barnen återgivs noggrant och inte sällan har de med sig sina leksaker eller sitt favoritdjur. I inskriptionen kan man läsa om hur djupt barnen sörjs av sina föräldrar.

Arkeologen Gunilla Eriksson å sin sida desavouerar alla teorier om den ”naturliga” stenåldersdieten som varit i omlopp de senaste åren. Hon framhåller att förespråkarna för den sortens kosthållning saknar alla kunskaper i ämnet och därför inte kan uttala sig om vad som är naturligt eller inte. Gunilla Eriksson visar genom kemiska analyser på skelettben att folks matvanor i Sverige och Lettland för mellan 10 000 och 4 500 år sedan varierade stort, och att variationen främst är avhängig av kulturella faktorer. På samma sätt som vi i dag inte äter allt som går att äta – hundar och katter exempelvis - gjorde människorna i stenåldern heller inte det. De undersökta skeletten åt sälar och ingenting annat!

Det är lika tröttande som det är roligt att tillbringa en hel dag på Forskardagarna. Här har man ränt som en skållad råtta från det ena föredraget till det andra ända sedan morgonen, huvudet är sprängfyllt med vetenskap och magen tom. Det är lätt att glömma bort att äta ordentligt, man fyller på energidepåerna med det som bjuds, i det här fallet kaffe och småkakor, eller det man köper i automaterna, läsk eller godis.

Evenemanget är välorganiserat, fina programbroschyrer delas ut i riklig mängd, funktionärerna är många, fikat står framdukat under hela dagen. Visst kaos uppstod ändå på morgonen inför de inledande föredragen när folk skulle hitta till de respektive salarna, och man frågar sig: är det ofrånkomligt? Ett litet schema över Aula Magna skulle möjligen kunna råda bot på förvirringen.

Föredragshållarna var överlag duktiga, de hade alla ett pedagogiskt upplägg och gjorde sitt bästa för att åskådliggöra sina ämnen för lekmannapubliken. Det lyckades inte alla gånger, men ansatsen fanns där, vilket är det väsentliga. Föredragsämnena var som alltid mycket varierande vilket är styrkan med Forskardagarna: här finns det något av intresse för alla – utom möjligtvis mellanstadiebarn.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.