Nummer 4 - 23 oktober 2000

Prosa

Present till Arafat

Hagaparken är stor, så det är inte så konstigt om jag fick ont i benen. Jag gick över parken, kors och tvärs, jag vet inte hur många gånger i jakt på givmilda människor.

Det var en strålande vårdag, och det tyckte jag var tur i oturen. När man nu som jag måste gå så mycket och samma sträckor flera gånger om var det åtminstone bra om man fick göra det i majsol och till fågelkvitter i stället för i regn och rusk.

De flesta människor ställde sig frågande till kollekten, de verkade skeptiska över dess ändamål, men många var de ändå som reagerade positivt på mitt initiativ och som öppnade börsen av hela hjärtat. Jag fick tillfälle att språka med ett flertal mycket förekommande äldre herrar som alla undrade hur det kom sig att just en sådan näpen ung kvinna som jag hade tagit på mig den otacksamma uppgiften att i stilettklackar gå omkring på en sån stor park för att samla till en present till den store Arafat. "Han är min idol", slank det ur mig innan jag hann tänka mig för. Saken är den att det här ingalunda rörde sig om ett enkvinnasprojekt även om initiativet som sagt vad mitt. Vi var ett helt gäng entusiaster bakom och framför idén, det vill säga i detta nu gick fler än jag på Stockholms olika parker och tiggde pengar till detta stora och ärevördiga ändamål.

"Kan herrskapet tänka sig avstå litet pengar för en god sak? Jag samlar nämligen in pengar till en födelsedagspresent till den store Yassir Arafat", sa jag gång på gång utan att skämmas det minsta. Jag har nämligen skinn på näsan. Jag är dessutom känd för att ha viss sinne för humor, varför jag ibland sa:

"Kan herrskapet tänka sig lätta på börsen till förmån för en god och rättvis sak? Jag samlar nämligen in pengar…"

Det var värst vad mycket blickar jag fick från i synnerhet ålderstigna herrar. Tanterna som gick bredvid och inte sällan hjälpte dem att ta sig fram blängde på mig, ibland ilsket. Jag fattade ingenting. Vad hade jag gjort dem? Jag bad inte att få ligga med deras män, Gud bevare mig förresten, jag bad bara om lite pengar till en stor och viktig sak. Visserligen hade jag kortkort på mig, men det har jag för övrigt för jämnan, och vad spelar det för roll? Inte kan jag väl hjälpa att jag har snygga ben och är ung och attraktiv. Det är en del av jobbet, de borde fatta det om något.

En dam i 40-årsåldern som gick mot strömmen och alltså var vänlig frågade mig vad vi hade tänkt oss köpa för present till den store palestinske ledaren. Jag svarade förstås att det berodde på hur mycket kollekten gav, men att vi visserligen hade funderat på någonting i klass med en guldpenna (med tanke på hur ofta Arafat ändå skriver under olika avtal) eller en Volvo. Han skulle säkert uppskatta en Volvo, tror inte tanten det? Men när jag sa det blev tanten av någon anledning sur och stängde plånboken med ett knäpp utan att skänka kollekten en enda krona. Jag har tänkt mycket på den saken, som faktiskt förbryllade mig en hel del, och jag har kommit fram till att hon kanske blev sur för att jag föreslog en Volvo och inte en SAAB. Svenska nationen är ju delad i två läger vad gäller preferenser för inhemska bilmärken. Det råder nästan lika mycket konkurrens mellan Volvomänniskor och SAAB-människor som mellan stockholmare och göteborgare har jag förstått. Säkert var tanten en SAAB-entusiast, och när jag sa Volvo var det alltså kört.

Förutom för de riktigt gamla herrarnas uppenbara uppskattning lyckades jag inte få särskilt mycket sympati för min sak någonstans. Är folk snåla eller känner de inte igen en hedervärd sak när de konfronteras med den? Man kan i alla fall inte påstå att de som promenerar på Hagaparken en vacker vårsöndag inte har råd att bidra med lite pengar till en ynka present till Yassir Ararat! Snåljåpar!

Jag lämnade Hagaparken till kraftig vårblåst efter många timmars osalig vandring när en plötslig vindpust fattade tag om min korta kjol och blåste upp den till skyarna. Två medelålders herrar med viss pondus passerade just då och skrattade förtjust. "Vi såg allt och mer därtill" sa de. Jag skrattade: "Ledsen att jag inte har vackrare trosor på mig!" Jag var inte det minsta generad, sådant här bekommer mig inte. I stället tänkte jag på den torftiga kollekten och hoppades innerligt att mina kolleger varit mer framgångsrika än jag.

När jag väl kommit hem kastade jag mig på telefonen och ringde till högkvarteren för att höra mig för hur det gått för de andra. Döm om min stora häpnad och besvikelse när jag hörde att det gått lika dåligt för dem med! Få hade visat sig förstående inför kollektens ändamål. En av mina manliga kolleger hade till och med fått utstå glåpord och hotelser! Allt som allt hade våra ansträngningar resulterat i ringa 1.427 kronor. Det är inte mycket att köpa en present för, i synnerhet inte till någon av Arafats kaliber.

"Vi går ut och dränker våra sorger för pengarna", föreslog Pelle, han som hade blivit kallad för antisionist och än värre saker och som hade behövt ta till benen när en annan hotade att slå honom på käften.

"Ja, det gör vi, sa vi andra. Vi kan skicka ett födelsedagskort till Yassir. Det är i alla fall bättre än ingenting."