Första sidan

Nummer 4 - 23 oktober 2000

 

 
 


Ledare

Tankar kring livet och döden
Av Lydia Duprat

Det var värst vad det har blivit kallt plötsligt. De senaste två dagarna har jag huttrat och litet senare i kväll tror jag att jag ska tända en brasa i kakelugnen.

Litet kallt har det känts även inuti mig. Min ena katt, den gamla och sjuka som jag skrev om i förra numret, har dött. Jag vet att det var bättre så, hon hade kommit till en återvändsgränd, till en punkt där det stod klart att hon inte längre hade en framtid, bara ett förflutet. Hon dog hemma, alldeles av sig själv efter att ha bitit mig i fingret i och med en sista spasm. Jag sörjde henne intensivt i två dagar och jag hoppas att jag får ett ärr på fingret som ett minne av henne.

Jag var så ledsen över hennes död att jag fick stanna upp och ifrågasätta min sorg. Visst älskade jag henne, men hon hade när allt kommer omkring levt ett förhållandevis långt liv (11 år) och utan tvekan även ett lyckligt sådant. Hon hade levt i trygghet, i stor komfort och till och med överflöd och varit en älskad familjmedlem. Så varför var jag nu så ledsen. Döden är ju en del av livet. Att dö hör liksom till. Vi ska alla dö en dag. Blablabla.

Det vet vi alla rent intellektuellt, men när någon människa - eller något djur - som vi håller av dör, blir döden något oerhört påtagligt, den blir på nytt till en känslomässig insikt. Plötsligt känner man i kroppen det som man hittills enbart vetat om: vi kommer alla att dö. Livet + döden = sant. Det ena finns inte utan det andra. Det vet vi nu - igen. Det försöker vi acceptera. Men vi känner ju bara till livet och fruktar döden eftersom vi ingenting säkert kan veta om den. Somliga är ateister, somliga tror på ett liv efter döden, det kvittar: ångesten inför döden drabbar alla utan åtskillnad. Döden är liksom för stort. För okänt. För slutgiltigt. Döden är ingenting att leka med.

Ändå är det många som leker med tanken att lämna jordelivet på eget bevåg, och det finns många som inte bara leker med tanken utan också iscensätter den. Om det handlar Arne Jarricks bok Hamlets fråga - en svensk självmordshistoria, som recenseras i detta nummer av Café Crème. Även om de flesta av oss nog är rädda för att dö finns ju dem som går döden till mötes alldeles frivilligt och i förtid. Varför de nu gör det är en fråga som Jarrick försöker besvara i sin bok. Han undersöker självmord under svensk tidigmodern tid och skildrar även hur samhället såg på självmord och självspillningar ända sedan antiken intill våra dagar.

Hösten är på sitt sätt ett slags symbol för döden, men samtidigt även för pånyttfödelse. Medan bladen faller förbereder sig träden för fullt (och liksom i hemlighet) för livets återkomst till våren. Jag tycker att våren är fullkomligt spektakulär, en livets fest, och min favoritfärg är grönt. Men jag gillar hösten också. Det är en tid för kontemplation och eftertanke, och också en tid då det känns naturligt och litet extra skönt att läsa bra böcker och besöka teatrar och biografer.

Det har vi på Café Crème gjort. Vi har varit på såväl bio som opera, och vi har läst böcker. Vi har även varit i kontakt med två kulturarbetande personligheter, dels Terry Pratchett som är en oerhört populär författare, dels Knut Larsson som inte är lika känd men vars konst gör ett märkligt intryck på åskådaren. Möt dem i detta nummer av Café Crème.

Njut av hösten. Njut av kulturen. Det är underbart att leva.

Lydia Duprat
Chefredaktör

 


Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème