År 2 Nummer 5 - 25 juni 2001

Korsika: en fransmans loggbok
Text och foto: Jean-François Vazel
Översättning: Lydia Duprat

Ankomsten till Korsika skedde via öns huvudstad Ajaccios flygplats. Flygplatsen heter Campo del Oro vilket betyder guldets fält. Det blev onekligen en snygg inledning på min kommande upptäckt av ön. Finns det verkligen guld i närheten eller är namnet en allusion till solnedgången?

Hur som helst är den här flygplatsen inte direkt ett "Eldorado" för piloterna: för att landa på den här banan, som ligger fastkilad mellan havet och berget måste man nog vara synnerligen kvalificerad.

Några minuter senare ser jag Ajaccios hamn och amiralitetets marina, som är reserverad för fritidsbåtarna. Segelbåten Alflorane ligger faktiskt där man sade mig att den skulle, och båtens mått stämmer överens med de uppgifter jag fått: 52 fot lång med en ännu längre mast. Jag frågar mig huruvida båtens namn kan vara av arabiskt eller andalusiskt ursprung. Men faktum är, förklarar båtens kapten för mig, att det är en sammansättning av bokstäver hämtade från namnen till ägarens barn: al för Alain; flo för Florence; ane för Anne.

Nästa dag är allt klart för avsegling: vi har rikligt med vatten, med korsikanskt kallskuret, korsikanska ostar och vin - framför allt egendomens eget vin. Vi kastar loss och stävar ut mot hamnfarleden. Ajaccio börjar att dra ut sig mellan kullarna och havet, mellan den höga staden, som är den moderna, och den låga staden, som är den gamla.

Några timmar senare är det så dags för vårt första strandhugg, alltså vid Capo di Moro - Morens udde. Moren, eller Nordafrikanen, är Korsikas symbol: en svart mans huvud med ett vitt pannband runt om. Udden är krönt av ett så kallat genuesiskt torn, som står, liksom en vakt av sten, vänt mot horisonten och eventuella inkräktare på väg in från det öppna havet.

Det finns cirka 70 sådana torn, som alla byggdes på 1400-talet av italienare som härstammade från Genuas furstendöme. Tornen står längs den milslånga korsikanska kusten, och de är så strategiskt utplacerade, att man på mindre än en timme kunde vidarebefordra ett meddelande från det första tornet till det sista, runt om hela ön.

Klipporna är av röd granit och täckta av kusttallar som bespeglar sig i havet. Vattnet är här grönt och genomskinligt med en sikt på fem meter eller mer.

De första fiskarna har redan nalkats båten och åtföljs snart av hundratals andra. De förväntar sig godbitar från besättningen: de vet antagligen att seglingssäsongen har börjat!

Jag inser varför antikens greker kallade Korsika för Kallistea - den sköna ön - och om något så var de synnerligen kunniga vad öar beträffar. I Frankrike kallas Korsika i turistiska ordalag för Skönhetens ö, vilket den här resenären inte alls anser är en överdrift.

Våra strandhugg avlöser varandra och kusten bjuder en radda bukter och små havsvikar som för varje dag blir allt mer spektakulära: Rocapina, Campomoro, Tizano och så slutligen Bonifacio, som ligger mitt emot Sardinien med sin två mil långa fjord och sitt ointagliga citadell. Citadellet byggdes strax före 1000-talet av en toskansk markis. Och några sjömil längre ut mot sydost ligger de hänförande Lavezzi-öarna, som kanske kan betraktas som kvintessensen av Seychellerna, Bretagne och Åland alla på en gång, eller kanske som något helt annat. Om inte det här är paradiset så kan paradiset inte vara långt borta.

Detta paradis kan emellanåt också bli till ett helvete på grund av Mistralen, Frankrikes starkaste vind som härskar enväldigt när den blåser i över hundra kilometer i timmen. Vinden ställde faktiskt till med ett helvete för fregatten La Sémillante 1855, som kastades mot klipporna. Hela besättningen och samtliga passagerare, det vill säga över 700 människor, omkom. Några av dem är begravda på två av huvudöns små kyrkogårdar, varav den ena är avsedd för officerarna och den andra för sjömännen.

Korsika låter sig inte tämjas utan vidare: ju mer hon berättar desto mer betraktar hon sig själv, desto mer andas hon sig själv…

För mer information:
http://www.corsica-isula.com/