|
Läst
Nya
turer kring språket
Av Hans Aili
Ibland vaknar rebellen även i en halvsekelgammal
själ. Vid lunchbordet vill man till exempel fråga: "Närifrån
är den här korven?" men då vaknar Vän av språklig
ordning och säger tillrättavisande: "Närifrån! Det
ordet finns inte! Så kan man väl inte säga?!" Rebellens
svar är givet: "Jag har ju just sagt det. Klart det finns!" Då
går Vän av ordning till SAOL, alla ords moder, och finner att
ordet inte står där. Slutsats: det finns inte. Själv hävdar
jag att det finns och går att säga, eftersom jag precis använt
det och alla runt lunchbordet förstod vad jag menade.
Här blottas en urgammal konflikt mellan
två uppfattningar om språket, båda ständigt lika
levande. Språket står oss närmare än det allra mesta:
som kontaktledningen till alla runt omkring oss gör det oss till
människor bland människor. Att inte bli förstådd
är det värsta av allt. Förståelsen kräver därför
anpassning till andra människors förväntningar. Samtidigt
vill man uttrycka precis det man menar, även om ordbokens ordförråd
inte riktigt passar in eller grammatikens regler tycks en otillräckliga.
De två parterna i striden om språket kan kallas Normvännerna
och Iakttagarna. Normvännerna hävdar att språket måste
ha klara regler för orden och deras inbördes förhållande.
Normvännerna försvarar exempelvis svenskans långa sammansatta
ord och hävdar med rätta att en "svart hårig sjuk gymnast"
inte är samma sak som en "svarthårig sjukgymnast", att det
heter "Åt dem som ha skall varda givet" inte "Åt de som har
skall bli givet" och att adjektivet "dålig" kompareras "sämre,
sämst" inte "dåligare, dåligast".
Iakttagarna svarar att språket i
första hand finns i talet och att det utvecklar sig hela tiden, oavsett
vad regelmakarna skriver, att språkvetarens uppgift är att
lägga märke till vad som händer och analysera det, inte
att försöka styra det, och att hela idén med normering
är en sentida konstruktion, fastän allt skriftspråk från
äldre tid visar upp en rik och ogenerad stavningsvariation och en
mycket friare satslära.
Och eftersom båda sidor har rätt,
var och en från sin horisont, går striden oavlåtligt
vidare.
En som funderat så mycket på
den språkliga konflikten och har tagit ställning så klart,
att han skrivit en bok om det, är Fredrik Lindström, välkänd
som komiker i radio och tv. Hans bok har den provocerande titeln Världens
dåligaste språk. Tankar om språket och människan
idag. Hans perspektiv är dock inte komikerns utan språkvetarens
och språkhistorikerns: han är nämligen även doktorand
i nordiska språk. Han tar med oss på en tänkvärd
tur genom svenskan och visar hur mycket av våra förutfattade
meningar om språket som faktiskt inte håller i ett historiskt
perspektiv. Inte minst försvarar han livligt och skickligt det talade
språkets frihet gentemot skriften. Talspråket kom först
och svarade under tusentals år för människans behov av
att kunna samtala och berätta. Viktiga delar av det som vi idag kallar
litteratur existerade faktiskt länge som rent muntliga berättelser,
innan de nedtecknades. Samma sak gäller de äldsta svenska lagarna,
som lagmännen kunde utantill och kunde recitera i en mycket enhetlig
form, långt innan någon kom på tanken att de behövde
skyddas genom skriften. Konsten att skriva är en jämförelsevis
sen uppfinning: dess fördelar var uppenbara, eftersom endast skriften
gjorde det möjligt att kommunicera över stora avstånd
i rummet och tiden (vi kan ju läsa böcker av sedan länge
döda författare). Mindre uppenbara för oss är dess
nackdelar, duktiga skolbarn som vi alla varit: utan talspråkets
tillgång till den talandes mimik, varierande röstlägen
och livliga gester måste skriftspråket lita till ett strikt
system för stavning och språklära för att undvika
missförstånd. Detta regelsystem, som talspråket ofta
suveränt nonchalerar (Lindström ger utmärkta exempel ur
levande livet), har på senare tid börjat påverka det
vardagliga talspråket: vi tycks i allt större utsträckning
tala mer och mer som vi skriver, till och med så att vårt
uttal påverkas av hur orden stavas.
Denna skriftspråkets påverkan
över talspråket är en av de frågor som engagerar
Lindström mest och i alla fall jag känner stark sympati för
hans ställningstagande. Talspråket har alltid varit mer innovativt
än den mycket mer konservativa skriften, och det vore sannerligen
olyckligt om svenskan idag på allvar började gå åt
andra hållet. Men förhoppningsvis tar naturen ut sin rätt,
så att detta att tala som en bok inte blir allmänt förhärskande.
En annan sak som Lindström reagerar
mot med kraft är engelskans tilltagande makt över vårt
ordförråd. Han citerar en mängd lån – lyckliga och
olyckliga – och ger svenska alternativ. Dessvärre har engelskan en
sådan status hos oss nu, att det är svårt att se hur
tendensen ska kunna vändas. Att ett språk lånar ord av
ett annat är inte olyckligt i sig – hur skulle engelskan ha kunnat
skaffa sig sitt väldiga ordförråd om man inte oblygt lånat
från franska, latin och grekiska (och alla andra språk som
de engelsktalande råkat stöta på)? Isärskrivningarnas
besynnerliga följder får också många slående
exempel. Kort sagt: större mod och skapelselusta är vad svenskan
behöver, inte ett räddhågat beroende av engelskan.
Svenskan är nämligen inte – det
påpekar Lindström med skärpa gång på gång
– ett fattigt språk. För att bevisa sin tes radar han i små
insprängda spalter upp mängder av målande nybildningar
(så snart vi inte sysslar med angloamerikansk högteknologi
tycks vi nämligen fortfarande väldigt kreativa). Här ett
litet urval, som åtminstone jag inte hört förut (en kvinnlig
kollega påpekar att åtminstone ett av dem är väl
etablerat i damtidningarna), fastän de är så målande
att jag utan vidare begrep deras innebörd: provrumspanik, dökinteuppare,
ridbyxlår.
Läs själv! Boken är full
av härliga exempel och vettiga diskussioner och bör kunna tjäna
som en tankeställare och inspirationskälla för alla dem
som reflekterar över sitt eget språk.
Världens dåligaste språk
handlar mest om ordens uttal och betydelse. Språkets struktur får
däremot en ganska styvmoderlig behandling. Det är en aning synd,
för frågor om satsbyggnad och stil är långt ifrån
ointressanta. Inte minst det skrivna språket kommer mer till sin
rätt inom den diskussionen. Talspråket byggs upp av enkla huvudsatser,
ofta oavslutade. Men redan om man vill framföra en rolig historia
muntligt måste man ägna lite tid åt att skapa en genomtänkt
och sammanhängande struktur för sin berättelse, se till
att den nödvändiga inledningen inte blir så lång
att åhörarna tröttnar, samtidigt som man nogsamt sparar
själva poängen till allra sist. Vardagsspråkets hackande
stil duger därvid inte alls och, om den väcker skratt, är
det knappast på grund av poängen.
Än mer stilistiskt avancerad blir
den rent litterära berättelsen. Att läsa Frans G. Bengtssons
"Röde Orm" är inte bara att följa en spännande och
roande historia, det är också att möta ett lysande exempel
på en litterär berättarstil som vore otänkbar på
talspråk Samma kan sägas om Frank Hellers eller Piratens romaner.
Thukydides historia över det peloponnesiska kriget, Ciceros tal och
Livius romerska historia är (åtminstone på grekiska respektive
latin) exempel på en så utmejslad och högt driven prosastil,
att tanken svindlar när man inser, att de ursprungligen var tänkta
att framföras muntligen och uppfattas med hörseln, inte läsas
tyst med ögonen. Jag håller mig nu med avsikt till prosan,
eftersom det är svårt att hävda att poesi blir bättre
om man läser den tyst; snarare bör många dikter läsas
högt för att tränga riktigt djupt in. Eller rent av sjungas
till gitarr och munspel (nu tänker jag på Bob Dylan, men andra
kan säkert tänka sig andra skalder och andra instrument).
Min poäng är alltså, att
skriftspråket rymmer sina egna möjligheter, skilda från
talspråkets men ändå viktiga för vårt andliga
liv. Detta som motvikt mot den tes jag tyckt mig uppfatta hos Lindström,
exempelvis på sid. 58: "På det viset kan den tecknade filmen
överträffa verkligheten och man skulle, om man inte visste annat,
kunna säga att den är ‘bättre’, därför att där
kan hästar klättra i träd och flyga i luften och det kan
de inte i verkligheten. Men den jämförelsen håller förstås
inte, eftersom den tecknade filmen är tvådimensionell och underlägsen
verkligheten på alla andra plan. På samma sätt kan skriften
verka mycket bättre än på ett ytligt plan, med sin struktur,
överblickbarhet och tydlighet. Men den faller platt vid alla djupare
jämförelser."
Ett hårt omdöme, menar jag,
men Lindström är i praktiken trogen sin tes och skriver sin
bok på ett språk som närmast liknar lätt formaliserat
talspråk, huvudsakligen utformat som serier av huvudsatser. Titta
exempelvis på den första citerade satsen ovan! Hårt tuktad
av modersmålslärare i realskolan och latingymnasiet och stilistiskt
formad av åratals latinstudier skulle jag själv ha skrivit:
"På det viset kan den tecknade filmen överträffa verkligheten
och, om man inte visste annat, skulle man kunna säga att den är
"bättre", därför att hästar där kan klättra
i träd och flyga i luften, något som de inte kan i verkligheten."
Bättre eller sämre? Envar får
avgöra efter egen smak. Lindström har i vilket fall som helst
skrivit en tänkvärd bok i ett viktigt ämne, och jag är
helt med honom i det allra mesta han skriver. En riktig fullträff
får han för övrigt in i avsnittet "Hur talade man egentligen
förr?" (sid. 85), men de överraskningarna han levererar där,
dem överlämnar jag åt läsaren att njuta av.
Fredrik Lindström
Albert Bonniers förlag, 2000
Världens dåligaste språk
ISBN 91-0-057409-0
|
|