Ludwig Hirsch: "Komm großer schwarzer Vogel"
Av Måna Berger

Ibland drabbas man bara. Jag måste få veta mera. När jag kom hem ringde jag Sveriges Radio och tog reda på artistens namn, skivans titel och nummer. Men sedan var det stopp igen. Skivan fanns ingenstans att köpa. Inte förrän jag engagerat tyska vänner i sökandet kunde jag än en gång få höra sången. De skaffade mig ”Liederbuch”, som är ett dubbelalbum, vinyl, rejält försett med bilder, texter och noter samt en kort biografi över den österrikiske sångaren, diktaren, konstnären, skådespelaren med mera, Ludwig Hirsh. Han tillhör fyrtiotalistgenerationen och fick sitt genombrott som skådespelare och artist på 70-talet. Debutskivan, ”Dunkelgraue lieder”, med bitska texter som tidigare endast framförts i bekantskapskretsen, spelade snart in både en och två guldskivor i Österrike. Om förebilder säger han att han inte i egentlig mening har några, men att han gillar Pink Floyd, Leonard Cohen och överhuvudtaget alla som har något att säga. Själv skriver han om förlorarna, om barn och utstötta. Hans framtoning kan vara cynisk och aggressiv, men han är också empatisk och medkännande med dem som utsätts för samhällets uppdämda frustration, står det på skivomslaget, och det instämmer jag i. Han kan också vara tämligen makaber. Om det nu är makabert att skildra den dödes ensamhet i kistan, eller incest och övergrepp, eller den godmodige lille Herr Haslinger som alla tycker så mycket om, som är så vänlig mot små barn… Det verkligt makabra är kanhända att tiga. Ludwig Hirsh säger obekväma saker i sina texter och det kunde knappast ha varit etablissemanget som bar honom mot framgång. Sanningarna skär som rakknivar genom skämt kött och blottlägger attityder och en unken nazimentalitet som i dag, än en gång, vädrar morgonluft. Även här hos oss, ska sägas. Jag vet inte vad Ludwig Hirsh sysslar med nu för tiden. Förhoppningsvis har han inte tystnat. Han stod på förlorarnas sida och tolkade dem som annars ingen röst har.

Ytterligt svårt att göra sig hörd har av naturliga skäl den som är död och begravd. Ludwig Hirsh har en text som handlar om det, och jag törs påstå att det är ett mycket ovanligt, udda grepp på dödsångesten. Jag har, exklusivt för Café Crème, gjort en grov översättning av originaltexten. Vem skulle medverka i ett temanummer om döden, om inte den döde? För bristerna i själva översättningsarbetet ber jag om ursäkt och hoppas att han inte må hemsöka mig med klagomål!

Dessutom har jag försökt översätta ”Komm großer schwarzer Vogel”, som även den handlar om döden, fast ur ett annat perspektiv. Här handlar det om döden som en efterlängtad befriare, och jag föreställer mig att det är ett barn på sjukhus, som strör socker på fönsterbrädan för att locka dit den svarta fågeln. Men det kan vara någon annan. Det kan vara en soldat på ett krigssjukhus. Det kan vara vem som helst som längtar efter befrielse från ett liv i smärta. I sitt sammanhang, bland de övriga sångerna, faller den svarta fågeln in som en frihetens yttersta symbol, och den tröst den erbjuder är sann och tillförlitlig. Den stora svarta fågeln kommer, och det förunderliga är att den kommer så ljudlöst och landar så mjukt att ingen märker vad som sker. Utom den som med ens förstått vad allting handlar om.

Varsågoda: två sånger av Ludwig Hirsh, till döden.
„Komm großer schwarzer Vogel“ >>
I lieg am Ruckn >>