Det är verkligen en helt annan värld. Okända ansikten vars motiv till att överhuvudtaget befinna sig på backstageområdet allt som oftast är höljda i dunkel, dansar på ett bord som välter varpå den dansanta skaran snart befinner sig i en ölkladdig hög på marken. Från någonstans vankar en godmodig vakt fram och reser bordet upp i sin ursprungliga position. Hela tiden leende. Hade samma incident inträffat bara ett par meter bort, på andra sidan stängslet, hade vakten förmodligen gett de dansande vännerna en rejäl omgång med batongen under betydligt mindre gemytliga former. Men här, backstage, är allting omvänt. Man frågar sig varför.

För de här glada människorna är precis lika snorfulla som de på andra sidan stängslet. De dricker för mycket, tar droger och hånglar precis som alla andra. De dansar likadant till samma 80-tals musik och gör bort sig på precis samma sätt i sina taffliga försök att vara mer än de är. De är som folk är mest. Men givetvis med ett stort undantag: De har lyckats komma backstage.
För att förstå vad som försiggår här kanske ni borde tänka er tillbaka till er skoltid. Tänk på den lilla klick av människor som av någon anledning ansågs vara bra mycket häftigare än alla andra. De som såg lite bättre ut, hade lite mer pengar och som fick gå på alla de coola festerna. De är dessa som är här backstage, som om festivalledningen finkammat varje by och stad från norr till söder för att finna rätt folk. Men så är det givetvis inte. De behöver inte leta utanför Stockholm för dit har alla de coola redan flyttat ändå.

Men för mig, relativt ocool som jag är, är det en upplyftande upplevelse. Jag spankulerar med en öl i handen förbi backstageområdets små röda branschbodar där ZTV, STIM och allehanda skivbolag presenterar sina verksamheter. Se där, en känd nöjesskribent gör bort sig, och se där ytterligare en. Det känns på något sätt bra att den som av någon anledning fått det jobb som jag borde ha dansar fult. Det känns bra att folket i redaktionen på stora nöjestidningar gör en väldigt platt figur. För endera dagen vandrar jag in till deras arbetsplats med en text i handen. Hur skulle jag kunna vara nervös inför ett sådant möte om jag sett dem spy upp frukosten i ett hörn? Det går inte.

Och ni som drömmer om att komma backstage för att frottera er med det coola skivbolags- och mediafolket? Sluta dröm. Det verkliga livet har mer att erbjuda. Verkliga människor, till exempel. För att citera Johnny Dowd som spelade på festivalens sista dag: "You don't have to be a rockstar to have fun. You don't have to be a soldier to carry a gun." Words to live by.