Farfar
var rasbiolog
Eva F Dahlgren
Bokförlaget DN, 2002
ISBN:91-75-88419-4
Cirkapris: 259 kr
Vad är
en människa? Har hon en själ, eller är hon bara ett
förvaringskärl för kemikalier? Är alla människor
födda fria och med lika värde, oavsett ras, kön, religion
eller hudfärg? Vad är en människas värde? Är
det, som någon sagt, åttiofem dollar för kroppens innehåll
av metaller, eller är människovärdet heligt och okränkbart?
Åtminstone i teorin
I boken Farfar var rasbiolog. En berättelse om människovärde
igår och idag väcker Eva F Dahlgren uppfordrande frågor
om samtidsetik, utifrån biografin över sin farfar. Själv
är Eva F Dahlgren frilansjournalist, med vetenskap och människosyn
som sitt arbetsfält. Hon beskriver i inledningen den skuld hon kände
vid insikten att släktens överhuvud, den uppburne professor
Ossian Dahlgren, inte bara sysslat med växtförädling under
sin akademiska karriär. Han hade flitigt och engagerat skrivit och
förläst om eugenik och rört sig i de nära kretsarna
kring Statens Institut för Rasbiologi och dess ledare Herman Lundborg.
Rasbiologiska Institutet i Uppsala var det första i världen.
Det öppnades 1922. Fem år senare öppnades ett motsvarande
institut i Berlin, "för utforskande av det tyska folkets rasbiologiska
förhållanden" - med Uppsala som förebild. Det utforskandet
ledde ner i avgrunden, vilket omvärlden med fasa och avsmak kunde
konstatera när kriget tog slut och det inte längre gick att
blunda för sanningen om koncentrationslägren. Hos oss pågick
det svenska steriliseringsprogrammet, under ledning av zoologiprofessorn
Nils von Hofsten. Syftet var att gallra ut de "undermåliga"
generna till förmån för "de rasdugligaste elementen"
som hade rätt och samhällelig plikt att fortplanta sig. Medlet
var tvångssteriliseringar. Det skedde med samtliga politiska partiers
goda minne, ännu in på 70-talet, fast med mer tillrättalagda
argument då.
Eva F Dahlgren sitter i ett källararkiv och studerar album efter
album med bilder från Rasbiologiska institutets verksamhet. "Nordiska
typer, lappar, judar, zigenare, tvillingar och trillingar, brottslingar
och andra undermåliga, främmande rastyper " Hon gråter.
Hon hoppas att till sist finna något som tyder på att farfadern
tog avstånd från sina idéer: "Han ska skriva att
alla människor har lika värde." Det gör han aldrig.
Helst hade hon låtit sanningen falla i glömska, men farfar
gav henne ingen ro. Boken måste skrivas. Så formar den sig
till en etisk diskussion i dokumentär form där stora delar bygger
på privata brev och dokument, för att slutligen mynna ut i
en samling artiklar om dagens genforskning och intervjuer med vetenskapsmän
och sakkunniga. Porträttet av Ossian Dahlgren tecknar en sammansatt,
narcissistisk personlighet. Vid hans sida står farmor Greta; en
kvinna "i västficksformat" kallar hon sig själv. I
alla rasthygieniska hänseenden är hon fel, kortvuxen, mörkhårig:
en minusvariant. Såväl hon som barnen får känna
av detta faktum. Men Greta - även hon forskare från början;
de två möttes under studietiden men hon gav upp sin karriär
för att hjälpa maken - framstår som den starkare i kraft
av sin värme och uthållighet. "Det lyste om henne"
skriver Eva F Dahlgren. Det kan inte ha varit enkelt att bevara sitt inre
ljus i äktenskapet med en man som måste behandlas som det största
- och ömtåligaste! - barnet i barnaskaran och som krävde
av hela familjen att de skulle underordna sig hans nycker.
Min förhoppning var från början att boken utifrån
dåtidens tankegångar skulle förklara för mig hur
de människor var funtade som indelade mänskligheten i mer eller
mindre värda exemplar. Därför upplevde jag det ibland som
ett problem att så mycket kretsar kring farfars matsmältning,
klena hälsa och utsökta middagar med celebriteter. Jag blev
ganska trött på karln, ärligt talat.
Men sedan
bränner det till i texten igen, när Eva F Dahlgren i de senare
avsnitten går in på detaljgranskning av dagens vetenskapsetik
och -moral. Plötsligt ramlar bitarna på plats. Frågorna
omformuleras men svaren blir emellanåt samma gamla cynismer i ny
tidskostym. Farfar sätts in i sitt sammanhang och när ljuset
faller in från ett annat håll än jag räknade med
ser jag att Rasbiologiska Institutet beskar folkstammen med ganska trubbiga
verktyg. Idag är i princip allt möjligt med genteknikens hjälp,
på gott och ont och med oöverskådliga konsekvenser. Det
finns all anledning att hålla den etiska diskussionen levande. Vilket
Eva F Dahlgren bidrar till med den här boken.