Nummer 5 - 27 november 2000

På landet i Paris

Av Theodor Stenevang
Bilder: Theodor Stenevang

I stora städer finns ofta små oaser som lyckats bevara den lugna känslan av landsbygd. Ett sådant ställe är Jacques Mélacs vinbistro i Paris.

I den franska huvudstaden finns en stadsdel som ibland kallas för "arbetarkvarter" och ibland för "Paris som Paris var förr". Det är kvarteren kring Charonne i 11:e arrondissemanget. Runt ett hörn räknat från Rue de Charonne, i höjd med metrostationen med samma namn, ligger Jacques Mélacs vinbistro. För fem år sedan bodde jag åtta månader på samma gata, gick förbi Jacques’ varje dag, och som dragen av en magnet tar jag mig dit återigen. Med lätt hjärtklappning ser jag att allt är precis som förr. Jacques Mélacs Bistrot à Vins finns kvar.

Mannen bakom disken, med en röst som en rasp mot masonit och en riktig hockeyfrilla med naturligt krull, är inte Jacques själv utan en anställd. Han tittar på klockan då jag stiger in och skakar på huvudet: det är senare än lunch, tidigare än middag. "McDonalds" säger han med en fejkat sur min och pekar ur genom dörren. Strax därefter skrattar han högt och blinkar med ena ögat. En kvinna med långt mörkt hår som står och röker vid bardisken och uppenbarligen känner honom, skrattar också. Ett gott skratt är ju gratis. Jag är den ende gästen förutom hon.

Jag bestämmer mig för en ostbricka à 54 franc och flaska Terrasses des Schistes från 1998 (AOC Côtes du Roussillon Villages), för hos Jacques Mélac dricker man vin. Ostbrickan, med läckerheter från Auvergne, rekommenderas ofta i guider och recensioner. Kvinnan vid bardisken erbjuder sig att klippa mitt hår gratis om hon får min ost och mitt vin. Hon driver frisersalongen snett över gatan. Jag tittar på henne och ler för att visa att jag fattar att hon skämtar. Håret ska jag behålla, förklarar jag.

Jacques Mélacs vinbistro, men sina stora vinrankor klängande längs fasaden, är världsberömd. Herr Mélac är grundare av föreningen Association des Vignerons de Paris, som samlar huvudstadens alla vinodlare. De är två trehundra personer som odlar vinrankor på terrasser, balkonger och bakgårdar. I september varje år har de skördefest, Fête de Vendange, i gatukorsningen utanför hans bistro. De hjälps åt att pressa årets skörd och tillfälle ges att avsmaka flaskorna från året innan, vanligtvis 600-800 stycken. Långbord dukas upp, något band spelar och druvorna trampas bokstavligen i stora träkar.

Likaså är tredje torsdagen i november, i år den 16 november, en stor dag för alla vinälskare. Då släpps årets Beaujolais, le Beaulolais Nouveau. Överallt kan man provsmaka, överallt säljs vinet denna dag. Och gatan utanför Bistro Mélac förvandlas till ett myllrande folkhav. Människor fyller upp hela gatukorsningen, samlade kring tunnor som tjänar som bord, och skålar i Beaujolais. Förra året hade Mélac köpt in 1800 flaskor enkom för den kvällen. Vinet var av bra kvalitet, med smak av tranbär och hallon. 1998 ska det ha smakat banan. Vinet görs av Gamay-druvan och premiären i november äger rum bara två månader efter skörd.

Det kommer folk från världens alla hörn till Jacques Mélacs vinbar, och lika populär är den bland folk i kvarteret. Det är oktober nu och gatukorsningen är tämligen död. Den mörkhåriga frisörskan har gått över gatan för att fortsätta jobba. Istället har en dam med en bunt pannåer under armen kommit in – troligtvis en konstnärinna med ateljé i kvarteret. Mannen med järnrösten har en stund varit sysselsatt med att hissa ner vinlådor i källaren genom en lucka i golvet bakom mig. En tjej i tonåren kommer ut ur köket och ropar till honom att det är stopp i dasset. Han stönar och frågar vad numret är till hennes pappa – den store Jacques. Jag fortsätter med en assiette de bougnat, en tallrik kallskuret.