|
Debatt
Lågvattenmärke
eller banbrytande framsteg?
Av Thomas
Lindqvist
Den senaste tiden har sett en debatt rörande
kvaliteten på den akademiska forskningen i Sverige. Debattens utgångspunkt
är den kritiskt granskande boken Högskolans lågvattenmärken
(Natur & Kultur 2000), i huvudsak författad av Docent Sven
Ove Hansson och fil. kand. Per Sandin. De avhandlingar som kritiseras
befinner sig enligt författarna i ett akademiskt gränsland.
Boken är sprungen ur det av Rådet för forskning om
universitet och högskolor sponsrade projektet Högskolan
vid vetenskapens gränsmarker, ett projekt som huvudsakligen koncentrerat
sig på forskning som behandlar sådant som i ett traditionellt
vetenskapligt perspektiv anses suspekt eller osannolikt, exempelvis parapsykologi
och telepati. Kritiken som riktas mot de granskade avhandlingarna är
främst av allmänvetenskaplig karaktär, där författarna
anses brista i elementära kunskaper om bl.a. statistik och vetenskapsteori.
Samtliga granskade avhandlingar passerade dock sin respektive fakultetsopposition
och betygsnämnds granskning, varpå författarna fick sin
doktorsgrad.
Tidningen Sökaren framträder
som den självklara försvararen av vad som måste få
kallas "alternativ" forskning i kraft av sin position som Sveriges kanske
främsta organ för alternativ tro. Sökarens chefredaktör
Sven Magnusson menar i sin recension av Högskolans Lågvattenmärken
att "det inte kan uteslutas att astrologin faktiskt planerats in i världen"
och att delar av kritiken som framförs helt enkelt är "önsketänkande
hos en skeptiker" och att "den grundsyn som skeptikerna utgår från
och som tycks bestämma deras ställningstaganden, torde vara
en ateistisk-materialistisk beskrivning av verkligheten". Sven Magnusson
menar vidare att kritikernas intellektuella bas är "den akademiska
skepsis som betvivlar existensen av medvetet skapande i universum". Vi
kunde nyligen se SVT:s vetenskapsmagasin Nova göra ett granskande
reportage om hur flera av dessa "alternativa" vetenskapsmän börjat
etablera sig på universitet runt om i Sverige. Delar av reportaget
kretsade kring arkeo-astronomen Göran Henriksson, vid Astronomiska
institutionen vid Uppsala universitet. Göran Henrikssons forskning
inriktar sig bl.a. på studiet av hällristningar och Henriksson
har funnit att flera av dessa är avbildningar av stjärnbilder
och andra himlafenomen. De slutsatser Henriksson drar av detta kritiseras
av vissa delar av forskarkåren för att vara alltför lättvindiga.
Henriksson anmälde programmet till Granskningsnämnden för
radio och TV. Snart gav sig Uppsala universitets informationsavdelning
in i debatten och angrepp de forskare som kritiserat Henriksson, och man
ifrågasatte t.o.m. huruvida författaren Sven Ove Hansson verkligen
är professor! (vilket han för övrigt obestridligen är).
När akademisk prestige står på spel är inget grepp
under bältet, särskilt inte när forskningsanslag ska distribueras.
Vad har då denna debatt fått
för följder? Röster har höjts som ropar efter bättre
kvalitetskontroll och att uppsatser på kandidat och magisternivå
måste tas på större allvar. Man menar att det finns krafter
utanför universitetets murar som tackar ödmjukast för den
vetenskapliga legitimitet som en uppsats eller avhandling ger deras intresseområde,
och kanske kan dessa akademiska texter rentav användas för att
"bevisa" företeelser som telepati och astrologi, till denna "suspekta"
skaras stora glädje. Sven Ove Hansson och hans medarbetare föreslår
ett nationellt kvalitetsråd som årligen granskar slumpvis
utvalda uppsatser. Det föreslås också att forskarutbildningarna
vid Sveriges universitet kompletteras med mer metodologi, filosofi och
vetenskapsteori, och man menar vidare att en av de främsta orsakerna
till problemen med "bristande kvalitet" är dålig handledning,
inte bara i det aktuella ämnet i sig utan även i val av ämne.
Få skulle väl sätta sig emot en kvalitetsgranskning av
akademiska arbeten vid Sveriges universitet, ingen tjänar på
att kvaliteten sänks. Vad man däremot kan fråga sig är
vilka konsekvenser en granskande institution får för den akademiska
kreativiteten. Få skulle våga satsa tid och pengar på
att forska i ämnen som gränsar till det kontroversiella om det
förelåg ens den minsta risk att ansträngningarna skulle
gå om intet för att slutsatserna inte föll i god jord
hos en kontrollgrupp bestående av ett par förmodligen till
åren komna granskare. Låt oss inte glömma att dagens
vetenskapliga värdegrund har uppkommit genom omvälvande förändringar
i synsätt, pådrivna av den med dåtidens ögon högst
kontroversiella forskningen kring människans och universums ursprung.
Då var den katolska kyrkan den stora bromsklossen, och all forskning
som på något sätt kontradikterade den heliga Bibeln krossades
urskiljningslöst. Vi har nu ett nytt vetenskapligt paradigm och om
vi överhuvudtaget har lärt oss något av historien låter
vi inte detta paradigm upphöjas till oantastlig sanning. För
jorden är rund, inte platt, och kanske, bara kanske, existerar det
något så märkligt i vår värld som telepati
och parapsykologiska fenomen. Hade inte det varit roligt så säg?
|