Begravningar 2002:
En hel värld av valmöjligheter
Av Åsa Jonsson

Tidigare var döden en familjeangelägenhet och något som även angick byborna. Man besökte inte bara de anhöriga utan även den som hade dött. Den person som hade avlidit brukade "stå lik" så att folk skulle kunna ta avsked. Graven grävdes och gravsättningen skedde inför de anhöriga vilka dessförinnan hade tvättat och svept liket innan den döde lades ner i kistan. Det fanns självfallet variationer på detta beroende på var i Sverige man befann sig och vilken samhällsställning den avlidne hade.

Numera finns det en hel industri som ägnar sig åt att ta hand om dem som har dött ifrån oss. Även om det är begravningsbyråerna som här står i förgrunden slåss också krematorier, kistmakare, gravstenstillverkare och andra om de döda. Begravningar sker inte längre efter bondesamhällets gamla protestantiska traditioner utan man kan skräddarsy varje liten del av begravningen – numera står man inför en hel värld av valmöjligheter. Ska den avlidne kremeras eller inte, ska stoftet gravsättas eller spridas i en minneslund? Det är mycket som de anhöriga måste ta ställning till. Hur ska begravningsceremonin gå till? Dylikt hjälper begravningsbyråerna gärna till med. Man kan ställa sig frågan om vad som är bättre för de sörjande: att ha ett protokoll som man följer till punkt och pricka med risk för att bli utfryst om man bryter mot det eller att, under en av de svåraste stunderna i sitt liv, fatta en massa beslut om allt från blomsterprydnader till vad som ska göras av kvarlevorna av en älskad person.

Många gånger så blir begravningsceremonin det tillfälle där man gråter ut, och gravölen eller begravningskaffet det tillfälle man får att tala om den döde. Förr, i alla fall på landsbygden, kunde en begravning bli en långdragen historia eftersom den utgjorde ett av de tillfällen som släkten och andra kunde samlas kring för att bearbeta sorgen och reda ut gammalt groll.