Lågmält oroande
Av Björn Gustavsson

Dag Solstads romaner utspelas ofta i utpräglade vardagsmiljöer, men den realistiska ramen kan vara förrädisk, ty den skenbart enkla prosan släpar med sig undertexter som rymmer politiska och existentiella spörsmål.

Romanen T. Singer, utkommen 1999 och här utomordentligt väl översatt från norskan av Lars Andersson, handlar om en man som längtar efter ”svenssonliv”. Han vill bli så ”vanlig” som möjligt. I grunden handlar det om att döva en stark existentiell ångest. För att inte drabbas av vanmakt bygger ”T. Singer” upp en vardag präglad av rutiner och trygghet: en kokong att gömma sig i. Han utbildar sig till bibliotekarie och flyttar till Notodden.’

Skildringen av tågresan till den lilla telemarksstaden och mötet med Norsk Hydro-chefen är överdådigt; härefter följer en djupbottnad skildring av hans vardagsliv och slutligen - överraskande för såväl huvudpersonen som läsaren - en häftig förälskelse.

Småningom blir han åter ensam, åren går, han passerar de femtio, han frågar sig vad han gjort av sitt liv. Nu närmar sig T. Singer och författaren en och samma fråga, nämligen den som handlar om livets mening. Några svar ges naturligtvis inte: berättaren fastslå själv att hans roman är ”som ett stort svart hål”. Livets gåtfullhet blir så till bokens själva ämne.

Berättaren skriver: ”Jag skulle önska att jag kunde ha sagt nånting som inte Singer kunnat vara i stånd att reflektera. Det finns nånting jag skulle vilja ha sagt om just detta, men språket räcker inte till. Mitt språk upphör där Singers reflektioner upphör.”

T. Singer, som inte vet om han ska vara lycklig eller olycklig, beskrivs som en ofantlig ensam människa, ständigt rädd för att göra bort sig och väcka andras uppmärksamhet. Detta hans trauma genomsyrar hela boken och framgår även av den ironiskt men stilenligt anlagda avslutningen.

Romanens berättare framträder gärna direkt och resonerar med läsaren. Stilen kan ibland påminna om Milan Kunderas: författaren flyttar omkring sina gestalter som små dockfigurer i olika miljöer och resonerar kring deras väsen och deras tankar.

Den nya Solstad-romanen är lågmält underhållande och lågmält oroande.