I lieg am Ruckn und stier mit zugemachte Augen in die Finsternis.
Es ist so eng und so feucht um mi herum, i denk an dich.
I kann´s noch gar net kapieren: Du liegst heut nacht net neben mir
- und i frier -
Wie lacht der Wind, wie weint der Regen, i möchtet´s so gerne hören!
Du kannst dir´s net vorstellen des beinharte Schweigen, da vier Meter unter der Erden.

Die Schuh auf Hochglanz poliert, ein´n Scheitel haben s´ mir frisiert.
I frag mi wofür?
Aber vielleicht stehst grad da oben mit ein paar Tränen,
und vielleicht sickert eine, a kleine zu mir durch?
A ganz heiße, bitte, bitte, lass eine fallen,
weil mir is so kalt

Und wann´s dir erzählen, dass ein Toter um Mitternacht aus´m Grab ausse kommt – ja des wär schön, is aber ein Schmäh – es gibt ka Geisterstund!
I schwör dir´s, i hab´s probiert: Kein Millimeter hab i mi grührt
- i will zu dir...


Was is´n des, des komische Krabbeln bei die Zehen da vorn?
Jessas Maria, der erste Wurm!
Du liegst da und kannst di net rühren, die Wurmer krallen dir ins Hirn,
und sie dinieren.
Aber vielleicht stehst grad da oben mit ein paar Tränen,
und vielleicht sickert eine, a kleine zu mir durch?
A ganz a salzige, bitte, lass eine fallen auf mein Grab!
Vielleicht könn´ma d´Würmer damit verjagen.


I lieg am Ruckn und stier mit zugemachte Augen in die Finsternis.
Es ist zu eng und so feucht um mi herum, i denk an dich.
A Hoffnung is noch in mir: Vielleicht tun s´mi exhumieren?
Dann geh i in d´Bliah und komm zu dir und hol dich zu mir,
damit i net gfrier.

Skorna högglanspolerade, med mittbena har man mig friserat.
Jag frågar mig varför?
Men kanske någon står däruppe nu och fäller ett par tårar
och kanske sipprar en, en liten genom ner till mig?
En het, jag ber, jag ber, låt en tår falla,
för här är det mig så kallt.

Och om man dig berättar, att en död vid midnattstid ur graven slipper ut – ja det vore skönt, men det är blott en skröna – det gives ingen spöktimme!
Jag svär dig det, jag har försökt: Inte en millimeter mig jag rört
- jag vill till dig…

Vad är nu det, besynnerliga kravlandet
emellan tårna?
Jesus Maria, den första masken!
Du ligger här, kan inte röra dig, maskarna krälar i din hjärna,
och de dinerar.
Men kanske någon står däruppe nu och fäller ett par tårar,
Och kanske sipprar en, en liten genom ner till mig?
En mycket salt, jag ber, låt en tår falla på min grav!
Kanhända kan man maskarna med den förjaga.


Jag ligger här på rygg och stirrar in i mörkret med tillslutna ögon.
Det är så trångt och fuktigt åt mig häromkring, jag tänker på dig.
En förhoppning har jag kvar: kanhända kan de gräva upp mig?
Då går jag i --- och kommer till dig
och hämtar dig till mig,
så att jag inte fryser stel.