År 2 Nummer 5 - 25 juni 2001

Huvudgatan låg öde. Prydligt stod fordonen uppradade längs trottoarerna, som leksaksbilar efter en lång dags lekar.
   Han strök handflatan över fönsterbrädet, föreställde sig att han smekte henne, att han snuddade vid de lena kinderna och det långa ljusa håret och att de gröna ögonen nu glittrade mot honom…
   På bordet stod vinglasen redan framdukade. Rätterna till den lilla buffén var klara att värmas.
   Hon gör mig alldeles förlamad när hon är borta, tänkte han och knäppte på radion för att få tiden att gå. Fyratusen människor omkomna i översvämningar i Pakistan. Folk på väg till en marknad, en lokal fest, sveptes med av en femtio meter hög havsvåg. Kylan kommer tillbaka, fortfarande dock snöbyar på Gotland… Perioden i sin helhet blir kallare än normalt… Varning för sträng kyla i södra Norrlands inland… Lotsdirektören i norra distriktet meddelar…
   Han bytte kanal. Äntligen blev det litet ös. Han skruvade upp volymen, han trummade mot bordsskivan.
   Nej du kissen, nu får du allt komma hem till husse… Han spanade ned mot busshållplatsen.
   Han bestämde sig för att provsmaka vinet - hon skulle ju ändå komma vilket ögonblick som helst.
   Halv tolv hade han provsmakat hela flaskan. Han halvlåg i skinnsoffan i vardagsrummet, det glimmade till i dunklet varje gång han tände en cigarrett.
   Mellan balkongdörren och bokhyllan stod palmväxten alldeles svart i sin golvkruka.
   Gode Gud, varför kommer hon inte?

Han ryckte till när låset vreds om i tamburen. Klockan visade halv fyra. Jaså, det var dags att komma nu… Han reste sig mödosamt. Vid öppningen ut till hallen stannade han och lutade sig mot dörrposten. Hon stod där i halvmörkret och bökade med ytterkläderna. Varför tände hon inte lampan? Med vämjelse lyssnade han till hennes korta, hastiga andhämtning medan hon drog och drog i de långa vita stövlarna. Gång på gång var hon nära att ramla omkull och var tvungen att hålla sig i klädhyllan. Det märktes tydligt hur berusad hon var. Som förlamad iakttog han de yviga rörelserna i mörkret.
   Nu knäppte han på lyset. Hon gav ifrån sig ett underligt, halvkvävt ljud. Hon såg ut som ett skrämt djur. Han tittade anklagande på henne, ignorerade de patetiskt utsträckta armarna och fortsatte ut i köket. Hon trasslade ännu en stund med ytterkläderna, galgarna rasade gång på gång - hon svor, sedan fnittrade hon.
   Hon kom närmre, hon ställde sig tätt bakom stolen där han satt. Långsamt, egendomligt bevekande strök hon med lätta fingrar över hans slutna ansikte.
   Han satt stilla under denna ögonbindel av rörelser… En ängel hade flugit ned från himlen för att göra hennes smekningar så vackra som möjligt. Hon svalde högljutt, kanske hade hon längtat lika mycket som han… Han njöt av att känna de ordlösa, fladdrande fingrarna, men strax tyckte han att de i stället smärtade och att smekningarna i själva verket var något annat... Han fick en isklar förnimmelse av att detta inte alls var någon ömhetsbetygelse, utan i stället en undanmanöver. Han gjorde sig lös; hennes händer trevade stumt efter honom - famlade, bad, vädjade - men han fortsatte sin väg. Hon behövde inget säga. Han sjönk ned i skinnsoffan, fick eld på en cigarrett, drog röken djupt ned i lungorna.
   Efter en stund kom hon kom intassande i rummet. Uppmärksamt iakttog han hennes stela kroppshållning. Det syntes lång väg hur hon ansträngde sig för att verka nykter. Så där gick man möjligen på nyspolad is, tänkte han.
   Hon satte sig i fåtöljen på andra sidan om det låga soffbordet. I lampskenet syntes tydligt hur kraftigt sminkad hon var. De långa naglarna var målade i en mörkröd färg hon sällan använde.
   - Hej!
   Hon var lika glättig som falsk, tänkte han.
   - Vad är det med dig?
   Hon ryckte på axlarna. Så började hon hicka, högre och högre. Hon skrattade till, men tystnade strax.
   - Snälla du… Jag vet inte hur jag ska förklara - eller ens om jag kan… Förresten varför sover du inte?
   - Herregud, vad är det som har hänt? avbröt han.
   Hon satt med uppdragna axlar, som fruktade hon att han när som helst skulle slå henne.
   - Jag är så rädd… Rösten var tunn och ynklig, men också en smula hes, som alltid när hon druckit för mycket.
   - ”Rädd”? Varför skulle du vara rädd?
   - Jag är orolig att jag inte ska kunna förklara… Att du inte ska förstå… Hon log hastigt. - Vad fint du hade gjort det i köket… Hon vred händerna av och an, som om hon fastnat i ett osynligt nät. - Du har alltid varit så himla snäll, fortsatte hon.
   - ”Varit”?
   - Förlåt, jag vet visst inte vad jag säger. Jag är alldeles för trött…
   - Du är alldeles för berusad.
   Hon såg sig villrådigt omkring.
   - Jag ska nog inte sova mer här, svarade hon. Jag träffade Bengt i kväll. Ja du minns han som jobbade där i höstas. Först skulle han egentligen inte ha kommit, men sedan…
   - Vad är det du babblar om, egentligen?
   Hon tände en cigarrett.
   - Det är sant. Jag träffade honom.
   Orden svetsades in i hans ögon.
   - Din satans fyllkaja. Vad är det du säger? Vad har du haft för dig egentligen, ditt äckel?
   Hon gav upp ett gällt skratt.
   - Gud i himlen så du ser ut! Är det VM i svartsjuka i kanske? Men kära nån… Vi måste väl kunna prata? Vi är väl vuxna människor?
   - Är vi? upprepade han.
   - Om du nödvändigt vill veta… Det enda som hände var i stort sett att vi satt och pratade. Hon drog ett häftigt bloss. Och sedan… Ja, vi satt och pratade helt enkelt.
   - Satt ni och pratade?
   Hon fnissade högljutt.
   - Än sen då? Prata får man väl göra? Vi har i stort sett bara pratat. Okej, visst var det trevligt.
   - ”Visst var det trevligt”, härmade han.
   - Va?
   - Nej, jag vet inte.
   - Vet inte vad då?
   - Ja, inte vet jag…
   - Gud vad du är invecklad, suckade hon.
   - Hur menar du att han var trevlig, den där nollan? Hade han en trevlig lukt på deodoranten?
  - Vi satt och pratade. Prata är väl tillåtet. Men okej… Han är trevlig. Han är väldigt behaglig att umgås med.
   - Vad då ”umgås med”? Dra åt helvete!
   Han vred upp cigarrettändaren på full låga och sträckte fram den mot hennes ansikte.
   - Jag förstod att du skulle bli så här vansinnig, yttrade hon lågt.
   - Skulle du inte vara hemma senast vid tio?
   Han stängde av lågan.
   - Förlåt… Det var inte meningen att det skulle bli så sent. Men de andra var förresten också kvar. Jag hade inte en aning om att klockan var så mycket. Tiden bara gick.
   - Bara ”försvann” va?
   - Det är inte som du tror. Ingenting är som du tror. Förresten så bryr jag mig inte längre. Jag lever mitt liv, faktiskt.
   - Säg om det!
   Han tog tag i golvlampan och riktade ljuskäglan mot det hårdsminkade ansiktet.
   Hon fnissade.
   - Idiot! skrek han.
   Äntligen blev hon allvarlig. Hon blev så allvarlig att hon började gråta.
   - Vad brölar du om? sade han.
   - Man rår inte för allt som händer, mumlade hon.
   - Men det hände ju ingenting, påstod du nyss.
   - Nej, nej, inte på det viset… Men jag har nog tyvärr blivit förtjust i honom…
   - ”Förtjust”? Är du sjuk? Har du blivit galen?
   - Aldrig hört talas om kärlek..? Hon log spydigt. - Herregud, känslor kan man väl inte styra…
   - ”Känslor”? Har du gått och blivit religiös? Eller drack du några centiliter för mycket? Fan, vad är det han har tutat i dig egentligen…
   - Snälla, jag kan inte… Det är sådant som händer bara. Jag rår inte för det. Och att jag över huvud taget ville prata med honom… Ja du vet ju lika bra som jag hur det har varit mellan oss den senaste tiden. Va?
   - Jag vet ingenting. Håll käften, ditt as.
   - Snälla du, försök att uppföra dig litet vuxet i stället, sade hon med ett osannolikt lugn i rösten. Hon var alldeles oförskämt vacker där hon satt och fingrade på pärlhalsbandet. En fullfjädrad kvinna, tänkte han med ofrivillig beundran.
   Han lade upp benen på bordet framför sig.
   - Jag tror inte att jag är tillräckligt berusad för att kunna fatta det här, förklarade han.
   - Ta ned fötterna från bordet, sade hon.
   - Aldrig.
   - Ta ned dem.
   - Aldrig i livet.
   - Skit i det då. Jag bryr mig inte längre.
   Hon gjorde sig beredd att gå.
   - Du rör dig inte ur fläcken, beordrade han.
   - Vilken fläck? kom det uppstudsigt.
   - Du ska inte tro att du slipper undan, klargjorde han.
   Hon viftade nonchalant-kvinnligt med cigarettstumpen medan hon snurrade fåtöljen av och an.
   - Håll om mig! Han hörde själv att det lät som ett nödanrop.
   Hon reagerade inte. Hon gjorde inget som helst försök att blidka honom.
   -Jag måste vara tydlig, sade hon. Jag vill att det är slut mellan oss. Det är lika bra att få det sagt på en gång… Jag har funderat -
   - ”Slut”? Sanslös reste han sig upp.
   - Skrik inte så. Grannarna vaknar…
   - ”Slut”? Är du tokig? Fattar du vad du säger? Ta tillbaka det där. Säg att det inte är sant. ”Slut”? Titta på mig… Herregud, det är inte sant…
   Hon ruskade på huvudet, slog ut med händerna i en hjälplös gest.
   - Det finns ingen annan utväg. Jag har funderat, men nu har jag bestämt mig.
   Han slet tag i fåtöljen och tippade omkull henne. När hon försökte resa sig tryckte han till med foten över korsryggen.
   - Släpp mig! Hon krälade och slingrade sig för att slippa fri.
   Till slut tyckte han synd om henne. Han hjälpte henne upp, drog henne till sig, kramade henne hårt.
   - Du måste förlåta mig, mumlade han (och han försökte trycka fast orden vid hennes hals), jag menade inget illa, men du får inte gå ifrån mig, jag älskar dig, du vet att jag älskar dig.
   Hon började gråta.
   - Det är sant, viskade hon, jag tycker om honom, jag måste vara ärlig.
    Han släppte taget - men ögonblicket efter kastade han sig på nytt om henne, kramade henne tills hon kved.
   - Gå, du måste gå nu, förklarade hon lågt.
   Hennes ögon var sargade av tårar, han ville kyssa henne, men hon sköt honom från sig, han fick inte komma nära.

Från balkongen tittade han ut över den morgongrå parken. Träden stod svarta och sörjande. Enstaka fönster lyste i de kringliggande husen. Ett flygplan mullrade.
   När han vände sig om såg han henne lutad med ryggen mot bokhyllan. Med ens upptäckte han hur bra hon passade i den där vulgärt korta kjolen. Hon hade intagit en utmanande pose och såg ut som det luder hon faktiskt var.
   - Vad glor du på?
   Hon lät alldeles omtöcknad; hon lät som om kjolen redan hade slitits av…
   - Vad sa du? Vad jag glor på? Ja inte är det på dig i varje fall.
   - Nehej. Så synd då…
   Hon stod kvar likt en mannekäng som tåligt utstår vilken publik som helst.
   - Kanske det… Han lyssnade med beundran till sin röst: den var hård, den var livlös, den var perfekt.
   - Kan vi inte prata... Öppet alltså.
   - Visst… Öppna dig då…
   Hon stod med armarna slappt hängande längs kjolen. Det tvärt avklippta håret snuddade vid de blyga små axlarna.
   Det var något utmanande och nonchalant över hela uppenbarelsen. Det var som om hon genom att inta denna till synes likgiltiga kroppshållning avslöjade sin hemliga längtan: hon ville inget hellre än att bli utnyttjad och förnedrad.
   - Det är en del saker vi måste komma överens om…
   Det lät som om hon pratade med balkongdörren.
   På nytt flammade hatet upp. Och trots att han inte ville veta, var han ändå tvungen att fråga hur länge det här hade pågått…
   - Vilket då? sade hon och försökte låta oskyldig.
   Han gav henne en skarp blick.
   - Inte förrän i kväll, erkände hon matt och tittade ut.
   - Och den där förra festen ni hade?
   - Då var han inte där. Men sluta. Fråga inte så dumt.
   - Inbilla dig inte att du är trovärdig. Så nu i kväll skulle du alltså inte ha träffat honom sedan i höstas - och då var han inte ens där!
   - Det är ingen idé att du försöker förhöra mig.
   - Jag struntar i om det är någon idé. Det spelar väl ingen roll… Jaha - och vad gjorde ni i kväll då?
   Hon suckade.
   - Vi satt på soffan inne i dagrummet… Ja, vi satt och pratade. De andra dansade och höll på. Och sedan… Men herregud, varför vill du plåga dig själv?
   - Håll käften och svara i stället: Hur länge har det pågått? Det är bara det jag vill veta.
   Hemlighetsfullt ruvade hon på tystnaden.
   - Svara! Han slog näven i bordet. Cigarettaskan yrde.
   - Jag skulle ju hålla käften, sade hon fogligt.
   - Du ska svara när jag frågar.
   - Okej då. Jag ska berätta. Jag ska redogöra för varenda liten detalj om du så vill.
   - Nej förresten, ändrade han sig. Säg inget.
   Hon gav till ett gällt skratt.
   - Skratta inte, röt han.
   - Tror du jag tar order av dig?
   Hon reste sig hastigt. Han grep tag i henne, men besinnade sig och släppte henne.
   Hon började gråta. Han tog av hennes cigarretter. Blå Minden rökte hon. Han hade aldrig gillat den där äckligt söta mentolsmaken.
   Småflickstobak, tänkte han. Tolvårstjejer bakom syrenhäckar…
   Han fimpade och gick ut på balkongen. Luften var morgonrå och frän, litet syrlig, med en lukt av blöt jord. En koltrast drillade i parken. Nu skulle det alltså bli vår igen. Han fick ångest av att vintern snart skulle vara förbi. Han fick ångest av det. Han fick ångest av att det skulle bli vår. Han fick ångest av att han kände ångest. En taxibil for förbi på gatan intill. Han gick in igen. Hon låg i sovrummet och grät högljutt. Varför låg hon där och tjöt? Borde hon inte klättra på väggarna och jubla? Nu kunde hon ju få träffa den där typen hur mycket som helst. Nu behövde hon inte smyga längre. Hon kunde dra åt helvete med sin nye kompanjon. Om några månader skulle de säkert få det underbart tråkigt tillsammans - när hormonerna hade sprattlat färdigt.
   Han lyfte ut en av uppslagsböckerna i den glest fyllda bokhyllan. Det fanns saker som ännu fanns. Muhammedansk konst. ”Badrum i kejsarpalatset i Delhi.” Bilden visade ett väldigt valv i ett slottsliknande rum med rikt ornamenterade väggar. Något badkar var inte synligt - var det fråga om ett andens bad? ”Nationalsocialism, riktning som åsyftar samhällets ingripande till de fattiga klassernas förmån” - - Han tittade efter tryckår. 1935… Nej, nu får du faktiskt lov att sluta upp med det där hemska brölandet. Särskilt som du har gått och blivit förälskad. - - - Mongoliet. Karavan i öknen Gobi - - Pantograf - - Om ritstiftet C fästes på tredje sidans förlängning, så att A, B och C ligga i rät linje, komma de att göra det, även då B flyttas - - - Nävlinge, socken i Kristianst. L., jämte Vinslöv pastorat i Lunds stift, 730 inv. - - Det är jag som borde gråta, fattar du inte det - - Minareter vid al-Azharmoskén i Kairo - - New York. Skala 1:300.000. - - Men tyst nu då! - - Mustad, Hans, f. 1837, d. 1918, norsk industriidkare, ägare av mek. verkstäder, varvsverk, spik- och hästskosömfabriker i Norge, Sverige och övriga Europa. I Sverige upprättade M. även en margarinfabrik - - -
   Äntligen slutade hon med sitt hemska snörvlande. En solstrimma, en våg av silver, föll in över golvet.
   Han satte sig på huk framför akvariet. En frodig guppyhona simmade med makliga rörelser av och an. Blicken tycktes oändligt sorgsen. Den trinda buken hade svartnat, snart skulle hon få en ny kull…
   Bakom sig hörde han ett hysteriskt fnissande.
   - Vad är det som är så roligt? Motvilligt vände han sig om.
   - Inget…, inget alls… Hon svansade omkring i rummet, iklädd en elegant dress. Hon verkade fullständigt obekymrad - som om hon över huvud taget inte ens kände honom.
   - Vad är det som är så komiskt? envisades han.
   - Jag vet inte… Allt!  Hon gled runt med blicken. - Allt! Allt! upprepade hon lättsinnigt.
   - Vad bra, sade han. Vad trevligt.
   - Jag ville det inte... Nu var hon åter allvarlig.

   - Jag minns när du sade att han var så charmig. Ha! Var upptäckte du den charmen? I kalsongerna?
   Hon reste sig - en svart blixt - en örfil.
   - Du är en fullkomlig idiot! gastade hon.
   Kinden brände av smärta.
   - Gud vad skönt det ska bli att slippa dig, mumlade hon.
   Mascaran hade flutit ned över kinderna. Hon varmrökte cigarretten. Han äcklades av ljudet som uppstod varje gång hon drog i sig röken.
   - Vart tog vi vägen? for det ur honom.
   Det var som om han redan drev iväg på ett flak av tomhet; allting gled undan, försvann, och det var för sent att göra något åt det.
   En hel natt för sent.

Där satt de och var så ohyggligt vuxna. Allvaret växte som mossa i hennes förgråtna ansikte. Motvilligt dröjde han kvar med blicken.
   - Vill du ha frukost? Han log förbindligt. - Flingor?
   - ”Flingor”? Du, lyssna… Jag skulle vilja förklara från grunden, men jag vet inte hur jag ska… vad jag ska…
   - Va? Vad säger du?
   - Jo, Bengt sa att -
   - Det där namnet… förbjuder jag.
   - Jaha, där ser man. Förlåt då.
   - Ursäkta dig inte.
   - Förlåt…
   - Berätta i stället.
   - Om vad?
   - Vad som helst. Ämnet är fritt… Jag har slutat att lyssna - det är bara att prata på…
   - Det är så mycket jag skulle vilja säga dig…
   - Stanna! Knappt hade ordet sluppit ur honom förrän han ångrade sig.
   - Du kommer att hitta någon som passar dig bättre... Hon log moderligt-ömt.
   Han lutade sig fram, blickade upp i hennes ansikte. Hon var strålande vacker när hon log. Ögonen lyste över honom, det var som att bli sövd.
   Dröjande drog hon ett finger fram och tillbaka över hans läppar.
   En gång hade hon gjort så med ett grässtrå. Han mindes ljuset som silades genom träden. Vågorna, hennes röda tröja…
   - Kan du fatta att jag fortfarande tycker om dig? viskfrågade hon.
   - Ja, sade han. Nej, sade han.
   - Det är sant i alla fall, fortsatte hon.
   Tårarna blänkte på hennes kinder, han mindes serveringen där han bjöd henne, första gången de var ute tillsammans, det rangliga träbordet, och deras lycka - större än hela världen.

De kom överens om att ringa varandra för att bestämma hur de skulle göra med lägenheten och sådant de ägde gemensamt.
   - Du får gärna skriva också, sade hon. Rösten smög fram som en liten rännil.
   - Nej, sade han.
   Hon log uppgivet.
   Han smekte henne en sista gång. Hon blundade.
   Jag håller i mina händer en prinsessa, tänkte han.
   Så packade han det nödvändigaste och gjorde sig klar att gå.
   Hon satt kvar vid köksbordet, alldeles stilla. Hon såg så fin ut i sin svarta dress.
   Chagall skulle ha låtit henne flyga - högt, högt över en stad med huskuber i starka färger.
   Dröjande tryckte han ned dörrhandtaget.
   Hon kom inte fram och bad honom stanna.
   Aldrig hade hon varit så vacker som nu.
   Hon kom inte fram och bad honom stanna. Hon kom inte fram och förklarade för honom att han bara hade drömt.
   Han öppnade dörren, men förblev stående på tröskeln.
   Hon kom inte fram och bad honom stanna. Ännu skulle hon hinna, ännu fanns det tid kvar…
   Hon rörde sig inte.
   - Farväl, sade han högtidligt, tog sin väska och gick.
   På affischtavlan vid busshållplatsen syntes en fiskmås mot klarblå himmel; det var reklam för friheten, för något slags frihet.

Föräldrarna ville att han skulle stanna hemma några dagar, gärna längre. Han behövde vila upp sig, tyckte de.
   Ingen av dem frågade vad som egentligen hade hänt, eller hur han mådde.
   Fadern undrade om han sett något bra på bio.
   Modern berättade att det var värmebölja i USA.
   Det var som om de senaste åren bara varit en dröm. Tiden hade stått stilla; strax skulle han gå in på sitt rum och göra klart läxorna.

Sent på kvällen gick han ut på gårdsplanen för att röka. Mörkret överraskade honom. Han hade glömt landsbygdens ofantliga natthimmel.
   Grannhusen syntes bara som becksvarta klossar. Skogen susade oroligt, som om vinden gjorde den illa.
   I söder anades staden: en strimma av ljus. Det var ett gulsotigt, nästan orange sken - som från brinnande olja.
   Norrut var rymden becksvart.
   Men så upptäckte han ett tunt stråk av stjärnor - fler och fler ju mer han tittade.

Mitt i natten bar han in TV-apparaten på sitt rum; han ville se videofilmen som hans far spelade in första gången de kom hit…
   Han tvekade; så tryckte han på ”play”.

   Med armen tätt om sin förälskelse kommer han gående i höstens vissnade gräs. Hon har på sig den gula angoratröjan; tyget är lika mjukt som hon själv…
   De skrattar mot varandra. Nu säger hon något... Vad säger hon? 
   När de kommer närmre vinkar båda uppsluppet mot kameran.
   Varför vinkar de?
   Det är kärleken själv som vinkar…
   Känslan som överväldigat dem måste få uttrycka sig…
   Det är kärleken som skapat detta glitter i deras ögon, denna lätthet i rörelserna…
   Nu kommer hennes ansikte i skarp närbild.
   Han trycker på ”stop”; han drar med fingret mot TV-rutan - som vore det ännu möjligt att röra vid henne.
   Du är så nära
   nu när du är borta…