Nummer 4 - 23 oktober 2000

Opera

La Traviata - en trefaldig recension
Av Björn Gustavsson

Giuseppe Verdis "La Traviata" - ett av operarepertoarens mest älskade verk - har blivit en klassikernas klassiker och spelas ständigt, världen runt.

Bara här i Norden kan man i höst ta del av åtminstone tre stora uppsättningar - alltifrån en mycket traditionell iscensättning på Det Kongelige i Köpenhamn till en halvmodern version på Stockholmsoperan och en hypermodern på Folkoperan. På Nationaloperan i Helsingfors förbereds därtill ännu en uppsättning, med premiär i december.

Att jämföra kontrasterande regigrepp är alltid intressant. Olika regissörer och olika ensembler kan utvinna helt skilda aspekter ur ett och samma verk.

Inledningsvis först en kort historik.

Giuseppe Verdi skrev partituret till "La Traviata" efter att 1852 ha sett en teaterföreställning på Vaudevilleteatern i Paris. Det var en dramatisering av Alexandre Dumas roman "Kameliadamen" - ett verk som i sin tur grep tillbaka på Dumas kärlekshistoria med tonårsflickan Marie Duplessis; en vacker kurtisan som nittonårig dog i lungsot. (De prostituerade i Paris betraktar henne än i dag som sitt skyddshelgon; hennes grav på Montmartrekyrkogården är alltid täckt med färska blommor.)

Francesco Maria Piave skrev libretto och Verdi tonsatte med hektisk iver. På bara 45 dagar var kompositionen klar.

Urpremiären 1853 på operan i Venedig blev ett fiasko - delvis på grund av det känsliga innehållet. Här uppstår kärlek mellan en besutten man (en samhällelig stöttepelare, bevars!) och en alldeles vanlig prostituerad. Än värre: Verdi röjer förståelse för sin hjältinna och visar hur denna självuppoffrande kvinna måste gå under i ett samhälle genomsyrat av hyckleri och dubbelmoral. Hans opera ingår i tidens romantiska strömningar och bildar en blixtattack mot en konventionell borgerlighets bigotta livsföring.

Året efter omarbetade Verdi sitt verk. I stället för att låta "La Traviata" utspelas i samtiden och med realistisk scenografi förlade han berättelsen till 1700-talet. Härmed var sprängstoffet åtminstone delvis desarmerat - och "La Traviata" kunde börja sitt segertåg genom världen.

Redan Victor Hugo hade - i Marion Delorme (1831) försökt rehabilitera den prostituerades människovärde. På den offentliga scenen bjöd emellertid ämnet motstånd. "La Traviata" överskred en tabugräns och synliggjorde det känsliga förhållandet att det florerade två parallella normer: dels en officiell moral, dels en inofficiell. Dubbelmoralen var med andra ord ytterst utbredd. Välbärgade män höll sig med kurtisaner: ett slags lyxprostituerade som även underhölls ekonomiskt.

Att som Alfredo i "La Traviata" förälska sig i en socialt stigmatiserad varelse som Violetta utgjorde ett flagrant etikettsbrott. Att därtill som han öppet deklarera sin kärlek och vilja göra denna kvinna till sin livsledsagerska innebar en oerhörd skandal. När Germont - Alfredos fader - med noga överlagd taktik griper in för att avstyra förbindelsen stryps kärleken mellan de båda älskande. Hans manipulationer representerar ett samhället som inte accepterar sådan kärlek…

I september i år var det i Köpenhamn nypremiär på Daniel Bohrs fabulöst finstämda "La Traviata" - en uppsättning som första gången gick upp på Det Kongelige Teater år 1983 (och som för övrigt i sina huvudlinjer påminner om den iscensättning som för ett tiotal år sedan gavs på Stockholmsoperan).

För det första är musiken ett under av mästerlig precision och elaborerad dynamik. Christian Badea leder Det Kongelige Kapel med nervig hand och manar fram enorma siktdjup ur sekvenser som andra orkestrar ibland tolkar snarast schablonmässigt. Parallellt med denna musikaliska sensibilitet ramar Tim Goodchilds scenografi in en sublimt välavvägd föreställning.

Raffinerat låter sångarna en höjd hand, en kort cesur i gestiken, dramats djupare bottnar träda i dagen. Inlevelsefullt, nyanserat och med stor smidighet uttrycker artisterna dramats hela register och skapar alltigenom stor konst. Anne Margrethe Dahls Violetta är ett under av uttrycksfullhet. Hon sekunderas utomordentligt av Niels Jörgen Riis´ Alfredo och Per Höyers Germont. "La Traviata" på Det Kongelige är klassisk opera när den är som bäst.

Mot slutet uttrycker Violetta sin besvikelse över att livet med Alfredo så abrupt tog slut. "Så var det då bara en feberdröm…", sjunger hon. Just denna passage tycks ha bildat utgångspunkt för Knut Hendriksens aktuella iscensättning på Stockholmsoperan. Redan i inledningen får vi möta den svårt sjuka Violetta. Berättelsen skildras här som en tillbakablickande rekapitulation. Violetta är svårt sjuk redan när föreställningen börjar.

Lena Nordin gör en stark rollprestation som Violetta, medan den i vanlige fall så färgstarke Stefan Dahlberg här och var sjunger aningen svagt för att imponera i tenorrollen som Alfredo. Vad gäller uppsättningen i stort märks en rad postmoderna markörer - små revor av teatral ironi - men huvudinriktningen är ändå konventionell. Hendriksens version bildar ett slags "modernism light".

Något liknande kan inte Staffan Valdemar Holm beskyllas för. Hans regi av Folkoperans aktuella "La Traviata" - med premiär nu i september - är genomsyrad av, hur skall man uttrycka det, milt provocerande debattlusta.

I Holms uppsättning är all romantisk barlast kastad över bord. Här finns inte ett spår av konvention. På sätt och vis återknyter regissören till Verdis ursprungliga intentioner - men å andra sidan har den unge svensken skalat bort så mycket av den romantiska kärleken att själva förbindelsen Alfredo-Violetta därigenom tappar en del av sin kraft - med följden att själva trovärdigheten i intrigen blir aningen skakig.

Staffan Valdemar Holm har under senare år pendlat mellan att göra talteater och opera. I vintras gjorde han en mycket atmosfärrik "Tre systrar" - dessförinnan väckte han viss uppståndelse med en erotiskt laddad version av "Figaros bröllop" på Folkoperan.

Tillsammans med scenografen Bente Lykke Möller serverar han nu en rykande samtida "La Traviata" på Folkoperan - en föreställning som mötts av jubel från de flesta håll.

Staffan Valdemar Holm intresserar sig för patriarkala strukturer och mer eller mindre negligerar högstämda föreställningar om bestående kärlek. Han skildrar ett samhälle där en manlig kulturs nedärvda föreställningar förhånas och där upproret mot denna kultur består i att man vänder sig från såväl traditionella könsroller som en traditionell syn på begreppet kärlek. Inte för inte framstår huvuddelen av personerna i Folkoperans uppsättning som transvestiter - och förbindelsen mellan Alfredo och Violetta reduceras till ett tillfälligt äventyr. Denne Alfredo bryr sig inte ens om att dröja vid sjuksängen när Violetta i slutakten närmar sig dödsögonblicket.

Kerstin Avemo agerar starkt och fyller föreställningen med sin välmodulerade, intensiva röst; även Per-Håkan Brecht gör med sin uttrycksfulla tenor en stark insats som Alfredo. I rollen som hans far, Germont, framträder Michael Weinius - typiskt nog inte som självmedveten patriark utan snarare som en luggsliten budbärare från ett patriarkat som tappat tron på sin historiska mission.

Trots en rad lysande scener dras emellertid Folkoperans föreställning med problemet att de ovanliga scenlösningarna (Violettas salong påminner här snarast om en ravefest i någon övergiven fabrikslokal) och de spektakulära kostymeringarnas stjäl så pass mycket av uppmärksamheten att en hel del av den musikaliska kraften dräneras. Uttrycket hotar att förta innehållet, kort sagt.

Men lustfyllt och kraftfullt är det likaväl - och som kontrapunkt till mer eller mindre identiska konventionella föreställningar bildar Folkoperans uppsättning en tänkvärd kontrapunkt.