Bertil
Näslunds mage hade alltid väckt uppseende. Redan i tioårsåldern var
den stor som en välpumpad fotboll. Några år senare hade magen nått sådana
proportioner att skolkamraterna gav den lille tjockisen tillnamnet ”Klot-Bertil”. Den
olycksaliga kulmagen, som därefter antagit rent fantastiska mått, gjorde
sig numera ständigt påmind - även nattetid. Antingen väcktes den sextiosjuårige
herr Näslund av hunger, eller så var magen helt enkelt i vägen när han
skulle ändra sovställning. Och när han yrvaken skulle upp och kissa brukade
dessutom magen kollidera med väggar och skåp, trots att han tände takbelysningen
och försökte hålla säkerhetsavstånd. Den
med åren allt trindare kalaskulan, fästad kring en även i övrigt allt
mer bastant kroppshydda, framstod för denne pensionär som en beklaglig
bromsanordning; han insåg själv att detta väldiga påhäng omöjliggjorde
ett fartfyllt, aktivt liv.
Hans livs drama utgjordes av en mage som aldrig slutade växa.
Bertil
Näslund var medlem i en förening för främjandet av svensk matkultur. Flitigt
deltog han i sammankomsterna, vilka enligt styrelsebeslut var ägnade att
befordra kokkonstens allmänna utveckling. Tonvikten låg på avsmakning
och allt vad detta krävde; vad gällde mera profana aspekter såsom råvaror
och tillredning anlitades externa krafter. Under sällskapets magnifika middagsträffar hände det att den enstörige
herr Näslund förvandlades till en fryntligt konverserande sällskapsbroder,
och ju högre maten tornade upp sig på tallrikarna, desto vackrare syntes
honom livet. I
dessa stunder var han benägen att hålla med ordföranden, den kraftigt
byggde herr Tallerås, vars livsvisdom inneslöts i ett enda axiom: ”Mat
är kärlek. Kärlek är mat.” När
den trevliga samvaron var slut, ofta mycket sent, hände det ibland att
herr Näslund inte kom in genom hissdörren där hemma. Förra gången han
rullades ut ur färdtjänstbussens innanmäte och skulle firas ned med den
lilla lyftkranen tröttnade han på den omständliga proceduren. Glad och
uppsluppen efter livande drycker tog han helt sonika ett skutt ned på
asfalten. För att bevisa sin ungdomlighet linkade han snabbt iväg mot
hyreshuset. Men trots att han med våldsam kraft försökte baxa sig in genom
hissdörren fastnade han ohjälpligt. Färdtjänstpersonalen lyckades få honom
loss och placerade honom (onödigt hårdhänt, tyckte han) åter på britsen.
Stolt som en kejsare satt herr Näslund på sitt bräde och lät sig leende
föras ända upp till sitt högt belägna gemak, för säkerhets skull med händerna
i ett fast grepp kring den brant lutande britsen. Upprymd lyssnade han
till sina stretande betjänters högljudda flåsanden medan entréhallen långt
där nere förvandlades till en krympande rundel av ljus. Äntligen
öppnades dörren till hans kejserliga gemak. Så snart de svettluktande
betjänterna lämnat honom ifred hällde han upp några droppar cognac och
sjönk utmattad ned i fåtöljen. Härifrån
styrdes rikets affärer. Härifrån utgick alla påbud. Och med tanke på detta
kunde han gott unna sig ytterligare några droppar. Det blev ett halvt
glas till, men med tanke på hans ansvarsfulla position var det naturligt
att han behövde koppla av efter en lång dags vedermödor. Drycken
lyste guldgul när han höll upp glaset mot salongens kristallkronor. Färgen
påminde om bärnsten..., om blonda hårsvall… Och strax anade han en ung
flicka i folkdräkt, som med en korg i handen vandrade genom en allé av
vårvita björkar… Livet var med ens oändligt vackert; han var rädd att bröstet när
som helst skulle sprängas av lycka. Med
en högtidlig handrörelse, som passade så väl till hans förfinade vanor,
inmundigade den trötte kejsaren ytterligare en djup klunk av slottsdryckens
eldiga spänst.
Bertil
Näslund älskade att släntra omkring i livsmedelshallen och plocka åt sig.
Lika roligt som förr var det dock inte. På sistone hade en stor omorganisation
genomförts och varorna hade placerats ut enligt en fullkomligt annorlunda
ordning. Det nya hyllsystemet var svårbegripligt, för att inte säga obegripligt. Intet ont anande lurades man in i smala gångar, kantade av livsmedel
i jättelika staplar. Särskilt sådant som såldes till extrapris hade placerats
i dessa trånga utrymmen. Det fanns inte ens riktiga hyllor, utan matvarorna
stod travade direkt på lastpallar. Han
hade nu anlänt för sin sedvanliga veckohandling. Just som han svängt in
i en smal passage - i tron att han faktiskt skulle kunna komma vidare
- upptäckte han att han fastnat i ännu en återvändsgränd. Omgiven av skyhöga
matstaplar försökte han backa, men att få med sig rullatorn var inte det
lättaste i denna trängsel. Han pustade högljutt och vände sig om för att
se hur långt det var kvar till huvudgången. I samma ögonblick kände han hur magen stötte mot hyllan tvärsöver.
En dånande lavin utlöstes; när den röda plåtfloden äntligen stillnat fann
han sig täckt av sardinkonserver ända till axlarna. En vänlig expedit från charkuteridisken, en herre som luktade korv
lång väg, befriade honom ur detta berg av burkar. Herr Näslund stack till
expediten en bingolott och bad sedan att få tala med någon ansvarig på
kontoret. Butikschefen
nickade förstrött när herr Näslund steg in i det inglasade rummet. Chefen
förblev sittande bakom skrivbordet och följde uppmärksamt rullatorns färd
bort mot besöksstolen. Herr Näslund berättade vad som hade hänt, beklagade
sig över smärtorna och förklarade slutligen hur svårt det var att navigera
med rullatorn i dessa - som han nu frankt deklarerade - ”evinnerliga blindgångar”.
Butikschefen bet på en gul plastpenna och verkade oerhört bekymrad - som
om det var han som hade ont. Herr Näslund undrade försynt om han kunde få något slags - han
var tvungen att hämta andan innan han fick ur sig ordet: skadestånd.
Butikschefen skrattade och spände ögonen i besökaren. ”Det är jag som
borde få skadestånd”, utbrast butikschefen och tuggade vidare på sin penna.
”Ta det lite lugnare i fortsättningen och var rädd om inredningen”, förmanade
han, varpå han demonstrativt lyfte mobiltelefonen och slog ett nummer.
Med en viktig min satte han apparaten till sitt öra, samtidigt som han
viftade avvärjande mot den misshaglige gästen. Herr Näslund insåg att
han lika gärna kunnat vara en stor fet fluga som kommit inflygande. Han
kunde redan ana med vilken triumferande min butikschefen skulle drämma
till honom med sin flugsmällare. Telefonsamtalet
drog ut på tiden. Butikschefen skrattade tillgjort i luren. Nu diskuterades
den rätta tyngden på golfbollar. I senaste numret av Golfnytt testades
tjugofem olika sorters klubbor. Herr Näslund vågade sig på att hosta.
Butikschefen rynkade pannan och viftade avvisande mot dörren. Herr Näslund
reste sig mödosamt från besöksstolen, grep tag i rullatorn och gav sig
skyndsamt av. För
en knapp månad sedan hade han varit på vårdcentralen och kvitterat ut
sin nya rullator. Den var specialbeställd och ovanligt kraftigt byggd. Tekniker på landstingets rehabiliteringsavdelning hade dessutom
försett den med en bred hylla, som svetsats fast mellan de extrastarka
handtagen. På denna hylla placerade Bertil Näslund sin mage när han skulle
ut och gå. Magen vilade i förnämlig avskildhet på denna specialritade
avbalkning. Efter
mycket om och men hade försäkringskassan accepterat att betala den nya
rullatorn. Bertil Näslund kände stor tacksamhet gentemot det svenska socialförsäkringssystemet.
I sin glädje hade han skickat ett fång rosor till den svenske statsministern.
”Jag ber att få uttrycka min obeskrivliga glädje”, skrev han på tillhörande
kort, där han också klistrade fast en bild av sig själv, gående bakom
det tyska underverket. Den
nya gåvagnen hade gjort livet lättare att leva. Den tillät honom att promenera
omkring med känslan av att magen var som försvunnen. Rullatorn
var tillverkad i Düsseldorf. Bredvid fabriksmärket satt en vit lapp fastklistrad.
”Kontrolliert durch Nummer 43, Frau Jansson”, kunde han läsa. Det lät
tillförlitligt. Frau Jansson hade besiktat detta fordon och funnit allt
i sin ordning. Han såg framför sig en trind, tämligen bestämd kvinna,
blond och blåögd, med fyllig barm. Hon var skarpögd och ständigt uppmärksam.
Så fort någon detalj inte uppfyllde kraven slog hon larm. På den här fabriken
var bara det bästa gott nog. Här accepterades inget slarv. ”Fleiss und
Ordnung” löd Frau Janssons främsta levnadsregel. Han tyckte sig ana denna Frau Jansson sittande i en vit arbetsrock
i lunchrummet. Under muntert samspråk med andra kvinnor på kontrollavdelningen
tuggade hon i sig en rejäl wienerkorv. Vad drack hon till detta? Troligen
en flaska mjölk. Frau Jansson ogillade moderna förpackningar. Hemma på
gården satt hon tidigt om morgnarna och handmjölkade. Inne i lagårn rådde
perfekt ordning. Korna var ovanligt bastant byggda - som vore de uppfödda
på kött och korv snarare än på gräs och alpblommor. Ute på lagårdsbacken
gestikulerade två glada bönder i tyrolerhattar. Plymer av röda och gula
fjädrar stack upp kring brättena. Den yngre av dem joddlade högljutt och
tog så ett lustfyllt språng upp på traktorn, som for iväg med små vita
rökpuffar. Frau Jansson såg så snäll och präktig ut när hon nu vinkade
adjö till den fortfarande sjungande bonden. Hon var en sådan kvinna som
leende ställer fram varm mjölk till katten och som ideligen småpratar
med gårdens alla djur. Nu kom det fram en katt och strök sig mot henne.
Hon böjde sig ned och hällde upp mjölk på ett fat. Strax tassade en hel
hop katter fram. Det kom katter från hela byn. De kom trippande i en lång
rad mellan de vita korsvirkeshusen. Den joddlande bonden fortsatte mot
vinfälten, solen flödade över de idylliska byarna uppe på bergssluttningen,
och Frau Jansson satt kvar på huk och smekte tålmodigt katterna över ryggen. Herr
Näslund blev ledsen när bilden tunnades ut och försvann. Han försökte trösta sig med att det kanske i själva verket var
tvärtom. Kanske var Frau Jansson en riktig satkäring; en ragata som städade
från morgon till kväll och som ilsket skällde på sin man, hur han än ansträngde
sig för att vara henne till lags. Men som kontrollant på fabriken måste hon väl ändå ha varit tillförlitlig? Ett
kort ögonblick fasade han. Tänk om hon hade slarvat just när hans rullator
skulle kontrolleras... Nej, intalade han sig, det var knappast möjligt. Vad hon än var
för slags människa: kontrollen skulle hon aldrig slarva med. På en tysk
fabrik förekom nog inga hastverk. Han intalade sig att hans nya fordon
var så sorgfälligt tillverkat som det över huvud taget var möjligt. Bertil
Näslund vårdade kärleksfullt sin rullator. Om den blivit blöt torkade
han den noggrant, och varje kväll putsade han lacken tills den blänkte.
Flera gånger i veckan smorde han dessutom alla rörliga delar med litet
symaskinsolja. Blotta anblicken av den nya rullatorn skänkte en stilla, högtidlig
glädje. Han kunde sitta i timtal och beundra sin vagn. Rullatorn hade blivit mer än bara ett hjälpmedel. Den hade blivit
hans bäste vän. Majsolen
strålade över det myllrande höghusområdet. I sakta mak spankulerade Bertil
Näslund längs parkens nysopade asfaltgångar. Under rullatorns blålackerade
frontparti, inkilad mellan massiva stålrör, vilade magen tryggt - dold
för människors illvilliga blickar; dold för en värld så illasinnad att
den inga avvikelser tolererade. Med händerna stadigt om handtagen följde han de svarta slingorna
genom parken. Asfalten var jämn och fin. Här fanns ingenting som kunde
skada rullatorn. Kastanjeträdens sprängfyllda knoppar glänste i solen.
Barn sprang omkring med ballonger i händerna. En samling ankor vaggade
avvaktande under de kala ekarna. I slänten ned mot den lilla sjön mindes han barndomens lagårdsbacke
och den stinkande gölen, övervuxen av alger, där han fiskat rudor. Han ökade stegen - som närmade han sig på nytt den öppna plan där
hästarna spändes för och där hönorna ständigt sprang omkring och kacklade
och där han en morgon som denna - mindes han nu med fullständig skärpa
- hade täljt en vikingabåt ur ett stycke bark. Plötsligt
en tvär kurva. Jesus, min herre… Han försökte svänga, men hjulen
hade redan skurit ned i leran. Magen
dinglade tungt medan han försökte räta upp sitt fordon. En grupp stojiga
lekskolebarn passerade. Herr Näslund drog sig undan, för att inte störa
deras muntra framfart. Barnen tittade ogenerat på honom och pekade finger.
Till och med de vuxna rycktes med och skrattade högljutt. En av fröknarna
tog en småtting i handen och kom klivande som skulle hon peka ut ett underligt
djur. När
gruppen avlägsnat sig tryckte han på nytt in magen mellan de heta plåtarna.
Den låg inskjuten som i en ugn. Avbördad
magens tyngd fortsatte han långsamt sin färd. Luften svirrade av fågelsång, jorden ångade… Han
bestämde sig för att ringa sin socialsekreterare och be om ett säkerhetsbälte,
så att magen i fortsättningen inte halkade av. Annars var rullatorn utomordentlig.
Det tänkte han säga henne. Att han var synnerligen belåten. Att den beredde
honom största tänkbara glädje. Det måste jag inleda med, tänkte han. ”Jag
är fylld av den allra som största tacksamhet och är djupt rörd av all
hjälp ni så välvilligt bistått mig med…” Bäst jag försöker lära mig det
här utantill, tänkte han. I höjd med tulpanodlingen smalnade vägen till en stig. I den branta
uppförsbacken vaggade magen olycksbådande av och an, trots att han masade
sig fram med stor försiktighet. Svetten rann kring dubbelhakorna. Uppe på den lilla platån satt ett ungt par och pussades, mitt i
solgasset. Det såg trevligt ut. Jojomen, här satt ungdomen och vänslades.
Det var som det skulle. Det var bra. Det var dem väl unt. Herr
Näslund kastade en förstulen blick på ynglingens mage: platt som en planka. Helst
hade han velat sätta sig på bänken intill, eftersom utsikten var så enastående
vacker, men han skämdes för sin mage, som han i så fall inte skulle kunna
dölja. Bäst
han stod där och pustade, klibbig av svett och kroppen tung och värkande,
blev han sorgsen till mods. Den vackra försommardagen beskuggades, blev
grå och otrivsam. Han svalde, men det hjälpte inte, och strax kom tårarna.
Han halade upp näsduken och torkade sig kring ögonen. Med ansiktet bortvänt
fingrade han i byxfickan efter sin choklad. Han fick fatt i en bit, slet
av papperet och stoppade hela stycket i munnen. Ungdomarna hade slutat pussas och betraktade honom oavbrutet, med
ett uttryck som tydligt visade att han snarast borde ge sig av. Han vände rullatorn för att ta sig hem samma väg han kommit, trots
att han var rädd för nedförsbacken och att det skulle bli en stor omväg.
Ungdomarna flinade hånfullt. Han fick så bråttom att han inte ens gav
sig tid att baxa in magen på dess hylla. Glåporden
haglade efter honom. Vad var han rädd för? Ville han ha stryk? Varför
ska en gubbjävel som du leva? Ropen träffade i ryggen, de skar in djupt. Han
fingrade efter mer choklad, men nu, när han verkligen behövde en bit,
fanns ingen.
Sextioåttaårsdagen
blev en besvikelse. Inte en ens syskonbarnen hörde av sig. Djupt sårad
gick han om kvällen ut och köpte några chokladkakor och en presentkartong
med praliner. Hösten kom, och de långa dagsregnen. De få gånger
han trotsade gråvädret kände han sig utlämnad åt ett gränslöst förakt.
Folk tittade så underligt. Det verkade som om nästan samtliga baktalade
honom. Mer och mer förstod han att människorna hatade honom. Inne
på varuhuset upptäckte han små gula plastmärken med texten ”Tyck om mig”.
Han köpte ett märke och bad expediten att fästa det på rockslaget. Strax
tittade de mötande ännu konstigare - som om det i stället hade stått textat
”Hata mig”. I november kände han sig så illa till mods att han vägrade lämna
sin säng. Hemtjänsten besökte honom tre gånger om dagen, men personalen
var demonstrativt ovänlig och hade tydligen ingått en sammansvärjning,
i avsikt att knäcka honom. En dag i december, när en stressad kvinna slängt åt honom en matbricka
och just skulle till att ge sig av, var han tvungen att få besked. - Vänta lite! ropade han ut mot tamburen. Motvilligt återvände kvinnan till dörröppningen, där hon blev stående
med armarna i kors. - Ja, fort, vad är det? Hon såg jagad ut.
Han
förblev tyst. -
Men kläm ur dig vad du vill då, befallde kvinnan, än skarpare. Han valde att tiga. -
Jag kan väl inte stå här hela dan! skrek hon. Han
svalde hårt. - Förresten borde du äta lite mindre, så man slipper ränna här
med en massa tunga matbrickor. Hon trummade mot dörrkarmen och stirrade
fientligt på honom. Egentligen
vågade han inte fråga, men till slut fick han ur sig det: skulle hon kunna
vara så vänlig och köpa några chokladkakor till kvällen. Naturligtvis
skulle hon få några kronor för besväret. Knappt hade han fått ur sig denna bön förrän det började rista
i bröstet. Han kämpade för att hålla tårarna tillbaka. -
Är du inte klok, vad är det med dig? ryade kvinnan, flammande av ilska.
Tror du jag är nån slags privat betjänt, eller vad? Han drog över sig extrafilten och vände sig in mot väggen. - Du äter som en flodhäst, sade hon hårt. Du borde banta. Fattar
du? Han låg orörlig. - Inbilla dig inte att jag dessutom tänker släpa hit en massa choklad,
skränade hon. Blir du aldrig nöjd? Tänk på dem i Afrika hörru du. Tänk
på dem som svälter. Var glad att du inte ligger i öknen och tynar bort. Med
en hård smäll slog hon igen dörren efter sig. Första
söndagen i Advent iklädde han sig svart kostym och slips. Hur eländig
han än kände sig ville han inte gå miste om föreningens stora adventsmiddag,
som brukade vara årets bästa tillställning. När han pressat in lackskorna i bottinerna drog han slutligen sin
poncho över huvudet. Denna yllefilt använde han i stället för överrock.
Normala ytterkläder av hans storlek fanns inte i affärerna. Filten hade
dock fördelen av att smidigt anpassa sig efter magen och inte tynga på
den. Han
låste dörren och hasade fram mot hissen. Det
knarrade oroväckande i hisskorgen under nedfärden. I
entréhallen väntade fastighetsskötaren, röd av ilska och högt blodtryck. -
Som jag tidigare påpekat är du för tung för denna hiss! yttrade den ovänlige
mannen och trängde sig förbi. I sin mörkgula poncho fortsatte Bertil Näslund mot tunnelbanestationen.
En pinande kall vind svepte över torget. Ett skrangligt plåtskelett som
väl skulle föreställa konstverk gnisslade högljutt, så att det öde torget
blev än mer kusligt. Människorna
i tunnelbanevagnen stirrade elakt. Magen tog sådan plats att den nådde
sätet mittemot. Vid Östermalmstorg steg han av. Nu var det nära till den
efterlängtade julbuffén. Garderobiären, den alltid lika sympatiska fru Östlund, lyfte av
honom filten och lotsade honom sedan till det förbeställda fönsterbordet.
Det gick en susning genom lokalen när han kom in. Eftersom han inte vågade
möta alla blickar koncentrerade han sig på rullatorn. För att få plats
med magen vid det lilla bordet drog han tillbaka stolen ett långt stycke.
Det var minsann inte lätt. Hans ansträngningar med stolen tycktes intressera
varenda person och snart hade det trivsamma sorlet övergått i en gravlik
tystnad. Stolen knarrade och gnällde när han satte sig, som om till och
med den var tvungen att göra saken värre än den redan var. Herr Näslund
konstaterade att han fortfarande var iakttagen. Han såg inga bekanta ansikten
och rodnade kraftigt. Som en avledande manöver låtsades han få ett hostanfall.
Gästerna sträckte på sig än mer. Ni tror väl att jag hostar bara för att
magen är så stor, tänkte han. Och visst är det så. Men min mage är min,
tänkte han upproriskt. Ät och tänk på era egna magar! I ett fåfängt hopp
om att rodnaden skulle ge vika hostade han ytterligare några gånger. Med
sträckta halsar såg gästerna åter upp från sina tallrikar. Herr Näslund
återkom med en serie korta, gälla hostningar. Han försökte få det att
låta som om han hade satt i halsen. Men så förstod han att gästerna inte
skulle låta sig luras. De ser naturligtvis att jag inte har nån mat på
bordet och inser att jag bara låtsas, tänkte han uppgivet. Mitt i allt
kom garderobsfrun störtande och undrade om hon skulle tillkalla läkare. Han viftade avvärjande. -
Hjälpen finns där borta, brummade han och nickade bort mot buffén.
- Ursäkta, var? Den vänliga damen lutade sig närmre. Himmel, vilken parfym… - Där, i karotterna! Matlukterna hade nu med full styrka nått honom.
Hostningarna upphörde och glömsk om rodnaden halvsprang han med rullatorn
framför sig. Gästerna makade på sig så att vägen fram till buffén blev
ännu bredare. Kökschefen kom springande med matbrickan, som i vanlig ordning
hakades fast längst fram på rullatorn. Till och med fästanordning för en rejäl matbricka hade de där förutseende
människorna i Düsseldorf tänkt på. Med
restaurangens specialbricka på plats närmade sig herr Näslund den jättelika
buffén, som belyst av takstrålkastare fullkomligt badade i ljus. Andaktsfullt
gick han ett varv runt det vidsträckta smörgåsbordet. Innan han tog för
sig av maten ville han som vanligt först skaffa sig en överblick av utbudet. I
mitten av det kanske tjugo meter långa bordet tornade rätterna upp sig
i prydligt dekorerade avsatser. Enbart för ostarna hade ett formidabelt
höghus skapats. Överst syntes en hel vindsvåning med gorgonzola. Desserterna
längst bort bildade ett vidsträckt förortsområde, vars förgreningar han
inte ens kunde överblicka. Hänförd
betraktade han allt detta överflöd, prunkande av färger. Han böjde sig
fram över anrättningarna, (förföriska som små prinsessor, tänkte han),
blundade och andades in av de sagolika ångorna. Här och var snappade han
åt sig en läckerbit och stoppade direkt i munnen. När han närmade sig
julskinkan och lutfisken var händerna så flottiga att han knappt fick
fäste kring rullatorns handtag. Han fortsatte längs varmrätterna. Kalkon och marinerad lammstek
flimrade förbi, liksom oxrullader, kalvjärpar och griljerad oxbringa…
Han smackade belåtet vid anblicken av de kostliga frikadellerna, sida
vid sida med fläskkarrén… Nu
kunde han inte hålla sig längre… Han placerade ut tre stora tallrikar
på brickan och började ta för sig. Den första lastade han med sallader
av olika slag; nästa fick ge plats för syltor - pressylta, rullsylta och
kalvsylta, grissylta och isterband. Det återstående utrymmet på denna
tallrik fyllde han med prinskorvar och prinsesskorvar - sammankastade
som till ett jättelikt bröllop. Ovanpå alltsammans staplade han medisterkorv,
fläskkorv, leverkorv, wienerkorv, stångkorv, gåsleverkorv, bräckkorv och
svampbräserad falukorv. Överst på sin alptopp lade han en rökt medwurst,
men också en klick leverpastej. För att förhindra att berget störtade
konstruerade han en stödjande ringmur av Hasselbackspotatis. Denna ringmur
dränkte han sedan med brunsås. Den feta såsen skulle förmodligen, gissade
han, ha en cementerande inverkan på bygget. En
tallrik återstod. Han tog sikte på nästa avdelning - men knappt halvvägs
var han tvungen att tvärbromsa och rycka åt sig några oemotståndliga kanapéer,
som han bums slukade. Även mot köttbullarna gjorde han en hastig framstöt.
Han plockade åt sig en näve, men knappt hade han börjat mumsa förrän en
servitris dök upp och bryskt förklarade att gästerna helst inte borde
äta direkt från faten. Så
snart den påflugna servitrisen försvunnit lommade han vidare. Framåtböjd
över ett doftrikt slättlandskap tog han för sig av de många sillinläggningarna.
Han valde skånsk kryddsill, senapsgraverad sill, glasmästarsill, halstrad
salt sill och senapssill, liksom inlagd sill och gratinerade sillrullader.
Som en extra souvenir lade han på litet Janssons frestelse, och en sked
sillpudding. Med brickan fullastad rullade han långsamt åter mot matsalen. Innan
buffén försvann ur sikte blickade han längtansfullt mot den hägrande kustremsan
av efterrätter. Han såg ostkakorna och kalvdansen; han såg kompotterna
och frukterna; han anade mängden av puddingar och suffléer… Än längre
bort skymtade uppläggningsfat med pannkakor och plättar, kring vilka ett
helt hov av syltburkar stod redo. Allra längst i fjärran vidtog bakverk
och gotter; han upptäckte bananbåtar; han tyckte sig se glass och radiokaka… Saknaden efter allt detta upphörde inte förrän han kommit i ordning
vid sitt fönsterbord. Med de tre tallrikarna på plats klämde han in servetten
under skjortlinningen och drog ett djupt andetag. Äntligen
var det tid att äta. Han grävde sig in under alptoppen och lyckades med
visst besvär få en prinskorv att fastna på gaffeln. Triumferande förde
han sin efterlängtade last till munnen. När han tre timmar senare ätit sig så mätt att magen värkte och
han började få svårt att hålla sig vaken upptäckte han att övriga gäster
redan lämnat lokalen. Men som vanligt satt han kvar på dispens; sedan
många år hade han sin särskilda överenskommelse med den alltid lika tillmötesgående
restaurangchefen; en förstående dalmas med varmt hjärta. Julskyltningen
strålade i gatumynningen där ute, folk passerade med julklappspaket under
armen, en ung kvinna i pälsmössa drog två små barn efter sig på en kälke. Ovanför
smörgåsbordet, som var avdukat, lyste ännu adventsljusstaken. Herr Näslund
kisade mot det ensamt brinnande ljuset och gladde sig innerligt åt det
faktum att det nu var Första söndagen i Advent. ”Bereden väg för Herran”, nynnade han för sig själv. Fattas
bara adventsstjärnor i fönstren, tänkte han. Det måste jag ta upp med
kökschefen. Han
lyfte den lilla bordsklockan och pinglade. Kökschefen,
herr Artagnan från Paris, skyndade fram, insvept i ett moln av fisklukt,
av allt att döma sjötunga, lyfte på sin meterhöga vita huvudbonad och
undrade förekommande om han kunde vara till någon hjälp. Klockan
närmar sig midnatt, han vill förstås hem, frun blir väl otålig, men ändå
står han här och spelar gentleman, tänkte Bertil Näslund, som ivrigt vädrade
den starka fisklukten. -
Först och främst vill jag understryka att maten smakade… Han sökte förtvivlat
efter ord som kunde uttrycka hur fantastiskt det hade smakat. - Maten… Han tystnade åter. Herr Artagnan bytte fot och tvinnade - under lojal tystnad - sin
svarta mustasch. - Maten, fortsatte herr Näslund, som emellertid inte kunde låta
bli att betrakta kockens arbete med mustaschen och på nytt lamslogs av
ordfattigdom. - Maten, återtog Bertil Näslund, har varit så delikat att den inte
språkligt kan beskrivas. Kökschefen bugade djupt. - Tack, det var stora ord, svarade han på bruten svenska. Bertil
Näslund rättade: - Det var små ord - men stor mat. - Tack än en gång, yttrade kökschefen och bugade på nytt. -
Tack själv. Herr Näslund svepte ut med armen i en vid gest, som innefattade
hela köksregionen. - Ni är så duktiga allesammans, sade herr Näslund och var tvungen
att svälja för att inte börja gråta av rörelse. Herr Artagnan avgav en hel liten serie bugningar, varpå han hastigt
önskade god natt och försvann. Bertil Näslund satt kvar, smuttande på en god bourgogne. Stora
snöflingor singlade genom gatlyktornas ljusfält. Enstaka nattvandrare
stannade till vid de upplysta skyltfönstren. Det var som att se en vacker
film. Han tände en cigarr, blåste ut små moln och försjönk i tankar. Den
förestående julen fyllde honom med en stilla glädje. Medan han som bäst avnjöt likören förklarade kyparen att den återstående
kökspersonalen nu skulle ge sig av och att lokalen tyvärr måste stängas. Som
väckt ur en behaglig slummer rätade herr Näslund motvilligt på sig i den
mjuka fåtölj som hade ställts fram lagom till kaffet. Mödosamt
sträckte han sig efter den lilla bordsklockan och pinglade likt en ivrig
gammal folkskollärare. Den
alltid lika vänliga garderobsdamen, fru Östlund, uppenbarade sig. -
Har kvällen varit till belåtenhet? frågade hon mjukt, samtidigt som hon
med vänsterarmen drog till sig rullatorn och med den högra om hans rygg
hjälpte honom upp. Bertil
Näslund reste sig på ostadiga ben. Han längtade tillbaka till fåtöljen
på samma sätt som han längtade tillbaka till badkaret när han legat där
och nästan somnat. Med ens var alla rörelser besvärliga. Tungt lutade
han sig mot fru Östlund. Parfymen doftade fantastiskt. Han sökte sig med
näsan mot det guldgula håret, som var löst i ett lockigt svall. Möjligen
var han en smula berusad, men det var i så fall knappast märkbart, trodde
han. - Jag är till fullo belåten, svarade han och försökte låta neutral. Fru
Östlund ringde färdtjänst men fick beskedet att det skulle dröja innan
det fanns någon ledig bil. Den älskvärda damen talade då med kökspersonalen
och erbjöd sig att ensam vänta i restaurangen med herr Näslund, tills
dennes bil anlände. Skenet från gatlyktorna föll in i den nedsläckta lokalen och fick
kristallkronor och väggspeglar att glimma. Fru Östlund satt med sin stickning
på stolen intill. De talade om jultraditioner. Även fru Östlund betonade
hur viktigt det var med traditioner. Gång på gång föll han henne i talet
och förklarade hur djupt det gladde honom att hon satte så stort värde
på just julen. Det gladde honom innerligt. Hon berättade om jularna i
sitt barndomshem, om långdanser genom rummen anförda av en livlig farfar,
och om tomten som kom pulsande med lykta och säck. Det lät vackert. Det
lät verkligen vackert. Han blundade och försökte föreställa sig fru Östlund
som tioårig flicka med hästsvans och glada spring. Ideligen
måste han se på hennes flinka händer… Ljudet av stickorna spred trygghet
och trivsel. Han funderade på vad hon stickade. Kanske julstrumpor till
barnbarnen… Han blev allt mer nyfiken. Han försökte föreställa sig hennes
vardagsrum. Kring det rustika matsalsbordet med vit linneduk och en gjutjärnskandelaber
i mitten såg han höga, ranka stolar med pärlgrå sittdynor… Vad gjorde hon om kvällarna? Fanns där en hemlig saknad i hennes
liv? I åratal hade han hyst varma känslor för denna stillsamma kvinna;
först nu förstod han hur starka. Ensam vid hennes sida insåg han hur högt
han faktiskt värderade henne. Hon var en klippa i livets storm… Fortfarande
fanns ingen färdtjänstbil ledig. Snön föll allt tätare där ute. Ur högtalarna
strömmade operamusik. Tydligare och tydligare urskiljde han den smäktande
sången. Han funderade på vad det kunde vara. Kanske Purcell? Nej, snarare
Monteverdi. Eller hade möjligen Bononchini komponerat denna klangtäta
senbarock, flammande röd som höstfärgat vildvin i sol. Han
lyssnade och tittade på snön och på kvinnan som satt här tätt intill och
var så vacker och stilla. Hänförd betraktade han ansiktets mjuka rundning…
Hon log ömt och lade ifrån sig stickningen. Det var märkligt. Detta var
synnerligen märkligt. Han mötte hennes blick och såg djupt in i hennes
väsen. Ögonen tindrade som de klaraste källor. Nu kunde han inte bärga
sig längre. Han for upp ur fåtöljen, bugade sig chevalereskt, och frågade
om de skulle dansa. Hon nickade leende, och han tog hennes hand, han förde
henne världsvant förbi stolar och bord, det fanns inga hinder längre,
allt gick så lätt, och han förde henne kavaljersmässigt ut till dansgolvet,
och musiken spelade högre och högre, och de dansade, de dansade tätt tätt
tillsammans, de dansade av och an djupt inne i dessa böljande melodier,
och mitt i allt detta känner han hur hennes hand smekande rör vid hans
kind… Underligt, men allting hade förändrats. Han rörde sig lätt och
smidigt, svängde runt med säkra steg och eleganta svängar. De dansade
svävande lätt och han borrade in ansiktet i hennes hår, som doftade så
starkt och som dolde så underbara hemligheter. Han slöt henne i sin famn
och lät sig blundande föras till en annan värld; fjärran och förunderlig;
fjärran och underbar.