Ledare
Döden är nästan alltid en ovälkommen gäst
Av Lydia Duprat

Fatima bodde ganska nära skolan och gick därför till skolan till fots, medan många av oss andra måste åka buss. Hon bodde vid en mycket trafikerad gata, i ett stort bostadshus som för tankarna till svenskt miljonprogram. Huset hade ett par dussin våningar och såg ut att bestå av hundratals lägenheter.

När jag kom till skolan en dag fick jag höra att Fatima var död. Hon hade blivit påkörd på väg hem från skolan.

Det här var min första kontakt med döden, och jag kommer ihåg att jag tänkte att det som hade hänt Fatima var hemskt och ändå litet fascinerande. Det förbryllade mig att en liten flicka med hela livet framför sig så plötsligt och oförhappandes kunde upphöra att existera. Ena dagen hade Fatima suttit vid sin bänk i klassrummet och tänkt på läxor och leksaker; nästa dag fanns hon inte mer. Det var obegripligt.

Jag tänkte mycket på Fatima då, och jag tänker på henne fortfarande, 34 år senare.

Under min uppväxt var döden ständigt närvarande. Lyckligtvis inte genom människor jag kände, utan av den enkla anledningen att vi hade många katter. Våra katter föddes och dog på löpande band, i sjukdomar, påkörda av bilar, förgiftade av råttgift. Varje gång var det lika hjärtskärande och traumatiskt. Jag kunde gå från sjuka kattungar på morgonen och komma hem senare bara för att finna dem döda alla mina böner till trots. Inte en enda gång hjälpte bönerna, och till slut blev jag riktigt ond på Gud och bad honom dra åt helvete.

Denna uppväxt med liemannens återkommande besök, låt vara att han kom för våra katter och inte för oss i familjen, har lämnat djupa spår hos mig. Den har bland annat skänkt mig ett stråk av morbiditet som präglade mina tonår och delar av mitt vuxenliv.

Döden är en naturlig del av livet och demokratisk är den också då den skördar alla, hög som låg. Varför är vi då så rädda för den? Spaltmeter har skrivits om att vi har avskärmat oss från döden i det moderna samhället. Det påpekas att vi har skyfflat över ansvaret för döendet på staten och att vi därför saknar vana att handskas med döden. Det påstås att människor hade ett mer familjärt förhållande till döden förr i tiden, och att de av den anledningen var mindre rädda för den. Döden var en vardaglig företeelse, den var något av en stamgäst.

Visst. Men jag är ändå tämligen övertygad om att denna gäst betraktades som mycket ovälkommen även då. Även då fruktade människorna döden, och eftersom de inte hade samma möjlighet som vi att avskärma sig från den var det för dem viktigt att tro på ett liv efter detta, på själens frälsning.

Mycket kan man tro på, och det gör jag. Men ännu har ingen kommit tillbaka från andra sidan för att berätta vad som väntar oss där. Något bevis för att livet fortsätter efter döden finns helt enkelt inte. Ingenting vet vi säkert om vad som kommer att möta oss den dagen vi dör. Döden är fortfarande en främling och tanken på att vi har en på förhand bokad träff med honom ger upphov till ångest. Det är ju högst legitimt.

Döden upptar våra tankar i nästan lika stor omfattning som livet. Vi räds och fascineras. Vi skriver och läser om döden, vi målar, skildrar, gestaltar och konsumerar den på olika sätt. Vi sjunger om den när vi inte sjunger till den.

Döden är fortfarande en stamgäst — i våra tankar. Men i verkliga livet är denna gäst nästan alltid ovälkommen.