Midsommar året runt
Av Anna Southerington

Så här års firar vi allt det fantastiska och underbara ljus som den svenska sommaren för med sig. Det ger näring åt såväl kropp som själ, och är så oerhört viktigt för oss svenskar efter våra långa och mörka vintrar. Kanske blir vi rentav lite vilda och galna av allt detta ljus, just för att vi inte får så mycket av den varan under resten av året.

I dessa tider reflekterar jag gärna över just det fenomenet, och den nästan lite mano-depressiva pendling som detta växelspel av ljus och mörker många gånger orsakar. Om vi nu inte har så mycket ljus under vinterhalvåret, borde vi inte tänka lite mer på att själva försöka sprida ljus och värme omkring oss? Inte bara när det yttre ljuset finns där, utan kanske framför allt när det saknas. Det faktum att vi lever upp så starkt under sommaren tyder på att behovet av ljus och värme finns där, och att vi alla skulle må bra av lite mer av den varan under hela året. Det är något vi alla kan åstadkomma och bidra med, en resurs som vi alla har tillgång till – om vi bara vill. Och vågar.

Det behöver inte vara så svårt. Ett varmt leende till kassörskan på Konsum eller spärrvakten i tunnelbanan, ett vänligt "ursäkta mig" när vi vill komma förbi i trängseln på bokrean, att med uppriktig omsorg ge sin plats på bussen till en gammal dam med käpp, fem minuters nackmassage till kollegan med spänningshuvudvärk. Ibland räcker det med att gå nedför gatan med ett leende på läpparna – det smittar. Men vi verkar, många av oss, vara så förtvivlat rädda för att beröra varandra, både på det fysiska och det känslomässiga planet. Varför? Vad är det som är så skräckinjagande? Tror vi att folk ska titta snett på oss om vi ler, hälsar, visar att vi bryr oss? Och om de nu mot förmodan skulle göra det för att de själva har en dålig dag, är det då så förtvivlat farligt, är det ett dödligt hot? Kan det inte vara så att vederbörandes dåliga dag kanske rentav blir aningen bättre som resultat av värmen i vårt leende, vare sig de vill eller inte? Rätt åt dem i så fall, tycker jag!

Men alla dessa retoriska frågor åsido kvarstår faktum att många av oss har väldigt svårt för att sprida ljus omkring oss i vardagen så där helt oprovocerat, framför allt till fullständigt eller nästan främmande människor. Vi verkar vara fullt och fast övertygade om att ett sådant beteende är förbehållet småbarn, överförfriskade halvalkoholister och dårar. Inte undra på att vi, så många av oss, går omkring och mår halvtaskigt under vinterhalvåret. Många av oss klarar inte av att ge ljus och värme ens till oss själva. Och hur ska vi då kunna ge det till någon annan? Jag tror att all strävan mot att ge något till en annan människa måste börja med att man lär sig att ge det till sig själv. För att kunna ge måste man först ha något att ge. Och jag tror att alltför många av oss lever med ett djupt tvivel om att vi har någonting att ge som någon annan skulle vilja ha. Vi tror att vi är dåliga människor, fula, syndiga, otillräckliga, odugliga. Men jag kan med fullständig uppriktighet säga att någon sådan människa har jag aldrig mött i hela mitt liv.

I ögonen hos alla dessa människor som tror så mycket ont om sig själva, inklusive mig själv många gånger, ser jag skönhet, värme, humor, omsorg, kärlek som bara längtar efter att få komma ut. Framför allt ser jag djup och underbar mänsklighet. Vi har alla fått ta emot smällar, vi bär alla på sår. Vi är rädda och vi har ont. I alla fall de flesta av oss, på mer eller mindre djup och omedveten nivå. Och däri ligger just vår fantastiska mänsklighet. Vi kan alla känna igen oss i det, vi vet alla hur det känns. Men märkligt nog ger vi gärna tröst och empati åt en vän som lider, men vi ger inte detsamma till oss själva.

Vi dömer och fördömer oss själva, ibland för rena struntsaker. Vi sitter där och pillar och strör salt i våra egna sår, och verkar fast beslutna om att vägra oss själva läkning. Ibland njuter vi av att riktigt vältra oss i självplågeri och frossar i att tala om för oss själva vilka usla kräk vi är och hur ovärdiga kärlek vi är. Om en vän säger att hon inte kan komma och fika i morgon tror många av oss på fullaste allvar någonstans i vårt inre att det beror på att hon inte tycker om oss längre, eftersom vi är usla och fula och inte värda att älska, hellre än att lugnt acceptera att hon helt enkelt är uppbokad och att detta inte har ett dugg med hennes känslor eller vänskap gentemot oss att göra. Mår vi dåligt är vi beredda att tolka minsta lilla motgång eller minsta millisekund av bristande uppmärksamhet från någon i vår närhet som ytterligare ett bevis för att vi är värdelösa losers som ingen tycker om, trots att det inte finns ett uns av sanning i det. Vi tolkar varje nej som förskjutning och förkastelse, trots att det inte finns ett uns av sanning i det heller, och känner oss då sårade och rädda och slänger upp försvarsmurar för att värja oss. Många av oss är rentav rädda för oss själva - livrädda. Är det då så konstigt att vi inte klarar av att sprida ljus och värme omkring oss? Speciellt med tanke på att ingenting av det där är sant, att vi så ofta tror oss vara Odjuret när vi i själva verket är Skönheten.

En del av dessa självfördömande normer har vi tagit till oss och accepterat från samhället runt omkring oss, från mindre än perfekta föräldrar och lärare, från auktoriteter av olika slag som vi givit makt över oss. Andra har vi hittat på alldeles själva och där varit oändligt kreativa och uppfinningsrika. En del av oss handskas med alla dessa inre fördömande röster genom att tro på varenda ord de säger, medan en del av oss försöker stänga dem ute genom att aldrig någonsin vända oss inåt. Båda metoderna skadar och begränsar oss.

Jag tror att vi behöver lyssna på våra inre röster, först och främst, och sedan ta en riktigt skärskådande titt på de negativa uttalanden vi då stöter på. Vi behöver fråga oss själva "är det där verkligen sant?" I början får man kanske ett rungande "ja, det är det" till svar, och det är skrämmande och plågsamt. Men om man då frågar sig om man skulle tycka det var sant om det var en nära vän som satt och sa så om sig själv, upptäcker man oftast att svaret är ett annat. Man skulle tycka att hon överdrev något alldeles kolossalt, att hon piskade sig själv alldeles i onödan och dömde sig själv på tok för hårt. Hallå! Väckarklocka! Varför dömer och fördömer vi oss själva för saker vi aldrig skulle drömma om att döma eller fördöma en kär vän för? Vi behöver bli snällare och mer förlåtande mot oss själva, och se vår egen djupa mänsklighet och den skönhet och gemenskap som finns i människans alla brister och fel.

Därmed inte sagt att vi inte ska ta lärdom av och ansvar för våra misstag. Det ska vi naturligtvis. Men med medkänsla och empati för oss själva, istället för att döma oss till en inre självförvållad skärseld. I min åsikt är det först då man verkligen tar ansvar och verkligen lär sig av sina misstag. Misstag begår vi allihop, det är djupt mänskligt och det ligger något vackert och oändligt älskvärt – värt att älska – i allas vår bristande perfektion. Den förenar oss och jämställer oss med varandra långt bortom alla politiska och juridiska begrepp om jämbördighet. Och medan det kan kännas viktigt att söka en annan människas förlåtelse för någon orätt vi har gjort dem, är det ännu viktigare att vi förlåter oss själva, med kärlek, omsorg och värme gentemot oss själva. Om vi inte lyckas med det, kan den yttre förlåtelsen från den andra människan inte läka oss och ge oss den näring och den tröst vi söker.

De allra flesta av oss menar så innerligt väl och vill ingenting hellre än att få ta emot och ge kärlek och gemenskap, och de gånger vi agerar på ett sätt som är mindre än kärleksfullt beror detta på rädsla eller smärta som lägger krokben för vårt innersta kärleksfulla och oskuldsfulla väsen. Om detta är jag fullständigt övertygad i djupet av min själ. Jag ser det i andra och jag ser det i mig själv. Och jag märker att jag, när jag slutar döma och fördöma mig själv och på ett förlåtande och medkännande sätt tar ansvar för och lärdom av mina misstag, börjar sprida ljus och värme. Först till mig själv och sedan till min omgivning. Och omgivningen svarar, vilket i sin tur förstärker min längtan efter att sprida ännu mer ljus och ännu mer värme, både inåt och utåt. Inte varje dag, varje timme, varje minut. Det lyckas jag inte med. Men trots mina mänskliga brister skapas det en god cirkel som växer och frodas efterhand. Och jag gratulerar mig själv till varje framsteg och varje liten gnutta av värme och ljus som jag utan förbehåll, baktanke eller artificiell taktik lyckas sprida till mig själv och andra. Den sortens värme och ljus som börjar flöda rent spontant för att jag mår bra inom mig själv och tycker att livet, världen och människan – inklusive jag själv - är vackra och mirakulösa.

Det gäller dig också. Du är också vacker och fantastisk och mirakulös, ända in i märgen. Om du märker att du inte tror på det jag säger, ta en titt på dig själv, se djupt in i dina egna ögon i spegeln och koppla bort den där dömande lilla rösten, om så bara för ett ögonblick. Vad ser du? Jag ser en mänsklig varelse som i sin själva substans består av så mycket ljus och värme att du själv, alldeles ensam, skulle kunna lysa upp den mörka svenska vinterhimlen från Treriksröset till Malmö utan att ens bli andfådd. Tänk dig då hur det skulle kunna se ut om vi alla släppte fram all den där värmen och allt det där ljuset, mer och mer för varje dag som går och till både oss själva och vår omgivning. Resultatet skulle bli en enda evig och fantastisk midsommar, till och med i mörkaste december. Så Glad midsommar till dig och de dina, och ett varmt tack för all den värme och allt det ljus som du bär inom dig och som bidrar till att skapa midsommar året runt – för dig själv och för oss alla!