Begravningar som kulturkrock
Av Lydia Duprat

I Brasilien – och, misstänker jag, i andra till övervägande del katolska länder – är begravningar en sorglig historia, långt ifrån gröna minneslundar, skålande och tal.

Dör man i ett varmt och fuktigt klimat som det brasilianska gäller det att man kommer i jorden fort som fasiken. Man blir till en förskräcklig röra annars. Dör man en måndag begravs man därför på tisdagen, och natten mellan måndag och tisdag håller släkten likvaka.

Det är en sorglig, sorglig historia. Knappt har den döende hunnit dra sin sista suck innan hans närmaste anhöriga har kastat sig på telefonen för att kalla släktingar och vänner till begravning. Eftersom begravningen måste ske så snart som möjligt efter dödsfallet kan enbart de som bor i samma stad eller i närbelägna orter närvara.

Begravningsentreprenören snyggar till den avlidne så gott det går, man klär honom i hans bästa kläder. Sedan får han ligga där i sin kista till allmän beskådan och begråtas av sina nära och kära. Och begråten blir han; likvakor är hjärtskärande företeelser. Folk jämrar sig och vrålar ut sin sorg och förtvivlan. Hela natten står man omkring den döde och vakar över honom, eller halvligger på hårda träbänkar och slumrar och gråter om vartannat. Likvakor och begravningar i Brasilien är allvarliga saker, och inget man tar lätt på.

Följande dag sänks kistan i jorden på den katolska kyrkogården, som är ett hårresande ställe. Har ni någonsin sett en katolsk kyrkogård? Det är det mest makabra som finns. Rad efter rad av stora gravmonument av cement eller marmor, utsmyckade med skräckinjagande statyer av förtvivlade eller hotfullt förebrående änglar. Kors så långt ögat når i alla väderstreck, och här och där hela kryptor skyddade av galler eller en dörr. Dystrare kan det inte bli.

(Visserligen finns det numera en annan, modernare och mindre makaber variant på kyrkogårdar i Brasilien, gröna böljande kullar med en enkel gravsten här och där. Det verkar som om denna typ av kyrkogård dessbättre blir allt populärare.)

Hur som helst var jag som är född och uppvuxen i Brasilien totalt oförberedd för en svensk begravning.

När jag kom till Sverige 1980 levde ännu min nuvarande mans morfar. Vi träffades ett par gånger alldeles i början av min vistelse här. Jag talade inte svenska då och den gamle talade inte mycket engelska. Gubben bemötte mig hövligt och jag tyckte att han var, ja, hövlig. Jag varken gillade eller ogillade honom. Jag tyckte att han verkade schysst, mer än så var det inte.

Jag kom inte att träffa honom igen förrän vid hans begravning ungefär ett år senare. Det var min första begravning. Jag klädde mig i svart från topp till tå och tänkte att det här klarar jag utan vidare, jag var ju inte fäst vid den gamle.

Kyrkan var fullsatt med gubbens släktingar och vänner. Prästen började sin predikan om den avlidne, om livet och döden, och Gud och om att återvarda jord och allt annat sorgligt som präster brukar ta upp då. Alla lyssnade, tyst och sammanbitna. En brölade: jag. Jag fann det hela så tragiskt, så nattsvart att tårarna bara rann, näsan snorade och jag snyftade oavbrutet. Snart var min pappersnäsduk oanvändbar; jag fick en fräsch från min svärmor, den avlidnes dotter.

Jag gjorde vad jag kunde för att lägga band på mig själv, men det gick bara inte. Jag snörvlade vidare och snart var även denna pappersnäsduk förbrukad. En vänlig själ gav mig ännu en ny, fräsch näsduk. Men vad hjälper ett stycke pappersnäsduk när man är så bottenlöst förtvivlad? Snart var även den förvandlad till en amorf massa.

Pappersnäsdukarna hade tydligen tagit slut. Ingen i den smockfulla kyrkan hade en enda en att erbjuda mig. Jag började torka näsan på blusärmen. Människorna runt omkring började snegla på mig. De såg medlidsamma och förbryllade ut. De undrade säkert hur det kom sig att jag kommit att bli så fäst vid den döde på så kort tid. Hans dotter grät inte, och det gjorde inte heller hans barnbarn. Ingen av hans vänner grät, inte andra släktingar heller. Den gamle var när allt kommer omkring över nittio år gammal och någon gång måste vi alla dö. De tänkte säkert också på vad som vankades efter begravningen, de hade uppenbarligen tankarna på annat håll.

Själv satt jag där, i en svensk kyrka bredvid min svenske fästman, och begrät hans morfar som jag knappt ens lärt känna. Det måste ha sett lustigt ut.

Efter jordfästningen körde vi tillbaka till gården dit alla var bjudna på någonting, jag visste inte riktigt vad annat än att det skulle börja med begravningskaffe. Motvilligt anslöt jag mig till sällskapet, jag var ju rödgråten och fullständigt deprimerad efter morgonens pärs. Döm om min förvåning när jag såg de sörjande sätta sig leende och skrattande vid bordet!

Begravningskaffet blev en succé och ändå bättre blev middagen efteråt. Folk skrattade och skålade, höll tal och skrålade – de sörjande njöt och var glada! Muntra! Upprymda!

Jag begrep ingenting. Vi hade just begravt gubben! Han höll på att kallna i graven och här satt hans släkt och vänner och roade sig. De hade tydligen alldeles glömt bort honom. Hur kunde man?

Jag kände mig som en deltagare i en absurd – och högst osmaklig – dröm.

Många, många år senare var det dags för mig att bevista en ny begravning i Sverige. Denna gång var det min svärfar som hade dött. Även han var gammal och skröplig, och egentligen kom döden till honom som en befriare.

Den här gången, tänkte jag, den här gången kommer jag inte att göra bort mig i kyrkan. Den här gången är jag riktigt vuxen, riktigt luttrad. Han hade smärtor, han ville dö. Han dog fridfullt i sömnen. Han måste ha välkomnat döden. Jag är vuxen nu, jag är mamma. Det kommer att gå bra!

Ha! Gissa vem som snörvlade mest även den här gången? Lyckligtvis hade jag för säkerhets skull laddat rejält med pappersnäsdukar, och de kom sannerligen till användning.

Men denna gång tyckte även jag att det var trevligt med den gemensamma lunchen efteråt. Jag skålade mycket och gärna och alldeles säkert skrattade jag minst en gång.

Jag hade tydligen fattat vitsen med den svenska begravningsritualen.