ÅRGÅNG 3 NUMMER 4 — 24 JUNI 2002 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Variation
och lustfylldhet Under nytillträdde Magnus Florins ledning har Radioteatern under senare tid visat prov på stor vitalitet. Låt mig här nämna något av allt det som kunnat höras från i höstas och framåt. Som en av de mest gedigna uppsättningarna (ytterst genomarbetad och totalt sett kanske mest fascinerande) måste nog utnämnas Dostojevskijs "Onda andar", i dramatisering och regi av Martin Röhlcke Montelius (baserad på Anton Karlgrens översättning). Montelius påfallande kongeniala teaterversion av Dostojevskijs mastodontroman är gjord med kärleksfull omsorg och präglas av genomgående ypperliga skådespelarinsatser. Peter Andersson som berättare är strålande bra, och bland de många rollgestaltningarna imponerar inte minst Jane Friedmans insiktsfulla porträtt av Stavrogins moder, Varvara Petrovna. Rytmiskt sett balanserar dramatiseringen fint mellan 1) berättare, 2) berättarröst interfolierad av illustrerande "miniscener" och 3) längre, mer fördjupande scener. Musikinslagen är många och används ungefär som i forna tider: som atmosfär och stämningsskapande ram. Ytterligare två Dostojevskijuppsättningar har givits sedan i vintras; dels "Anteckningar från ett källarhål, också i Martin Röhlcke Montelius regi, dels "En löjlig människas dröm", gjord av Anders Carlberg. Den förstnämnda är en stark sak, där Reine Brynolfssons intensiva läsning förstärks av de nästan kusligt suggestiva sekvenserna ur Allan Petterssons sjunde symfoni. I "En löjlig människas dröm" låter Carlberg titelrollen vara både outsider i 1800-talets Ryssland och hemlös i samtidens Stockholm. Detta dubbelperspektiv fungerar utomordentligt - just eftersom det gjorts så lågmält och inte framhävs på bekostnad av texten. Några ljud av tunnelbana etc. bara - och vips är huvudpersonen en samtida. Krister Henrikssons rolltolkning är alltigenom fenomenal. Förra månaden, i maj, försiggick en synnerligen spännande "ljudserie" (ett utomordentligt initiativ: att låta radioteatermediet på detta vis undersöka och presentera mediets möjligheter). Under rubriken "Vita nätter" sändes en hel rad program där ljud och musik i många fall bildade formidabla collage: forskningsfärder i ljudrymden. Hanna Hartman, som titulerar sig "ljudkonstnär", medverkade med dels "Färjesånger", där hon med utgångspunkt från dokumentära ljud i samband med tågsätt som rangeras vid ett färjeläge låter olika klanger och ljud mötas och skapa nya, säregna och ofta rytmiskt framhävda ljudvärldar. Intressant och avantgardistiskt, men aningen pretentiöst. Hennes andra program, "Skruvarna som håller samman", präglades även det av monotona ljud - som vid närmare bekantskap visar sig rikt varierade. Vardagsljud som med ens framstår som om man hörde dem för första gången. Andra inslag i serien var Maria Zennströms monolog "En värdelös kvinna"; här i uppläsning av författaren själv. Jämfört med Hartman framstod Zennströms högläsningsartade program som närmast en motpol. Även "Stygn" av Lenke Rothman, som även hon läste sin egen text, hade mycket av uppläsningskaraktär - samtidigt som här fanns reflexer från ett experimentglatt sextiotal. Ett mera samtida ungdomligt program var Timo Sundbergs "Dialling Hell", inspelat med livepublik och i samarbete med Teater Tribunalen i Stockholm. Mest spännande i "Vita nätter" var nog Saara Salminen Wallins "Varför skrattade Saara?" - ett slags poetisk dokumentär i vilken hon gör en självbiografisk resa till sina finska hemtrakter: olika miljöer och ljud bildar bakgrund till denna suggestiva väv av intryck, om frihet kontra trygghet, om strävan bort och längtan hem. Sammanfattningsvis starkt personligt och berörande. Nyligen (den
16 juni) inleddes sommarens radioteaterföljetong: Vilhelm Mobergs
Utvandrarna, här i en inspelning från 1962, regisserad av Bengt
Ekerot. Som berättare medverkar författaren själv: han
återkommer nu och då mellan spelscenerna. Efter en kort inledning
där Moberg läser ur romanens inledning vidtar ett förtroget
samtal mellan Karl Oskar och Kristina. Jan-Erik Lindqvists och Gunnel
Broströms ömsinthet ter sig här kongenial. Över huvud
taget råder i denna gedigna uppsättning ett lugn som passar
väl samman med Mobergs detaljrika, långsamt framflytande epik.
Det finns ett slags uppsträckt allvar i dramatiseringen som ställer
detta slags radioteater i skarp relief mot samtidens ofta fragmentiserade
uppsättningar i - generellt - högre tempo. Det känns välgörande,
bara det! Och vilken förmåga att modellera med sina röster
de har, dessa konstfärdiga skådespelare! Hjalmar Bergmans "Swedenhielms" - här med "feministisk knorr" i Harald Stjernes regi; ett slags parallell till Gun-Britt Sundströms omdiktning av Hjalmar Söderbergs omdiktning av "Den allvarsamma leken" som hon gjorde på 1970-talet och som hette "För Lydia". "Vargflock", skriven och regisserad av Martin Röhlke Montelius, som handlar om en ung kommunist i 30-talets Sovjet och där inte minst Thomas Hanzon är fantastiskt bra. Det hela är finstämt, atmosfärrikt och med effektiva spelscener insprängda mellan berättarröstens överblickar. "Orissa" av Ola Julén består av en dikt, här uppläst av författaren själv, vars självutlämnande tolkning påminner i sin utstuderade långsamhet om Göran Sonnevis sätt att läsa. Texten, kombinerad med musik och miljöljud, handlar om ensamhet och om längtan efter gemenskap - men främst om en desillusion gränsande till depression ("Varför är det ingen som vill ha mig?"). Fin regi av Ludvig Josephson. "Heligt land" heter en päs av David Hare som i höstas spelades runtom i landet i en fantastisk uppsättning med Henric Holmberg i huvudrollen. Denne spelar samma roll även i denna uppsättning, gjord av Magnus Hedlund och Magnus Berg - och faktiskt ännu bättre än Riksteaterns, vilket inte vill säga litet. Det handlar om konflikten mellan palestinier och israeler. Det är en samtidigt distanserat-reflekterande och djupt närvarande-engagerad pjäs. De många miljöljuden ger stark närvarokänsla. "John Gabriel Borkman" av Henrik Ibsen sändes i höstas; en nygjord uppsättning av Ingmar Bergman och bedårande i sin omsorg om varenda liten detalj. Detta är radioteater i den gamla stilen och med handplockade skådespelare som gör sitt yttersta; Erland Josephson, Gunnel Lindblom, Anita Björk, Jane Friedmann, Jan-Olof Strandberg, Maria Bonnevie, Jonas Malmsjö och Margareta Weivers. Därtill Käbi Laretei som spelar Beethoven "Bättre utan hund" av Allan Edwall efter en berättelse av Kafka och i regi av Magnus Berg gjordes med bravur av Staffan Westerberg; hans tolkning lyfte fram personligheten hos den originelle solitären i denna historia. "Homofiler kan inte vissla" - så lyder den uppseendeväckande titeln på en ny pjäs av Staffan Göthe, här i regi av Åsa Melldahl och med bl.a. Örjan Ramberg och Ann Petrén. Som så ofta hos denne dramatiker handlar det om hemkomst, om en person som återvänder till sin hembygd efter en längre tids bortavaro. Här är det en fotbollslegend som kommer tillbaka till den lilla norrlandsstaden. Det handlar om far och dotter, om dåtid och nutid, om samhällsförändringar avlästa på en mindre ort. En fin, välspelad uppsättning. "Andy&Edie@hotmail.com" heter en lekfull, milt absurdistisk pjäs av Eva Ström, här regisserad av Suzanne Osten. Både Cilla Thorell och Rikard Wolff bra som återuppståndna legender i cyberrymden En litet magisk livet-efter-döden-ton paras här med djuppsykologi och människokännedom. Sammanfattningsvis dock ojämnt: ibland ypperligt, ibland bagatellartat. "12 berättelser ur Bortom tron" av förra årets nobelpristagare i litteratur V S Naipul sändes, påpassligt nog, i december. För bearbetningen svarade Åsa Melldahl och Magnus Lindman. Spännande men ojämn radioteater. "Den närmast sörjande" av Wallace Shawn i regi av den finlandssvenske Joakim Groth var också intressant att lyssna till, låt vara att regin inte heller här kändes helt övertygande. I rollerna Etienne Glaser och Suzanne Osten - i bakgrunden publikljud; inspelningen gjordes nämligen inför publik på Forum i Stockholm. Över huvud taget var det litet av stand-up-comedy över denna pjäs. "Din sol, din himmel, dina ängder gröna" av Manuel Cubas och Johanna Langhorst tar ett multietniskt grepp på radioteatermediet och inleds med några invandrares försök att komma genom nålsögat: den svenska passkontrollen. Därefter interiörer från Tensta, denna "village of the world". Engagerat men alltsammans gjort i en smula programmatiskt rosenröda färger. Man får en känsla av både lustfylldhet och pliktskyldighet när man hör denna soliga rapport från i media svartmålade förort. "Uppståndelsen" av Marie-Louise Ekman är värd att nämna inte minst för att Margareta Krook här framträder för allra sista gången. Än märkligare att pjäsen inleds med att hon meddelar: "jag dog i natt". Här talar hon till oss från andra sidan döden - både i fiktionen och på riktigt |
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|