Ledare
Tankar
kring livet och döden
Av Lydia Duprat
Det var värst vad det har blivit kallt
plötsligt. De senaste två dagarna har jag huttrat och litet
senare i kväll tror jag att jag ska tända en brasa i kakelugnen.
Litet kallt har det känts även
inuti mig. Min ena katt, den gamla och sjuka som jag skrev om i förra
numret, har dött. Jag vet att det var bättre så, hon hade
kommit till en återvändsgränd, till en punkt där
det stod klart att hon inte längre hade en framtid, bara ett förflutet.
Hon dog hemma, alldeles av sig själv efter att ha bitit mig i fingret
i och med en sista spasm. Jag sörjde henne intensivt i två
dagar och jag hoppas att jag får ett ärr på fingret som
ett minne av henne.
Jag var så ledsen över hennes
död att jag fick stanna upp och ifrågasätta min sorg.
Visst älskade jag henne, men hon hade när allt kommer omkring
levt ett förhållandevis långt liv (11 år) och utan
tvekan även ett lyckligt sådant. Hon hade levt i trygghet,
i stor komfort och till och med överflöd och varit en älskad
familjmedlem. Så varför var jag nu så ledsen. Döden
är ju en del av livet. Att dö hör liksom till. Vi ska alla
dö en dag. Blablabla.
Det vet vi alla rent intellektuellt, men
när någon människa - eller något djur - som vi håller
av dör, blir döden något oerhört påtagligt,
den blir på nytt till en känslomässig insikt. Plötsligt
känner man i kroppen det som man hittills enbart vetat
om: vi kommer alla att dö. Livet + döden = sant. Det ena finns
inte utan det andra. Det vet vi nu
- igen. Det försöker vi acceptera. Men vi känner ju bara
till livet och fruktar döden eftersom vi ingenting säkert kan
veta om den. Somliga är ateister, somliga tror på ett liv efter
döden, det kvittar: ångesten inför döden drabbar
alla utan åtskillnad. Döden är liksom för stort.
För okänt. För slutgiltigt. Döden är ingenting
att leka med.
Ändå är det många
som leker med tanken att lämna jordelivet på eget bevåg,
och det finns många som inte bara leker med tanken utan också
iscensätter den. Om det handlar Arne Jarricks bok Hamlets fråga
- en svensk självmordshistoria, som recenseras i detta nummer
av Café Crème. Även om de flesta av oss nog är
rädda för att dö finns ju dem som går döden
till mötes alldeles frivilligt och i förtid. Varför de
nu gör det är en fråga som Jarrick försöker
besvara i sin bok. Han undersöker självmord under svensk tidigmodern
tid och skildrar även hur samhället såg på självmord
och självspillningar ända sedan antiken intill våra dagar.
Hösten är på sitt sätt
ett slags symbol för döden, men samtidigt även för
pånyttfödelse. Medan bladen faller förbereder sig träden
för fullt (och liksom i hemlighet) för livets återkomst
till våren. Jag tycker att våren är fullkomligt spektakulär,
en livets fest, och min favoritfärg är grönt. Men jag gillar
hösten också. Det är en tid för kontemplation och
eftertanke, och också en tid då det känns naturligt och
litet extra skönt att läsa bra böcker och besöka teatrar
och biografer.
Det har vi på Café Crème
gjort. Vi har varit på såväl bio som opera, och vi har
läst böcker. Vi har även varit i kontakt med två
kulturarbetande personligheter, dels Terry Pratchett som är en oerhört
populär författare, dels Knut Larsson som inte är lika
känd men vars konst gör ett märkligt intryck på åskådaren.
Möt dem i detta nummer av Café Crème.
Njut av hösten. Njut av kulturen.
Det är underbart att leva.
Lydia
Duprat
Chefredaktör
|