ÅRGÅNG 3 NUMMER 4 — 24 JUNI 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses



Läst
Vad är en människa?
Av Måna Berger

Farfar var rasbiolog
Eva F Dahlgren
Bokförlaget DN, 2002
ISBN:91-75-88419-4
Cirkapris: 259 kr



Vad är en människa? Har hon en själ, eller är hon bara ett förvaringskärl för kemikalier? Är alla människor födda fria och med lika värde, oavsett ras, kön, religion eller hudfärg? Vad är en människas värde? Är det, som någon sagt, åttiofem dollar för kroppens innehåll av metaller, eller är människovärdet heligt och okränkbart? Åtminstone i teorin…

I boken Farfar var rasbiolog. En berättelse om människovärde igår och idag väcker Eva F Dahlgren uppfordrande frågor om samtidsetik, utifrån biografin över sin farfar. Själv är Eva F Dahlgren frilansjournalist, med vetenskap och människosyn som sitt arbetsfält. Hon beskriver i inledningen den skuld hon kände vid insikten att släktens överhuvud, den uppburne professor Ossian Dahlgren, inte bara sysslat med växtförädling under sin akademiska karriär. Han hade flitigt och engagerat skrivit och förläst om eugenik och rört sig i de nära kretsarna kring Statens Institut för Rasbiologi och dess ledare Herman Lundborg. Rasbiologiska Institutet i Uppsala var det första i världen. Det öppnades 1922. Fem år senare öppnades ett motsvarande institut i Berlin, "för utforskande av det tyska folkets rasbiologiska förhållanden" - med Uppsala som förebild. Det utforskandet ledde ner i avgrunden, vilket omvärlden med fasa och avsmak kunde konstatera när kriget tog slut och det inte längre gick att blunda för sanningen om koncentrationslägren. Hos oss pågick det svenska steriliseringsprogrammet, under ledning av zoologiprofessorn Nils von Hofsten. Syftet var att gallra ut de "undermåliga" generna till förmån för "de rasdugligaste elementen" som hade rätt och samhällelig plikt att fortplanta sig. Medlet var tvångssteriliseringar. Det skedde med samtliga politiska partiers goda minne, ännu in på 70-talet, fast med mer tillrättalagda argument då.

Eva F Dahlgren sitter i ett källararkiv och studerar album efter album med bilder från Rasbiologiska institutets verksamhet. "Nordiska typer, lappar, judar, zigenare, tvillingar och trillingar, brottslingar och andra undermåliga, främmande rastyper…" Hon gråter. Hon hoppas att till sist finna något som tyder på att farfadern tog avstånd från sina idéer: "Han ska skriva att alla människor har lika värde." Det gör han aldrig.

Helst hade hon låtit sanningen falla i glömska, men farfar gav henne ingen ro. Boken måste skrivas. Så formar den sig till en etisk diskussion i dokumentär form där stora delar bygger på privata brev och dokument, för att slutligen mynna ut i en samling artiklar om dagens genforskning och intervjuer med vetenskapsmän och sakkunniga. Porträttet av Ossian Dahlgren tecknar en sammansatt, narcissistisk personlighet. Vid hans sida står farmor Greta; en kvinna "i västficksformat" kallar hon sig själv. I alla rasthygieniska hänseenden är hon fel, kortvuxen, mörkhårig: en minusvariant. Såväl hon som barnen får känna av detta faktum. Men Greta - även hon forskare från början; de två möttes under studietiden men hon gav upp sin karriär för att hjälpa maken - framstår som den starkare i kraft av sin värme och uthållighet. "Det lyste om henne" skriver Eva F Dahlgren. Det kan inte ha varit enkelt att bevara sitt inre ljus i äktenskapet med en man som måste behandlas som det största - och ömtåligaste! - barnet i barnaskaran och som krävde av hela familjen att de skulle underordna sig hans nycker.

Min förhoppning var från början att boken utifrån dåtidens tankegångar skulle förklara för mig hur de människor var funtade som indelade mänskligheten i mer eller mindre värda exemplar. Därför upplevde jag det ibland som ett problem att så mycket kretsar kring farfars matsmältning, klena hälsa och utsökta middagar med celebriteter. Jag blev ganska trött på karln, ärligt talat.

Men sedan bränner det till i texten igen, när Eva F Dahlgren i de senare avsnitten går in på detaljgranskning av dagens vetenskapsetik och -moral. Plötsligt ramlar bitarna på plats. Frågorna omformuleras men svaren blir emellanåt samma gamla cynismer i ny tidskostym. Farfar sätts in i sitt sammanhang och när ljuset faller in från ett annat håll än jag räknade med ser jag att Rasbiologiska Institutet beskar folkstammen med ganska trubbiga verktyg. Idag är i princip allt möjligt med genteknikens hjälp, på gott och ont och med oöverskådliga konsekvenser. Det finns all anledning att hålla den etiska diskussionen levande. Vilket Eva F Dahlgren bidrar till med den här boken.

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat