Den 30 maj 1431 brändes en nittonårig flicka på bål i Rouen i Frankrike. Hennes namn var Jehanne, hon var av folket och sig själv kallad La Pucelle (jungfrun).

Inkvisitionen hade anklagat henne för häxeri och heresi och efter en tvivelaktig rättegång, där hon hade försvarat sig frimodigt, lyckades domarna, för ett ödesdigert ögonblick, bryta ner hennes vilja. Hon underkastade sig, men återtog underkastelsen några dagar senare.

Då överlämnade inkvisitorerna henne till den världsliga makten och bödeln fick sköta sitt jobb.

Häxans brott var fruktansvärda, till den grad att en av inkvisitorerna under rättegången kallade henne "denna vidriga sak i en kvinnas kropp". Hon hade kommunicerat med tre helgon utan kyrkans tillstånd eller förmedling. Denna direkta kommunikation "on line" med himlen var uppenbarligen olaglig, ty under dessa medeltida tider förvaltade kyrkan det andliga systembolaget med ensamrätt.

Vidare hade la Pucelle påstått att Gud i Egen Person gett henne ett nationalistiskt uppdrag: Att kasta ut engelsmännen ur Frankrike. På den tiden fanns inte begreppen "nation" eller "nationalism" och den lilla människan tjänade bara sin herre utan att bry sig om hans medborgarskap. Feodalismen var ju ett helt globaliserat samhälle när det gällde länder och gränser mellan staterna.

Åklagaren, en biskop vid namn Cauchon (uttalas på samma sätt som cochon, "svin"), frågade Jehanne under förhöret:

— Hatar Gud engelsmännen?

La Pucelle svarade då:

— Jag känner inte till om Gud älskar eller hatar engelsmännen, men jag vet att de kommer att jagas ut ur Frankrike.

En enkel mening för oss, nästan obegriplig för den medeltida människan. Dess innebörd är: "Frankrikes nationella självkänsla har fötts. Hädanefter kan vi inte tolerera någon annan armé än Frankrikes armé i vårt fädernesland."

Den fromme åklagaren Cauchon hade stark motivation för att bli mycket arg på Jehanne. Han var ju i engelsmännens tjänst och hade fått en saftig lön på tusen pund. Det hundraåriga kriget mellan de franska och engelska kungahusen hade just pågått ett sekel. Fransmännen hade dessutom fått betala med blod och lidande för den bittra rivaliteten mellan de franska hertigdömena Burgund och Orléans, en släktfejd som orsakade flera inbördeskrig mellan 1392 och 1435. Engelsmännen hade lyckats värva burgunderna till bundsförvanter, med optimala resultat.

Och så kom en liten oförskämd bondflicka med ett djävulskt budskap: "Alla fransmän skall förenas för att jaga bort engelsmännen."

Hon kom ridande från sin hemby Domrémy i Lothringen eller Lorraine med goda rekommendationer från hertigen av Orléans och hans son, René d'Anjou, som i sin tur var svåger till kronprinsen den blivande franska kungen Karl VII.

Just här får ni, mina trogna läsare, ha lite tålamod, för nu blir min berättelse lika invecklad som en brasiliansk tv-serie.

Få se nu. Jo, saken var den att den blivande franska kungen saknade legitimitet. Han var den yngsta sonen till den gamla kungen, Karl den vansinnige. Han var alltså inte en riktig "Dauphin" (kronprins) eftersom han hade två äldre bröder. Dessutom hade hans mamma öppet erkänt att lille Karl var oäkta, för hon hade någon gång varit otrogen mot den galne kungen och så hade detta fula lilla sladdbarn fötts nio månader senare.

Engelsmännen drog nytta av denna pinsamma situation. De tvingade den galne franska kungen att göra den lilla oäkta ankungen arvlös, samt att gifta bort sin dotter med den engelska kungen, så att denne blev Frankrikes lagliga tronarvinge. Hänger ni med?

Med andra ord: Den stackars prinsen, en klen gosse, med en svag karaktär och ett snarare nackdelaktigt utseende, hade enligt lagen en näst intill obefintlig rätt till den franska tronen. Han behövde ett mirakel för att kunna besegra sina engelska fiender, vinna det franska folkets förtroende och bli kung. Hans armé var helt demoraliserad efter blodiga nederlag på slagfältet.

Ett gammalt latinamerikanskt ordspråk lyder: "Ta aldrig emot hjälp från din svärmor, oavsett hur desperat din situation är." Det var tur för lille Karl att han inte hade några latinamerikanska rådgivare, eftersom den hjälp han fick av sin svärmor var avgörande för hans seger.

Hon var den starkaste och intelligentaste kvinnan i dåtidens Europa: Jolanda d'Anjou, även kallad Jolanda av Aragonien, Jolanda av Sicilien och Neapel, med rättigheter till kungadömet Jerusalem, Mallorca och Cypern, ett par grekiska furstendömen samt grevskapet Roussillon (Katalonien) "och mycket mera". Flera historiker har beskrivit henne som en kvinnlig Richelieu. Hennes sluga och listiga intriger är legendariska.

Jolanda d'Anjou hade en djärv plan för att stegvis förvandla sin svage svärson, den oäkta prinsen, till en populär kronprins först, och sedan till Frankrikes äkta kung. Hon visste att de äldre sönerna till Karl den vansinnige snart skulle dö eller bli galna, eftersom det var uppenbart att de bar på sin pappas eländiga arvsmassa. De var ju äkta barn!

Mycket riktigt. Karls äldre bröder dog redan i unga år. Över hela Frankrike började lejda agitatorer sprida nu ett slagord: "Karl är vår älskade kronprins". Snart var han inte längre "Le Bâtard" (oäktingen), han blev i stället "Le Dauphin" (kronprinsen).

Och över hela landet spreds nu legenden om en jungfru som skulle komma från Lothringen och befria Frankrike. En profetia vandrade från mun till mun i alla byar och städer: "Det var en otrogen kvinna som förrådde vårt land, det är en jungfru som kommer att återerövra det."

Flera kandidater uppenbarade sig. En Katarina av La Rochelle lyckades nästan övertyga folket om att hon var den väntade jungfrun, men snart visade det sig att hon inte höll måttet i detta enorma, historiska äventyr.

Resten av historien är känd. Den lilla bondflickan från Domrémy fick företräde inför kronprinsen på vintern 1429 och övertygade honom om sitt gudomliga uppdrag. Den franska hären, frenetiskt entusiasmerad av Jehanne, befriade det belägrade Orléans. La Pucelle deltog i krigståget, bar manskläder och hade ett eget standar med Jesu namn, den kungliga liljesymbolen och de tre helgon som talade till henne.

Den 17 juli 1429 ägde Karls kröning rum i Reims, precis som hon hade förutspått. Han blev Karl VII och så levde han och hans svärmor Jolanda d'Anjou lyckliga i alla sina dagar.

Det gick inte lika bra för La Pucelle. Efter en rad segrar blev hon tillfångatagen av burgunderna, såld till engelsmännen för en summa som på den tiden endast betalades för furstliga personer, bränd på bål, helgonförklarad av folket redan 1435 (och kanoniserad av påven 1920).

Vem var Jeanne d'Arc? Somliga påstår att hon aldrig brändes i Rouen, att hon var en oäkta syster till kronprinsen, att det hela var ett väl regisserat skådespel.

Andra vill göra gällande att hon var en hysterisk feminist som omedvetet ville hämnas på det medeltida samhällets förhatliga patriarkat.

De som vill att Lorraine skall betraktas som heligt franskt territorium, beskriver henne som Frankrikes främsta nationalhjälte.

De som samarbetade med marionettregeringen under andra världskriget och ser fram emot ett tyskt Lothringen, nonchalerar hennes roll i Frankrikes historia.

Det skulle inte förvåna mig om hon beskrevs som en miljökämpe eller som en veganhjältinna av någon naturälskare.

Själv skulle jag bli tacksam om hon kunde förknippas med kampen för freden i mitt land, Colombia.

Alla vill ju använda henne, manipulera henne och alla symboler hon står för, ty ett helgon är alltid till nytta när vi, självgoda vardagliga satar, behöver ett mirakel.

Vem var Jeanne d'Arc? Hon var en flicka som ville dö martyrdöden, uppleva evig kärlek, offra sig och bli helgon för ett folk som ville ha ett helgon, i ett land som vrålade efter ett helgon och där en tvivelaktig kung desperat behövde ett helgon för att legitimera sig.

Hundratusentals häxor har bränts på bål sedan dess, men dem kan vi glömma för gott. Ingen oäkta kung behöver dem, ingen påve drar nytta av dem, de ingår inte i någons listiga plan för att erövra makten, ingen psykoanalytiker behöver dem för att vinna något teoretiskt krig. Alla dessa häxor är överflödiga.

Vi har ju redan Jeanne d'Arc, vår älskade jungfru.