Första sidan

Nummer 4 - 23 oktober 2000

 

 
 


Läst

Nya turer kring språket
Av Hans Aili

Ibland vaknar rebellen även i en halvsekelgammal själ. Vid lunchbordet vill man till exempel fråga: "Närifrån är den här korven?" men då vaknar Vän av språklig ordning och säger tillrättavisande: "Närifrån! Det ordet finns inte! Så kan man väl inte säga?!" Rebellens svar är givet: "Jag har ju just sagt det. Klart det finns!" Då går Vän av ordning till SAOL, alla ords moder, och finner att ordet inte står där. Slutsats: det finns inte. Själv hävdar jag att det finns och går att säga, eftersom jag precis använt det och alla runt lunchbordet förstod vad jag menade.

Här blottas en urgammal konflikt mellan två uppfattningar om språket, båda ständigt lika levande. Språket står oss närmare än det allra mesta: som kontaktledningen till alla runt omkring oss gör det oss till människor bland människor. Att inte bli förstådd är det värsta av allt. Förståelsen kräver därför anpassning till andra människors förväntningar. Samtidigt vill man uttrycka precis det man menar, även om ordbokens ordförråd inte riktigt passar in eller grammatikens regler tycks en otillräckliga. De två parterna i striden om språket kan kallas Normvännerna och Iakttagarna. Normvännerna hävdar att språket måste ha klara regler för orden och deras inbördes förhållande. Normvännerna försvarar exempelvis svenskans långa sammansatta ord och hävdar med rätta att en "svart hårig sjuk gymnast" inte är samma sak som en "svarthårig sjukgymnast", att det heter "Åt dem som ha skall varda givet" inte "Åt de som har skall bli givet" och att adjektivet "dålig" kompareras "sämre, sämst" inte "dåligare, dåligast".

Iakttagarna svarar att språket i första hand finns i talet och att det utvecklar sig hela tiden, oavsett vad regelmakarna skriver, att språkvetarens uppgift är att lägga märke till vad som händer och analysera det, inte att försöka styra det, och att hela idén med normering är en sentida konstruktion, fastän allt skriftspråk från äldre tid visar upp en rik och ogenerad stavningsvariation och en mycket friare satslära.

Och eftersom båda sidor har rätt, var och en från sin horisont, går striden oavlåtligt vidare.

En som funderat så mycket på den språkliga konflikten och har tagit ställning så klart, att han skrivit en bok om det, är Fredrik Lindström, välkänd som komiker i radio och tv. Hans bok har den provocerande titeln Världens dåligaste språk. Tankar om språket och människan idag. Hans perspektiv är dock inte komikerns utan språkvetarens och språkhistorikerns: han är nämligen även doktorand i nordiska språk. Han tar med oss på en tänkvärd tur genom svenskan och visar hur mycket av våra förutfattade meningar om språket som faktiskt inte håller i ett historiskt perspektiv. Inte minst försvarar han livligt och skickligt det talade språkets frihet gentemot skriften. Talspråket kom först och svarade under tusentals år för människans behov av att kunna samtala och berätta. Viktiga delar av det som vi idag kallar litteratur existerade faktiskt länge som rent muntliga berättelser, innan de nedtecknades. Samma sak gäller de äldsta svenska lagarna, som lagmännen kunde utantill och kunde recitera i en mycket enhetlig form, långt innan någon kom på tanken att de behövde skyddas genom skriften. Konsten att skriva är en jämförelsevis sen uppfinning: dess fördelar var uppenbara, eftersom endast skriften gjorde det möjligt att kommunicera över stora avstånd i rummet och tiden (vi kan ju läsa böcker av sedan länge döda författare). Mindre uppenbara för oss är dess nackdelar, duktiga skolbarn som vi alla varit: utan talspråkets tillgång till den talandes mimik, varierande röstlägen och livliga gester måste skriftspråket lita till ett strikt system för stavning och språklära för att undvika missförstånd. Detta regelsystem, som talspråket ofta suveränt nonchalerar (Lindström ger utmärkta exempel ur levande livet), har på senare tid börjat påverka det vardagliga talspråket: vi tycks i allt större utsträckning tala mer och mer som vi skriver, till och med så att vårt uttal påverkas av hur orden stavas.

Denna skriftspråkets påverkan över talspråket är en av de frågor som engagerar Lindström mest och i alla fall jag känner stark sympati för hans ställningstagande. Talspråket har alltid varit mer innovativt än den mycket mer konservativa skriften, och det vore sannerligen olyckligt om svenskan idag på allvar började gå åt andra hållet. Men förhoppningsvis tar naturen ut sin rätt, så att detta att tala som en bok inte blir allmänt förhärskande.

En annan sak som Lindström reagerar mot med kraft är engelskans tilltagande makt över vårt ordförråd. Han citerar en mängd lån – lyckliga och olyckliga – och ger svenska alternativ. Dessvärre har engelskan en sådan status hos oss nu, att det är svårt att se hur tendensen ska kunna vändas. Att ett språk lånar ord av ett annat är inte olyckligt i sig – hur skulle engelskan ha kunnat skaffa sig sitt väldiga ordförråd om man inte oblygt lånat från franska, latin och grekiska (och alla andra språk som de engelsktalande råkat stöta på)? Isärskrivningarnas besynnerliga följder får också många slående exempel. Kort sagt: större mod och skapelselusta är vad svenskan behöver, inte ett räddhågat beroende av engelskan.

Svenskan är nämligen inte – det påpekar Lindström med skärpa gång på gång – ett fattigt språk. För att bevisa sin tes radar han i små insprängda spalter upp mängder av målande nybildningar (så snart vi inte sysslar med angloamerikansk högteknologi tycks vi nämligen fortfarande väldigt kreativa). Här ett litet urval, som åtminstone jag inte hört förut (en kvinnlig kollega påpekar att åtminstone ett av dem är väl etablerat i damtidningarna), fastän de är så målande att jag utan vidare begrep deras innebörd: provrumspanik, dökinteuppare, ridbyxlår.

Läs själv! Boken är full av härliga exempel och vettiga diskussioner och bör kunna tjäna som en tankeställare och inspirationskälla för alla dem som reflekterar över sitt eget språk.

Världens dåligaste språk handlar mest om ordens uttal och betydelse. Språkets struktur får däremot en ganska styvmoderlig behandling. Det är en aning synd, för frågor om satsbyggnad och stil är långt ifrån ointressanta. Inte minst det skrivna språket kommer mer till sin rätt inom den diskussionen. Talspråket byggs upp av enkla huvudsatser, ofta oavslutade. Men redan om man vill framföra en rolig historia muntligt måste man ägna lite tid åt att skapa en genomtänkt och sammanhängande struktur för sin berättelse, se till att den nödvändiga inledningen inte blir så lång att åhörarna tröttnar, samtidigt som man nogsamt sparar själva poängen till allra sist. Vardagsspråkets hackande stil duger därvid inte alls och, om den väcker skratt, är det knappast på grund av poängen.

Än mer stilistiskt avancerad blir den rent litterära berättelsen. Att läsa Frans G. Bengtssons "Röde Orm" är inte bara att följa en spännande och roande historia, det är också att möta ett lysande exempel på en litterär berättarstil som vore otänkbar på talspråk Samma kan sägas om Frank Hellers eller Piratens romaner. Thukydides historia över det peloponnesiska kriget, Ciceros tal och Livius romerska historia är (åtminstone på grekiska respektive latin) exempel på en så utmejslad och högt driven prosastil, att tanken svindlar när man inser, att de ursprungligen var tänkta att framföras muntligen och uppfattas med hörseln, inte läsas tyst med ögonen. Jag håller mig nu med avsikt till prosan, eftersom det är svårt att hävda att poesi blir bättre om man läser den tyst; snarare bör många dikter läsas högt för att tränga riktigt djupt in. Eller rent av sjungas till gitarr och munspel (nu tänker jag på Bob Dylan, men andra kan säkert tänka sig andra skalder och andra instrument).

Min poäng är alltså, att skriftspråket rymmer sina egna möjligheter, skilda från talspråkets men ändå viktiga för vårt andliga liv. Detta som motvikt mot den tes jag tyckt mig uppfatta hos Lindström, exempelvis på sid. 58: "På det viset kan den tecknade filmen överträffa verkligheten och man skulle, om man inte visste annat, kunna säga att den är ‘bättre’, därför att där kan hästar klättra i träd och flyga i luften och det kan de inte i verkligheten. Men den jämförelsen håller förstås inte, eftersom den tecknade filmen är tvådimensionell och underlägsen verkligheten på alla andra plan. På samma sätt kan skriften verka mycket bättre än på ett ytligt plan, med sin struktur, överblickbarhet och tydlighet. Men den faller platt vid alla djupare jämförelser."

Ett hårt omdöme, menar jag, men Lindström är i praktiken trogen sin tes och skriver sin bok på ett språk som närmast liknar lätt formaliserat talspråk, huvudsakligen utformat som serier av huvudsatser. Titta exempelvis på den första citerade satsen ovan! Hårt tuktad av modersmålslärare i realskolan och latingymnasiet och stilistiskt formad av åratals latinstudier skulle jag själv ha skrivit: "På det viset kan den tecknade filmen överträffa verkligheten och, om man inte visste annat, skulle man kunna säga att den är "bättre", därför att hästar där kan klättra i träd och flyga i luften, något som de inte kan i verkligheten."

Bättre eller sämre? Envar får avgöra efter egen smak. Lindström har i vilket fall som helst skrivit en tänkvärd bok i ett viktigt ämne, och jag är helt med honom i det allra mesta han skriver. En riktig fullträff får han för övrigt in i avsnittet "Hur talade man egentligen förr?" (sid. 85), men de överraskningarna han levererar där, dem överlämnar jag åt läsaren att njuta av.

Fredrik Lindström
Albert Bonniers förlag, 2000
Världens dåligaste språk
ISBN 91-0-057409-0

 


Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème