Inom alla de stora världsreligionerna finns religiös mysticism. De har många likheter men tar sig också olika uttryck. Mystik i sig kan beskrivas som ett möte med en yttre verklighet som ofta tolkas som gudomlig. På Judiska museet i Stockholm pågår just nu en utställning om judisk mysticism – kabbalah – och som ett komplement till utställningen har en katalog publicerats där det finns olika essäer om kabbalah. Ibland jämförs den med religiös mysticism i andra religioner som sufismen inom islam och gnosticismen inom kristendomen. Den här artikeln fokuserar på den judiska mysticismen men då en djupare förståelse av kabbalah kräver goda kunskaper i judendomen blir det här mer ett skrapande på ytan. Den judiska mysticismen är emellertid spännande även på ett ytligt plan då den är så mångfasetterad.

Guds närvaro
De judiska mystikerna, kabbalisterna, skiljer mellan en dold Gud som är oändlig och kallas ein sof (utan slut) och de tio gudomliga utflödena som kallas sefirot som representerar Guds makt och kraft i världen. Kabbalisternas uppfattning om Gud är dubbel – han är ständigt närvarande men samtidigt avlägsen och onåbar. En kabbalist söker Gud både inom och utanför sig själv och genom olika aktiviteter som meditation och extas kan en person få en mystisk upplevelse. Enligt kabbalisterna skedde ett misstag med ljuset och mörkret vid jordens skapelse och ett kaos uppstod. För att reparera kaoset måste varje judisk person utföra judendomens riter och etik som kallas mitsvot. Och genom att reparera skapelsens skadegörelse förbereder man mottagandet av Messias. Messias kan komma först när världen är hel och fullkomlig.

Kabbalah i konsten
I utställningen på Judiska museet visar man bland annat ett flertal vackra amuletter som är en del av den judiska mysticismen. Amuletterna hade en skyddande funktion. Människor kunde bära dem som smycken eller ha dem på väggen som bonader. De användes när kvinnor födde barn för att skydda både kvinnorna och barnen mot sjukdomar och död. I samband med en förlossning kunde hela väggar i rummet kläs med skyddsamuletter.

Menoran – den sjuarmade ljusstaken
Ett mycket vanligt motiv på amuletterna är menoran – den sjuarmade ljusstaken. På många amuletter är menoran ritad med ord och den text som är vanligast i det sammanhanget är psalm 67 som även kallas menora-psalmen. En sådan "skrift-tecknad" menora anses ha magiska och mystiska egenskaper samt kunna hålla borta ondska.

De kabbalistiska motiven och symbolerna har ofta en numerisk karaktär. Det sägs till exempel att det finns ett samband mellan menorans sju armar och psalmens sju verser. Det finns också ett samband med de sju planeterna och de sju veckodagarna.

På de kabbalistiska tavlorna och amuletterna är menoran inte alltid ensam. Ibland är det flera menoror; ibland är menoran tecknad tillsammans med Davidsstjärnan eller stentavlorna med budorden, djurmotiv med mera. Det kan också finnas symboler för det heliga templet såsom tången, rökelsespadarna och oljekannan.

Menoran som kabbalistisk symbol kan spåras tillbaka till 1300-talet (kabbalahn i sin helhet härstammar från 1200-talets Provence och Kastilien). Även ljusstakens rent konkreta delar har symboliska betydelser. Så är till exempel oljan en symbol för själen, veken för ånger och lågan för den högsta kronan där allt ljus utgår ifrån.

Menoran anses också symbolisera den gudomliga kraften – sefirot – och detta har med det numeriska att göra. Det finns förvisso tio sefirot men sju av dem är lägre. Menoran är en viktig symbol för den gudomliga kraften eftersom den i sin gestalt både visar mångfald och enhet.

Den gudomliga kraften
Menoran kan avbildas på olika sätt på amuletter och tavlor och så är även fallet med de tio sefirot – den gudomliga kraften. Ibland avbildas den som en människa med huvud och skelett; ibland avbildas den som ett nedåt växande träd. Ytterligare ett sätt att gestalta sefirot är genom klot av ljus.

Det som är gemensamt i skildringarna av sefirot är de olika lagren och förgreningarna där de lägre sefirot växer ut från den första sefiran som är en krona. Den andra sefiran är vishet och den tredje symboliserar livmodern men även förståelse. De sju lägre sefirot är kärlek, styrka och straff, skönhet och medlidande, evighet, strålglans, grundval och fallos och kungadöme. Fyra sefirot gestaltar också Guds armar och ben så att det slutligen framträder en bild av en människa eller ett träd. Trädet har i konsten illustrerats som paradiset och människan som den ursprungliga – Guds avbild – som egentligen inte får avbildas.

Kabbalah och new age
I katalogen om kabbalah diskuteras också det ökade intresset för den judiska mysticismen. Författaren och journalisten Nina Solomin har intervjuat fyra rabbiner och ledare för judiska grupper. En genomgående fråga är just varför det finns ett förnyat intresse för kabbalah, även bland ickejudar. En av de intervjuade uttrycker en viss kritik mot detta intresse då han anser att det har fått för stora proportioner. En annan av de intervjuade påpekar att intresset för kabbalah hänger ihop med new age men att den typen av kabbalah inte är den äkta utan en imitation. En ledare för en chassidisk (ultraortodox) grupp hävdar att intresset för kabbalah hör samman men människans strävan efter att få veta vem hon är och att finna en känsla av mening. Han säger att alla själar känner att verkligheten bygger på en djupare sanning än vad vi kan förnimma med våra fem sinnen.

Intresset för kabbalah kanske är lika varierat som för mysticismen i sin helhet. Förmodligen är det så att de flesta människor som är intresserade av religion, filosofi, konst och kultur kan finna någonting av värde i den judiska mysticismen. Den som besöker utställningen om kabbalahn blir varse människans eviga sökande efter Gud och en mening. Amuletterna visar också människans ständiga kamp mot sjukdomar och död.