Döden och romantiken
Av Kerstin Gustafson

Fokuseringen på natten, döden och mörkret visar sig i romantikens litterära verk. Naturen skildras som vild och melankolisk. Romantikerna söker sig bort från vardagen och samtiden genom att fly antingen till exotiska miljöer eller bakåt i tiden innan städernas framväxt, industrialisering och europeiska storkrig. Romantikerna använder ofta medeltida, folklig diktning som utgångspunkt och naturen utmålas som dyster men orörd och gudomlig. I författarens James MacPhersons verk Ossians sånger beskrivs det skotska landskapet i enlighet med dessa ideal. Vinden viner över ödsliga hedar. Det är dimma och månljus; allting flyter samman – himmel, jord och människa.

Gud och djävul i Goethes verk
Religionen som i flera avseenden var frånvarande under upplysningstiden kommer nu tillbaka men inte som en maktfullkomlig institution utan som en andlighet där både gud och djävul existerar. Detta visar sig också i litteraturen, bland annat i Goethes verk Den unge Werthers lidanden och Faust. Johann Wolfgang von Goethe var tillsammans med Rousseau romantikens förgrundsgestalter. Så skildrar Goethe den unge Werther som slav under sitt hjärta och där döden är den enda utvägen för en olycklig kärlek. Den unge Werthers lidanden är tidstypisk på flera sätt. Werther handlar inte efter sitt förnuft utan efter sina känslor och han tar livet av sig då han inte kan få kvinnan han älskar. Kärleken har också en nattsida. Werther pendlar mellan lycka och förtvivlan. Hans kärlek till Lotte är både ljus och ångestfylld. Den innehåller såväl liv som död. I Faust är döden närvarande bland annat i djävulens gestalt. Doktor Faust sluter ett avtal med djävulen där han säljer sin själ i utbyte mot ungdom och lycka. Faust blir förälskad i en ung kvinna, Gretchen, men överger henne. Gretchen har blivit gravid och föder senare barnet, men i sin förtvivlan tar hon livet av barnet. Gretchen fängslas och döms till döden. Faust kan med djävulens hjälp frige Gretchen men Gretchen föredrar att dö framför att följa djävulen. I slutet av dramat blir Faust frälst och kan på så vis komma ur djävulens grepp.

Skräckromantik
Döden finns i stor utsträckning som ingrediens i romantikens litteratur där den ibland tar sig uttryck som följden av ett händelseförlopp som till exempel i Werther och i Faust. Än mer markant blir döden i den gren av kulturrörelsen som får namnet skräckromantik. Skräckromantiken innehåller såväl funderingar kring gud och djävulen och livet och döden som ett sökande i människans dunkla och hemlighetsfulla inre. Genren är fortfarande mycket populär både med filmen som medium och i litteraturen där Stephen King är det mest kända namnet. Under romantiken var det flera författare som gjorde sig kända som skräckromantiker. År 1818 skrev Mary Shelley den berömda Frankensteins monster som var typisk för den här genren. Samtidigt innebär verket en kritik mot upplysningstiden genom att kritisera människan som framstår som gränslös i sina strävanden och förmågor och till och med tar över rollen som livsskapare. Frankenstein är en läkare som experimenterar med skelett- och köttdelar för att skapa en människa. Till slut lyckas han men resultatet blir inte riktigt som han har tänkt sig. Människan blir ett monster som skrämmer iväg alla i omgivningen och i sin ensamhet och förtvivlan blir han till sist ond och mördar flera personer. Ett liknande tema skildras i Dr Jekyll och Mr Hyde av R. L. Stevenson. Här är det inget monster som Frankensteins skapelse utan två sidor av människan – en ond och en god. Emellertid kan även Frankensteins monster tolkas som en personifiering av läkarens mörka sida. Föregångaren till Stevenson var E. T. A. Hoffman som i sina verk också skriver om delade personligheter, dubbelgångare och magiska förvandlingar. Intresset för det magiska och övernaturliga är, som nämnts tidigare, också en del av romantiken i stort och framträder som en extrem form av känslosamhet och andlighet. En blandning av dessa faktorer återfinns i E T A Hoffmans roman Djävulselixiret som handlar om en munk som får en dubbelgångare som begår flera mord. Detta sker efter att munken har druckit en djävulsdryck. Här är det således religionen som symboliseras av munken och djävulsdrycken tillsammans med magi och övernaturlighet i form av dubbelgångaren och ren skräck i form av morden som den fasansfulla gestalten begår. Döden tar sig framförallt uttryck i form av mord men finns även närvarande som en övergripande spänning vilket i stort sett är själva kärnan i skräckromantiken. Skräckeffekten består av ett underliggande eller direkt uttalat hot om död. Runtomkring döden kretsar det övernaturliga och frågor kring ont och gott samt symboler om mörker och ljus.

Det kanske viktigaste författarnamnet i den skräckromantiska genren är Edgar Allan Poe. Poe blev också känd som skaparen av detektivberättelsen. Poes mest kända verk är en samling noveller där skräck blandas med brott och övernaturliga fenomen. Även här finns dubbelgångare som i novellen ”William Wilson”. Poes noveller har också en psykologisk och sociologisk dimension. Dubbelgångaren är egentligen mannens eget samvete och i berättelsen ”Den svarta katten” är det skräck i socialrealistisk tappning då en alkoholiserad man mördar sin fru och murar in kroppen i väggen. Övernaturlighet och brott möts i novellen ”Det skvallrande hjärtat” där en gammal man plågar sin sjukvårdare genom onda ögat. Sjukvårdaren mördar slutligen den gamle då han inte står ut med dennes terror. Även i Poes verk visar sig döden genom mord, och skräckeffekter byggs upp runt dessa brott och övernaturliga förmågor. I novellen ”Fakta i fallet Valdemar” går Poe ett steg vidare genom att försöka återuppliva en människa. Genom så kallad animalisk magnetism försöker en grupp läkare och vetenskapsmän att kvarhålla Valdemars själ vilket också lyckas.

Döden i svensk romantik
I den svenska romantiska litteraturen var inte skräck ett lika populärt tema som i de engelskspråkiga verken. Däremot kommer döden till uttryck på ett annat sätt framförallt som ett mål för en längtan bort från livet på jorden. Johan Olof Wallin var ärkebiskop och diktare och skrev stora delar av 1819 års psalmbok. I psalmerna ger Wallin uttryck för en dödslängtan och naturen beskrivs som gudomlig. En annan svensk diktare under romantiken var Erik Johan Stagnelius som också skildrar döden på ett tidstypiskt sätt. I flera dikter är Näcken med som ett naturväsen som genom sitt vackra spelande lockar människor in i döden. I likhet med Wallin och andra romantiska diktare skildrar Stagnelius livet på jorden som helvetiskt. Det är dystert, mörkt och fullt av olyckor. Det är således åter religiösa symboler och motsatserna ljus och mörker som framträder i dikten. I romantikens diktning är det ljusa och goda inte heller liktydigt med livet utan kan lika gärna vara tvärtom som hos Stagnelius. Livet på jorden som ett helvete är också en bild som vävs samman men den allmänna romantiska strävan bort från samtiden och den dystra vardagen till exotiska platser eller bakåt i tiden till ett orört ursprung. Döden som symbol tillsammans med ljus och mörker, dag och natt, gud och djävul kommer tydligt till uttryck i de av Stagnelius berömda fraserna: “Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.”